Annikas predikan

bröd inte bomber / artikelnytt / Annikas predikan

Bibeltexten

Matt 6:31-33
"Gör er därför inga bekymmer, fråga inte; Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få det andra också."

Predikan av Annika Spalde fånge nr BE 8940

Dessa ord är svåra att ta till sig. Hur skulle det fungera, tänker vi. Jag tror inte att det är nödvändigt att vi slänger budgeten i papperskorgen eller säger upp oss från jobbet för att gå ut och missionera.

Men de pekar på att den kristne bör ha en öppenhet och beredskap inför Gud som inte hindras av bindningar till materiella ting. Och ser vi på andra bibelställen så förstår vi att det inte bara handlar om materiella ting. Vårt behov av trygghet och säkerhet leder till att vi lätt fastnar i olika beroenden; av erkännande från omgivningen, av förutsägbarhet och rutiner, av känslomässig trygghet med mera.

Detta gör det ofta svårt för oss att helhjärtat bjuda in Gud i våra liv. Är vi inte beredda att förlora något av det vi har, så blir det ju väldigt riskabelt att fråga vad Gud vill med mitt liv. Vårt behov av trygghet kan hindra oss från att lyssna till vårt samvetes röst.

Gud vill att vi skall ha vår trygghet i honom. Det tar, tror jag, en hel livstid att lära sig att förtrösta på Gud. Men, vi måste ha en strävan efter en allt större beredskap, beredskap att avstå, att offra det vi har, att acceptera osäkerhet och sårbarhet.

Egentligen kan vi ju inte komma undan sårbarheten. Den är en del av vad det innebär att vara människa. Men vi försöker ändå.

Jag tror att varje människa själv måste komma fram till vad det är i hans eller hennes liv som hindrar, som tynger. Det finns inga allmängiltiga svar eller lösningar. Vad innebär det för mig att följa Kristus? Vad är det som hindrar mig att gå den vägen?

När det var en man som ville följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far, sa Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike." (Luk 9:60) Vad är det vi vill göra först?

Denna beredskap till sårbarhet och osäkerhet är också nödvändig för att praktisera ickevåld, det vill säga att arbeta mot våld och förtryck utan att själv använda våld.

Vapenmakt, är inte det själva motsatsen till sårbarhet? Att tro att man kan köpa sig säkerhet och trygghet med vapen. Att inte våga riskera något, vilket man naturligtvis gör ändå genom att upprusta, hota människor och därigenom skapa en instabil värld.

Våra samhällen förlitar sig idag på vapen. Borde vi inte förlita oss på Gud. Människor inom ickevåldstraditionen har valt att hellre utsätta sig själva för våld än att utsätta andra för det, om våld inte helt kan undvikas. Människor i olika länder har satt sig framför stridsvagnar för att förhindra död och förstörelse. Då har de aldrig varit säkra på att vagnarna skulle stanna. Ibland har de inte heller gjort det.

Vi är aldrig säkra på utgången av vårt arbete. Men respekten och kärleken till livet kräver handling. Och vår tro ger oss hopp om att det inom alla människor finns godhet, eller förutsättningar för godhet. Därför vågar vi ta risker.

Det är svårt och jobbigt att riskera tryggheten. Vi behöver stödja varandra om vi skall klara det. Jag hade inte vågat riskera fängelse om jag inte hade stöd från de andra i gruppen. Och vi som grupp hade inte kunnat göra det om vi inte haft stöd från människor runt omkring.

Jesus levde och dog fattig och utblottad. Vi är hans lärjungar. Vi måste ta till oss hans budskap om radikal öppenhet och beredskap inför Gud och förstå vad det betyder för oss här och nu. Så kan Gud använda oss i arbetet för hans rike och hans rättfärdighet.

/predikan av Annika Spalde 981206 från häktet i Risley, England