Från botten av imperiets makthierarki

bröd inte bomber / press / Från botten av Imperiets makthierarki!

Från botten av Imperiets makthierarki!

En av de första dagarna här i fängelset efter arresteringen på grund av vår plogbillsaktion fick vi träffa en av "the governors". Han sa att vi förmodligen skulle få möta mycket vi inte var vana vid, och att det kunde bli svårt för oss ibland. Nu tre veckor efteråt förstår jag vad han menade. Med vad som är ovant.

Däremot är jag övertygad om att de flesta andra fångar har det mycket svårare än vad vi någonsin kommer att få. För oss finns en mening, vår tid här har betydelse både för oss själva och för andra. Många fångar finner ingen mening, bara en tom förtvivlan.

En av mina "grannar" är 19 år, hon har suttit inne sen hon var 17. Hon beundrar mina planscher jag har på väggen, hon beundrar mina vykort. Jag nästan skäms över allt jag hunnit få på bara några ynka veckor. Den enda hon hör ifrån är ifrån sin mormor.

Här kommer man direkt in under ytan, här finns inga polerade fasader som hindrar sikten. Här inne finns de som är minst värda. Arbetarklassen, de outbildade, de fattiga. Av ca 800 fångar är 170 kvinnor. Det är mänen som får vara utomhus och ta hand om trädgårdarna, det är männen som först och främst får tillgång till motionslokalen. I botten av de minst värda finns alltså kvinnorna.

Skynda, skynda! Kvart över elva serveras lunchen, halv tolv ska man vara inlåst i sin cell. Ska man hinna får man slänga i sig maten, annars blir det ingen. Kom igen, rör på benen! Jargongen hos personalen är ofta föraktfull, nedlåtande. "Upp med er nu, era svettiga hundar!" Man talar inte, man ropar. Det är kommandon som delas ut, order.

Så här nära fascismen har jag aldrig varit.

I Storbritannien finns många fattiga människor, människor som inte anses ha en "anständig" tillvaro. Det är myntets baksida. Kapitalismen kräver alltid sina offer, det är liksom inbyggt i själva systemet. Det är inte enbart i tredje världen som väst förtrycker människor, det sker även i de egna länderna. Ett förtryck som förstärks när makt och kapital ackumuleras och centraliseras, vilket skett med en oerhörd fart de senaste åren.

När vi inom plogbillsrörelsen avrustar vapen gör vi det i solidaritet med de fattiga och förtryckta, både i tredje världen och i väst. Massförstörelsevapnen måste bort om vi ska kunna få en rättvis värld. Kärnvapnen är toppen av den hierarki på vars botten jag just nu befinner mig - i ett kvinnofängelse.

En undanhållen spegling av det yttre samhället.

Jag deltog i avrustningsaktionen den 13 september mot en kärnvapenbestyckad Tridentubåt här i England, i solidaritet med dem som jag nu delar min tillvaro med. De kvinnor som jag äter tillsammans med varje dag, de kvinnor som frustreras över orättfärdig behandling precis som jag. Kvinnor med sönderfallande tänder, med fingrar som är brunbrända av cigaretter. Med ärrade armar, och skärsår över halsarna. Kvinnor som skriker om nätterna. Och som ändå kan skratta.

Jag sitter här för att jag tycker att dessa kvinnor har rätt till ett värdigare liv. För att jag tror på en rättvisare och "rikare" värld. För att jag tror att det faktiskt är möjligt. Att pengarna som går till kärnvapen kan användas på ett bättre sätt.

Ann-Britt Sternfeldt

Medlem i plogbillsgruppen "Bröd inte Bomber - avrustar för global rättvisa"