|
Föreningen Svärd till plogbillars hemsida |
| ..Maktförändrande
och dialogskapande konflikthantering..
Två poängs projekt under Konfliktlösningskursen vt 1996, Centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor, Göteborgs universitet. Stellan Vinthagen
Skillnaden mellan ADR och TDR Enligt traditionell konfliktlösnings teori TDR (Traditional Dispute Resolution) är det ytterst sett makt i olika former som avgör möjligheterna för parter att lösa eller snarare hantera konflikter. Maktutövningen kan ske på olika sätt; ekonomiska sanktioner, domstolsbeslut, krig, fängelse eller annat. Därmed är det nödvändigt att skapa maktpotenta organisationer som på ett starkt men kontrollerat sätt ingriper i våldsamma konflikter, t ex stater, FN eller andra internationella organ. Spelregler skall fattas för hanterandet av konflikter inom stater eller mellan stater och skall upprätthållas av resurs starka organ som agerar tredje part i svårlösta konflikter. Man kan säga att inriktningen är på toppen av maktpyramider och på kontroll av människors beteende genom tvång eller hot. Enligt de tongivande alternativa konfliktlösnings teorierna (Glasl, Burton, Rosenberg, Parry, Fischer med flera) inom ADR (Alternative Dispute Resolution) är det metoder och processer som ökar förståelse, kommunikation, bearbetningen av känslor och upplevelser eller av kontakt med metafysiska dimensioner och krafter som krävs för att vi skall kunna lösa konflikter. Mats Friberg delar in konfliktlösningsteorier i säkerhets-, rationell- och terapeutisk ansats. I min diskussion av ADR skulle jag dock vilja dela in ansatserna i tre andra varianter: en psykologisk eller andlig (Parry, Buddistisk filosofi, Pettit, Jordan, Spillmann med flera), en liberal eller "maktrealistisk" (Wallensten, Harvard Negotiation Project, Fisher med flera) och en social vetenskaplig eller reformistisk (Burton med flera). Den psykologiska eller andliga riktningen är individcentrerad och strävar på olika sätt efter att "förbättra" individernas mentala, psykologiska eller andliga förmågor. Bland annat Friberg menar att man skall "avskaffa" vissa känslor typ skuld och hat. Tanken är att bättre, helare, mer harmoniska eller friskare människor skall vara bättre rustade att lösa konflikter och att fredsprocesser börjar i det lilla och sprider sig till det globala. Problemet med den psykologiska eller andliga riktningen är att det antagligen enbart är eliten som förändrar sig, en liten grupp bland de priviligerade som har tid och energi över att "arbeta med sig själv". Man kan även fråga sig om det är möjligt att bli rättfärdig, harmonisk, fredlig, ren eller hel i en orättfärdig, splittrad, skitig och våldspräglad värld. Och om det är möjligt är det i så fall möjligt för fler än övermänniskor?! Riktningen präglas även av en risk för känslo- eller ego-upptagenhet. En upptagenhet som i värsta fall är rena motsatsen till empati och solidaritet. Frågan är även vilken relevans denna de priviligierades jag-utveckling har för de som just nu torteras eller dödas i krig? Lika berättigat som man kan anta att fred börjar i det lilla och sprider sig kan man anta att fred börjar på global nivå och sprider sig nedåt. D v s det är först när vi inte längre har krig som det är möjligt att ha fred inom familjen. På ett absurt sätt verkar man även se det "undermedvetna" eller "andliga medvetandet" som mer sant, äkta och verkligt. Även om dessa fenomen existerar finns det inget som säger att till exempel nattdrömmar säger något mer sant om någon person än vad dagdrömmar gör. På ett fundamentalt plan kan man även ifrågasätta om det ens går att prata om individuell utveckling då vår jag-medvetenhet och jag-uppfattning är en social konstruktion som ständigt omformas i ett socialt samspel. Krasst uttryckt; har man ens ett Jag utan ett Du?! Om det är så kan inte individer förändras utan enbart en social kultur ändras. I övrigt kan man naturligtvis ifrågasätta den andliga verklighetens eller psykologiska beskrivningarnas grad av "verklighet". Man behöver inte vara renodlad materialist för att vara tvekande inför alla de "energier, krafter, drifter" med mera som sägs påverka oss. Ändå finns det värdefulla inslag i denna riktning så snart den tar sin utgångspunkt i det mellan-mänskliga (intersubjektiva) där strävan efter egen förändring sker i samarbete med andra. Här kan man finna de konfliktteorier som har mer av en socialpsykologisk ansats, exempelvis psykodrama.
I den liberala eller "maktrealistiska" riktningen av ADR verkar råda en uppgivenhet och pessimism inför ADRs möjligheter att lösa konflikter i en värld styrd av olika ekonomiska och militära makter och intressen. Man kan säga att de åtminstone är ärliga inför den situation som ADR idag befinner sig i. Därmed söker man mest att reformera maktutövningen genom att finna metoder att minska krigens eller de starka konflikternas antal eller förödelse. Metoderna är medvetet etiskt relativa eller politiskt neutrala. Man anstränger sig att inte ifrågasätta motiven till maktutövningen utan enbart det sätt man utövar makt på. Vad det handlar om är att man lär sig att säga det man vill ha sagt på ett sätt som effektivare påverkar andra, som effektivare ger de resultat man vill uppnå. Bland annat Fisher betonar nyttan av att välja metoder som rent psykologiskt har större påverkansförmåga på motparten. I bästa fall uppnår man därmed ett mildare förtryck. I värsta fall däremot både legitimerar och effektiviserar man förtrycket. Legitimeringen sker genom att kriget inte startades förrän det var "nödvändigt", efter att alla "alternativa" metoder provats. Effektiviseringen sker genom att makthavarna lär sig mer avancerade "neutrala" metoder för att manipulera en befolkning. Manipulationen blir socialt kompetent och tar sig avancerade former av tanke- och social kontroll. Exemplen är många på hur dessa "neutrala" metoder kan användas: Åsikter kläds i "behov" i Giraffspråket. Kritik omformas till ödmjukt frågande genom samtalsträning. Argument förändras genom analys av motpartens intressen så att argumenten anpassas till rådande intressen. Ogenomtänkta bombningar finslipas till noga valda och tydliga bombningar genom schema övningar i hur man får mottagaren av sitt meddelande att förstå meddelandet rätt. Den yttersta maktutövningen sker genom perceptionskontroll, genom att bestämma vad vi tänker och känner så att vi kan känna oss fria trots att vi är slavar. Därmed kan det hända att dessa mer psykologiskt vetenskapliga metoderna är ännu värre om de formas på ett sådant sätt att de kan användas av alla. Metoder är ej neutrala, varken etiskt eller politiskt. De måste sättas in i ett sammanhang där även syfte, situation och mening ingår. Ta till exempel röstning. Varje gång man röstar tar man politisk och etisk ställning. Det är omöjligt att rösta utan att rösta på något. Att rösta är inte en neutral metod som alltid är att föredra. Röstar en majoritet för att ta livet av en minoritet är röstandet etiskt och politiskt förkastligt. Men använder man metoderna på ett sätt som gynnar de förtryckta i samhället kan de stora kreativa mängd av metoder som finns inom denna riktning vara mycket värdefull.
Burton och hans anhängare inom "världssamhälles teorin" är de enda som försöker möta maktproblemet inom ADR. De menar att samhället måste anpassas till människors grundläggande behov genom strukturella förändringar för att man skall kunna lösa djupa konflikter. Problemet är bara det att metoden de erbjuder för denna reformering av samhället är samtal mellan parterna med stöd av vetenskapsmän inom beteendevetenskap och andra sociala vetenskaper. Parterna förs samman i workshops för att samtala om problemen och skall vid behov fråga vetenskapsmännen om andras erfarenheter och om rådande vetenskaplig kunskap. Genom vetenskapsmännens förutsägelser om konsekvenserna av föreslagna reformer respektive konsekvenserna av att inget göra åt rådande konflikter skall makthavarna bli övertygade om nödvändigheten av reformer. Enligt min mening är metoden grundad på en överdriven tilltro till både den sociala vetenskapens förmåga och till makthavares intressen av att folk får sina behov tillfredsställda. För precis som Burton själv säger så kan man inte genomföra några vetenskapligt kontrollerade försök med samhällen varken av praktiska eller etiska skäl. Vidare är det inte troligt att makthavare har något egentligt intresse av att ta kostnadskrävande hänsyn till folks behov om de inte måste för att deras makt hotas. Även om det finns undantag av "goda eller upplysta" makthavare så varför skulle vi nöja oss med att vara beroende av deras personlighet för vårt välbefinnande?! Men det är en metod värd att utveckla som om inte annat kan komplettera andra direkt maktförändrande metoder.
Enligt ADR anhängarna själva är ADR till skillnad mot TDR en riktning som ser möjligheterna för s k win-win lösningar (lösningar där alla parter tjänar på lösningen), där konflikten är parternas egendom och tredje parts roll är att underlätta en lösning av konflikten utan användande av makt eller tvång. Man kan säga att den gemensamma inriktningen inom ADR är på individen eller den lilla gruppen, i toppen eller botten av maktpyramider, och på utveckling av människors attityder och samtalsprocesser kring sakfrågan via olika nya metoder. Denna personliga eller gruppens utveckling antas då leda till ett förändrat beteende i konflikter. Varken ADR eller TDR uppskattar skapandet av konflikter eller deras upptrappning. Enligt ADR kan konflikter vara utvecklande och lärorika men skall minskas och nedtonas så långt det går. Målet är inte avskaffandet av konflikter men dock minskning av deras omfattning. Enligt Friberg är det just och enbart lösningen av en konflikt som ger konflikten dess värde. Det märks även i ambitionen om att "lösa" konflikter till skillnad mot den traditionella uppfattningen om att "hantera" konflikter. En del ADR anhängare talar dock om att värma upp kalla konflikter, d v s konflikter som undertrycks, bland annat Glasl. Men inte ens Glasl betonar konflikteskalation som en del av konfliktlösningen eller konflikthanteringen. Ett annat gemensamt drag inom ADR är ett drag av mekanisk eller statisk syn på konflikters utveckling och de inblandade människornas roll som offer för konflikternas drivkrafter. Inom den psykologiska eller andliga riktningen är det människors uppväxt i en miljö med bristande kärlek eller deras blockeringar av livsenergier som gör dem konfliktskapande. Inom den liberala eller "maktrealistiska" riktningen är det bristande förhandlingsteknik, samtalsmetod eller arten av intressen som gör människor konfliktskapande. Inom den social vetenskapliga eller reformistiska riktningen är det människors behov som driver dem att agera konfliktskapande. Inom alla riktningar verkar teorin om konflikters egendynamik i form av stegvis försämring i en "konflikttrappa" vara accepterad. Ju "lägre" stadie i trappan en konflikt rört sig ju mindre möjlighet till fria val har de inblandade människorna, ju mer offer för konfliktens egna krafter är de och ju viktigare är det att professionella konfliktlösare ingriper såsom tredje part. En del psykologiska teorier talar till och med om hur människor blir allt mer djuriska, "infatila" eller "patologiska" (d v s sjuka) när konflikten nått de lägre stadierna (Spillmann och Spillmann i deras regressionsteori). De är därmed sämre vetande och behöver hjälpas av de bättre vetande. Inom den psykologiska riktningen kritiserar man starkt skapandet av fiendebilder i konflikter och hävdar att det är projektioner av egna inre konflikter. Trots det kan man visa på skapandet av en egen fiendebild inom ADR: människorna/parterna som befinner sig i djupa konflikter. Detta ger ADR ett drag av förutbestämdhet som ger mycket litet utrymme för människors kreativitet och fria vilja. Jag anser inte att stadieteorier är korrekta i förståelsen av konflikter utan är övergeneraliserade teorier konstruerade i efterhand då konflikterna redan visat sina "stadier". Generaliseringen döljer dynamiken och motsägelserna. Det jag framförallt vänder mig mot är idén om att stadierna skulle vare enhetliga och inte motsägelsefulla, att konflikten skulle ha en självgenererande destruktiv dynamik och inte vara osäker genom sin ständiga motsägelsefullhet i alla skeenden. Glasl pratar visserligen om återhållanden krafter vid varje stadie men de följer även en stadielogik som sammanfaller med de neddragande krafterna, de är inga egentliga motsägelser utan snarare rädslor för upptrappningens risker. Konflikter utvecklas inte genom kausalitet utan är levande och oförutsägbara. Parternas agerande kan föra konflikten i oväntade riktningar och nya "stadier". En mer nyanserad konfliktteoriutveckling skulle kunna hämta näring ur Hegels syntesteori snarare än Glasls konflikttrappa. Hegel menar att konflikter utvecklas genom motsägelsernas syntesbildande till kvalitativt högre stadier, där nya motsägelser driver utvecklingen vidare. Konflikten eller motsägelsen mellan skilda ståndpunkter upphävs (i varje fall tillfälligt) genom att de förenas i en syntes, tredje ståndpunkt som sammanför de båda tidigare. Men konflikten fortsätter genom att nya motsägelser uppstår med denna tredje ståndpunkt. Därmed skulle vi nå en konfliktförståelse som var genuint dynamisk och osäker, där kunskap var något rörligt men där tillfälliga konsensus går att nå på vägen, även mellan vitt skilda ståndpunkter, beroende på hur parterna väljer att agera. Då skulle vi ha en konfliktförståelse som inte utelämnade parterna till anonyma bakomliggande krafter som driver oss mot ett allt mer destruktivt konflikthanterande, utan då skulle parterna tillerkännas en fri vilja och möjlighet att göra det oväntade. Jag hävdar att ADR inte är något egentligt alternativ till den traditionella konflikthanteringen på grund av att man inte ifrågasätter kärnan i TDR; maktutövning och på grund av att de inblandade människorna i konflikter inte heller inom ADR ses som annat än offer för makt eller andra krafter. Man kan tala om en "arbetsfördelning" mellan ADR och TDR. ADR tar hand om attityder och sakfrågan medan TDR tar hand om beteendet i konflikter. ADR förutsätter att det finns en vilja att lösa konflikten hos parterna. Finns det ej skall man vänta tills krigströttheten eller TDR-organen genom sina maktinterventioner gör parterna villiga. Inom ADR finns inte heller någon ambition att ingripa under pågående krig och försöka stoppa våldsbeteendet utan man lämnar över det till TDR-organen. ADR ingriper före, brevid eller efter den direkta maktutövningen. ADR-metoderna delas även ofta upp i en styrkegradering efter graden av intervention (ex Tilly). Den "svagaste" formen är samverkande problemlösning och sedan kommer förhandling, medling och sist skiljedom som den starkaste tredje part interventionen. Rent logiskt sett kommer TDRs metoder därefter i graderingen med bland annat domstol och krig. ADR behandlar inte konfliktparterna som självständiga och kompetenta personer utan reducerar deras kamp för sin rätt till ett resultat av behov, intressen, makt, psykologiska eller andliga blockeringar. Var finns de konfliktlösare som tar parternas argument för vad de är; ett hävdande av vad som är rätt eller fel? De konfliktlösare inom ADR som inriktat sig på kommunikation (t ex Rosenberg, Harvard Negotiation Project) är alla sannings relativister. De försöker plocka bort samtalet om rätt och fel och reducerar dialogen till en fråga om argumentationsteknik eller samtalsteknik. Man kan förstå ADRs intresse för tredje parts roll då man känner till synen på parternas "djuriskhet" och oförmåga att själva hantera konflikter. Är man elak skulle man kunna misstänka att det ligger i konfliktexperternas intresse att i sina teorier hävda nödvändigheten av tredje part. Annars förlorar ju de professionella konfliktlösarna sina arbeten och sin kontroll och makten att lösa eller hantera konflikter överförs till parterna själva. Inom ADR verkar man utgå från en medvetande- och subjektvistisk grundfilosofi. Ett annat populärt synsätt är det objektivistiska eller strukturalistiska. Ett tredje eller mer användbart synsätt är ett relationistisikt eller intersubjektivistiskt grundperspektiv. ADR bidrar med nya metoder, teorier och processformer vilket helt klart ökar möjligheterna för konflikthantering eller konfliktlösning. Men det är genom sin oförmåga att utmana, problematisera och göra motstånd mot maktutövningen (vare sig den utförs av stater, FN, gerilla rörelser, transnationella företag eller andra, vare sig det sker i "fredsskapande" syfte eller något annat syfte) enbart ett komplement man erbjuder till TDR. ADR borde alltså kallas CDR, Complementary Dispute Resolution.
Makt är ett centralt problem i konflikter. Den som har tillgång till större resurser av olika slag kan på ett indirekt och strukturellt sätt eller ett direkt och brutalt sätt tvinga fram sina "lösningar" på konflikter. Det kan till exempel handla om transnationella företags ekonomiska utnyttjande av fattiga länder, staters förtryck av minoriteter eller oppositionella, terroristers bombattacker, eller gerilla rörelsers eller staters krigsföring. Vart och ett av dessa exempel rör inte bara den strukturella statliga eller internationella nivån utan likaväl människors vardag och lokala liv. Dessutom är makt ibland ett eget problem på en lokal nivå i form av sexism, mobbing, rasism, gäng konflikter, maktfullkomliga chefer, lärare, föräldrar och så vidare. Makt kan även innebära att konflikter tystas ned och fryses genom att de som tjänar på situationens bevarande ser till att situationen består. Denna "kalla konflikt" kan även vara så väl rotad i ett samhälle att den blivit en del av kulturen och ses som något nödvändigt ont även bland de som lider under den. Den som tjänar på en konflikts bevarande skall vi inte förvänta oss är intresserad av att ens försöka lösa den. Maktutövning genomsyrar hela vårt lokala och internationella samhälle. Det är bara i undantagsfall jämlika parter är i konflikt. Även i dessa fall kan man ofta hävda att de är påverkade av maktutövning på ett indirekt sätt genom sin uppfostran, kultur, roller eller liknande. Därmed saknas konfliktlösnings teorier som är maktförändrande för att ADR skall bli ett verkligt alternativ. Teorier och metoder som kan påverka, utjämna eller avskaffa maktutövning eller åtminstone göra makthavare intresserade av att lösa konflikter de profiterar på.
Normalt sett ser vi enskilda människor utan maktpositioner som maktlösa. Den uppfattningen är så utbredd att även ett helt folk betraktas som maktlös inför en diktator och sina grupp av anhängare. Jag hävdar att denna maktlöshets uppfattning är både en myt och en sanning. En myt på grund av att varje makthavares makt kommer från sin befolkning och en sanning eftersom den befolkning som agerar som om de var maktlösa också är maktlösa. Vi kan se hur denna sociala sanningsmyt även präglar vår vardag och vårt sätt att se konflikter. En aggressiv person på en buss kan få ett 50-tal personer att känna sig maktlösa trots att det är uppenbart att de inte är det om de agerar tillsammans. Vår spontana reaktion är att kalla på någon professionell tredje part, en polis, någon som har makt och kan ta hand om problemet. Myten om de maktlösa medborgarna får oss att ropa på fler poliser mot våldsverkarna och fler militärer mot främmande och hotfulla stater. Myten får även de som vill forska om problemet att inrikta sig på antingen förövaren eller den drabbade medan 90 -95 % av medborgarna som vanligen varken är förövare eller drabbade utan passiva åskådare glöms bort. Därmed upprätthåller vi gemensamt myten om vår maktlöshet. Trots att det alltid varit en mycket liten minoritet (om än skiftande sådan) som varit drivande och haft intresse av att skapandet av krig eller förtryck. Det är en historiens absurda paradox hur små minoriteter (kungar, kapitalister, militärer, våldsverkare, terrorister) har kunnat dominera den stora majoriteten. Men myten om medborgarens maktlöshet är bara en sida av denna absurda paradox. Den andra sidan är den passiva majoritetens stödjande agerande som gjort det möjligt för makteliter att dominera och utnyttja. Det är denna "de maktlösas maktgivande" som gjort fenomenet möjligt. För det är den stora massan som betalt skatten, köpt varorna, utgjort arbetskraften, respekterat lagarna, röstat på och varit åskådarna eller de drabbade av denna makthavarnas verksamhet. Den tragiska slutsatsen är att det är folket själv som gjort förtrycket av dem möjligt. De som insett orättfärdigheter i makthavarnas ageranden har oftast agerat på ett liknande sätt för att själva bli de nya makthavarna. En avgörande förändring skedde när parlamentarismen skapades och man bestämde att folket skulle betala och rösta på de ombud som skulle styra dem. Problemet är bara att makt inte ändras genom att vi själva kan välja våra diktatorer eller avsätta dem med regelbundenhet. Diktatorsystemet lever ändå kvar. En verklig maktförändring sker bara när de sociala relationerna ändras, när folket samarbetar på ett nytt sätt. Vi ser att ombuden korrumperas av makt, blir desillusionerade eller ägnar sig åt mindre reformer. Många reformer har varit nödvändiga och verkligen utgjort förbättringar men folkets maktlöshetskänsla består. Vad som krävs är ett eget ansvarstagande hos folket, ett ansvarsgivande kultur från makthavarna och ett krav och tryck underifrån på beslutsfattarna.
De teorier och metoder som utvecklats inom den s k ickevåldsrörelsen under främst 1900-talet skulle kunna vara en del av det ADR saknar, en maktteori och metoder för maktförändring och dialog. Metoderna är antagligen lika gamla som människan men teorierna formulerades med en början i motståndet mot slaveriet under 1800-talet, bland annat av filosofen Henry David Thoreau men framförallt av Mohandas K Gandhi under den indiska självständighetskampen i början av 1900-talet. Sedan dess har en rad olika sociala rörelser tagit upp metoderna och teorierna. Sammanfattningsvis kan man säga att kärnan i teorierna är att makt utövas och kontrolleras genom samarbete eller lydnad (vilket även det är en form av samarbete dock ofrivillig sådan). Makt är inget som någon person har eller inte har utan något som denna person eller grupp ges genom andras frivilliga eller ofrivilliga samarbete. Därmed är "makthavarna" beroende av "maktkällornas" (folkets) samarbete för att utöva makt. Vanligen uppfattas det tvärtom; det är enbart genom att erövra en position i makthierakin som vanligt folk kan få makt. Gandhi formulerade det i orden: ingen regering kan styra ett folk som inte samarbetar. I Indien var det uppenbart eftersom ca 200 000 engelsmän kontrollerade ett land med flera hundra miljoner indier. Det avgörande här är inte hur pass militärt stark England var i förhållande till Indien utan det faktum att Indien inte kunde administreras på Englands villkor eller ge England någon ekonomisk vinst om inte indierna lydde de lagar och bestämmelser som engelsmännen utfärdade. Hundra miljoner kan inte sättas i fängelse och man kan inte både döda ett lands befolkning och ha befolkningen kvar för sina syften. Den amerikanska forskaren Gene Sharp har i sin bok The politics of nonviolent action konkret utrett teorin, metoderna och dynamiken i den ickevåldsliga kampen effektivitet i förändrandet av maktrelationer. Han anger en rad tänkbara maktkällor en makthavare kan grunda sin makt på; t ex bestraffningar, belöningar, karisma, ideologi och ekonomi. Ingen av dessa är makthavaren själv upphov till utan de görs tillgängliga för honom genom andras lydnad eller samarbete med honom. Även karisma är något som folket upplever hos honom och är beroende av vilken smak folk har för ledarstil. Sharp menar att den allra största majoriteten måste samarbeta eller lyda en makthavare för att samhället skall kunna fungera tillräckligt för att makthavaren skall kunna behålla sin makt. För att kontrollera oppositionella rörelser är det avgörande att de allra flesta lyder av rädsla för bestraffningarna. Det är i fall då oppositionen valt att inte lyda trots hård bestraffning (tortyr, avrättningar, fängelse, terror och så vidare) som även diktaturer har fallit. Som bara några exempel kan nämnas Bolivia på 80-talet, Guatemala och El Salvador på 1940-talet, Filippinerna, Sydafrika 1989 och Iran 1979. Genom den forskning som bland annat Gene Sharp gjort av historiska exempel på ickevåldskamp kan vi se mängder av metoder (över 200 redan provade) som människor framgångsrikt använt under krig, ockupation eller förtryck i försök att lösa konflikter utan att använda våld. Metoderna inbegriper bland annat ockupation, blockad, ordervägran, strejk, sabotage, civil olydnad, skattevägran, fasta, vaka, massutvandring, överbelastning av administrationer och så vidare beroende på situation. I Sverige kan vi likaså se hur det är sociala rörelser som i huvudsak agerat offentligt och utan våld som gett oss de rättigheter och friheter som utgör vår grundlag. Frikyrkorörelsen gav oss religionsfriheten. Arbetarrörelsen organisations-, mötes- och strejkfriheten samt rösträtten. Den liberala rörelsen gav oss yttrande- och tryckfriheten. Vi kan se hur det i Sverige lika väl som i andra länder varit nödvändigt för sociala rörelser att kräva sin rätt. Rättigheter och demokrati är inget som makthavare ger oss i gåva utan något som ständigt måste försvaras och utvidgas i en kamp mot makthavarna och deras intressen. Även kapitalismen går att förstå som en ekonomisk och social rörelse som allt sedan 1400-talet trängde undan påvens och furstarnas maktmonopol i Europa. Krig och våldsanvändande var en del av kapitalismens framväxt men dess framgång har berott på just sin sociala och ekonomiska omdanande och maktförändrande kraft.
En maktförändrande konflikthantering behöver vara sådan att den lär oss hur vi kan mobilisera sociala rörelser i en kamp mot förtryck eller mot frusna och konserverade konflikter. Men om den skall kunna förändra maktförhållanden och inte bara skapa nytt förtryck genom ny maktutövning behöver det vara en kamp som inte innehåller våld utan tvärtom respekterar alla människors rätt att leva. Vidare bör det vara en kamp som tar motpartens argument på allvar och som bygger på en gemensam dialog och ett gemensamt beslut om vad som skall göras. Denna teori kan lämpligen hämta näring i social rörelseforskning, socialpsykologi (den del som kallas symbolisk interaktionism inte den behaviouristiska), Habermas kommunikationsteori och i ickevåldsrörelsen. Jag föreslår följande grundantaganden i byggandet av en maktförändrande och dialogskapande konflikthantering: *Konflikter är en del av det som det innebär att vara människa, att vara social varelse. Konflikter kan inte lösas i betydelsen avskaffas. Däremot kan vissa konflikter lösas medan andra enbart kan hanteras tillfälligt genom överenskommelser. Målsättningen är en dialog mellan inblandade parter om vad som är rätt eller fel, vad som är möjligt eller omöjligt. Argument bör vara det avgörande i samtalet inte intressen, behov eller makt. Däremot kan parterna kanske enas om att ett speciellt intresse, behov eller maktinslag är rättfärdigt och möjligt. *Makt är ett hinder i samtal om vad som är rätt eller fel. Med förändring av maktförhållanden, i synnerhet minskad maktinslag, ökar möjligheterna att en dialog präglad av argument kan leda till överenskommelser i demokratisk form. En makthavare är sannolikt lättare att komma överens med när denne inte längre har en maktposition att försvara. Makthantering är därmed en central del av konflikthantering. * En maktförändrande och dialogskapande konflikthantering hör inte samman med våldsanvändande. Våld mot människor är ett medel i maktutövning, i ett försök att tvinga fram egna lösningar. Att döda en annan människa innebär att man tar avstånd från denna persons rätt att leva och delta i samtalet och konfliktens lösning eller hantering. Ett mord är den avgörande anti-dialog handlingen, där samtalet för alltid upphör och där man slutgiltigt hävdar att denna människa inte har något berättigat argument som kan övertyga mig, där man hävdar sitt eget monopol på sanningen. *Konflikter behöver ibland skapas. Konflikters fördjupning är en del av det som ibland krävs för att nå fram till en för parterna tillfredsställande hantering av situationen. Det innebär att man genom konfliktfrämjande metoder "hettar" upp en kall eller nedtystad konflikt så att en samtalsprocess om gemensam lösning är möjlig. *Makt skapas genom frivilligt eller ofrivilligt samarbete. Makt ges underifrån och upp genom detta samarbete oavsett om det handlar om ekonomisk, militär, administrativ, social, kulturell, teknisk eller annan form av makt. Makthavarna är därmed beroende av sin maktbas, folket, inte tvärtom. *Makt kan förändras genom en förändring av samarbetet. När en social rörelse mobiliserar ett omfattande icke-samarbete ligger det i varje makthavares intresse att förhandla om en hanteringslösning av konflikten om makthavaren vill sitta kvar. Motstånd mot makt görs genom i huvudsak tre metoder: undandragande av stöd till det man vill ha bort (samarbetsvägran, bojkott med mera), skapandet av det man vill ha istället (alternativa institutioner med mera) och motstånd mot det man vill avskaffa (civil olydnad med mera). *Människor är både skapare och skapade, både fria och offer. Ingen människa är enbart ett offer, inte heller i de djupaste av konflikter. Vi har alltid en möjlighet, om än av andra människor nog så begränsad, möjlighet att välja något annat än det som förväntas av oss. Även en makthavare som påverkas av sina maktbevarande intressen kan välja att stödja förändringar som går emot sina privata eller sin grupps intressen. Men det är inte tillräckligt för de som lider under en orättfärdig maktutövning att vädja till makthavares förståelse eller ändring. Människor som agerar tillsammans med andra i sociala rörelser har större möjligheter att agera som fria människor och rubba maktförhållanden eftersom de utgör maktens bas. I synnerhet de sociala grupper som grunden för makthavarnas sanktionsmöjligheter (polis och militär) har en möjlighet att beröva makthavarna från makt genom civil olydnad. * En motståndsrörelse mot makt fungerar som en kanal för social rekonstruktion eller social förnyelse på ett sådant sätt att maktrelationer ändras. Även om varje människa har en fri vilja är det oerhört svårt för individer att göra motstånd. Varje människa är utsatt för en socialisering som skapat individens medvetande och sociala roller. Även om en individ kan agera utanför de rollförväntningar som den omgivande sociala miljön har så är det lättare att bryta sociala normer eller samhälliga regler tillsammans med andra. En social rörelse kan i bästa fall erbjuda det stöd och den inspiration som krävs för att skapa nya sociala vanor, relationer eller beteenden.
|