|
Föreningen Svärd till plogbillars hemsida |
| ..Teorier
om makt..
Försök till en nytolkning av makt. av Stellan Vinthagen
Textens uppläggning Min huvudsakliga tes är att maktdiskursen präglas av en upptagenhet med aspekter av makt, inte av makt i sig. Texten försöker genom kritik av en rad författare som skriver om makt skapa en syntes eller nytolkning av makt som inte bygger på enbart delaspekter av makt. Med utgångspunkt i Mathiesen
skall jag diskutera makt som tvång mot subjektens vilja. Foucault
hjälper mig att se makten som en praktik. Med hjälp av Beronius
(1986) och Herngren (1991:a och b) skall jag diskutera maktdiskursens skillnader.
Bauman belyser sambandet mellan det moderna samhället och maktutövning
samt anger övergången till makt som en samverkan mellan utövare
och drabbade. Milgram visar genom sitt berömda socialpsykologiska
experiment hur makt skapas genom lydnad till auktoriteter. Sharp har i
linje med Bauman en syn på makt som samarbete vilket han använder
för att utveckla tekniker för icke-samarbete, eller samarbete
i nya former. Flera av författarna hjälper dessutom till att
förstå varandras teorier på nya sätt. Slutligen skall
jag försöka möta de brister jag ser i författarnas
maktperspektiv och definitioner och skapa en egen som ändock tar fasta
på författarnas resonemang.
Maktdiskursen präglas av upptagenhet med maktens varierande manifestationer eller aspekter på ett sätt som fördunklar dess yttersta och gemensamma grund. Det svenska ordet makt är besläktat med verbet må, av fornsvenskans magha, dvs ha förmåga, äga styrka. I ordböcker definieras makt med ord som; förmåga att göra, kraft, energi, styrka, ledning, överlägsenhet, auktoritet, inflytande, position, resurs, kontroll och styrning. Den etablerade definitionen handlar om att någon person förmås handla mot sin vilja eller sina intressen och istället följa en annans vilja eller intressen. Grunden för makten finns i maktresurser. En vanlig uppfattning av makt handlar om gränssättning via förbud och andra regler och lagar. Ur t ex Chomsky´s analyser av USA´s utrikespolitik och Foucault´s analyser av sexualitet, straff och vansinne kan man se hur makt inte bara begränsar och förbjuder utan även skapar och formar. Jag skall åskådliggöra "manifestations- och aspektupptagenheten" med ett par exempel. För Mathiesen och Galbraith är makt möjligheten till tvång eller när något drivs igenom mot ens vilja. Lydnad eller tvång skiljer sig från frivillighet beroende på individens psykologiska status. Men upplevelser är inte omedelbara utan socialt konstruerade. Vad man vill hänger nära samman med vad som uppfattas möjligt eller hur man tolkar situationen. För att förstå fenomenet med den lycklige slaven måste begrepp i stil med "falsk frivillighet" eller "egentlig vilja" införas om perspektivet inte skall bryta samman. För det mesta går det dessutom att visa att en möjlighet att vägra lyda existerade. Då är det frågan om valet att lyda inte var "frivilligt" eftersom tvånget inte var absolut. Återigen får man införa ett psykologiskt nödbegrepp för att rädda teorin, exempelvis "upplevt tvång" eller "begränsad frivillighet". Dessutom blir det obegripligt hur makt kan utövas i längden eller i större omfattning om det hela tiden är mot människors vilja. Slutsatsen blir att "lydnad" eller "tvång" urvattnas till den grad att det är frågan om begreppet säger något avgörande eller om det enbart är infört i en retorik där makt görs till ett alltid "icke önskvärt" fenomen. Problemet med perspektivet är inte att det är värderande utan att det oavsiktligt fördunklar just det fenomen som perspektivet vill avslöja, maktens kärna. Fredsforskningen inför ett originellt synsätt då man definierar strukturellt våld på ett sätt som skulle kunna användas på och tolkas som makt. "Strukturellt våld" förekommer då en människas faktiska status är lägre än det potentiella. Om man kan visa att medellivslängden skulle kunna vara 80 år och att den är 70 år så utövas strukturellt våld. Här införs alltså ett slags utvecklingsperspektiv på makt. Fördelen är att ett i maktdiskursen borttappat diakront synsätt införs, historien och framtidens möjlighet blir avgörande. Problemet är att veta vilken status som är önskvärd, är t ex en psykolog per hundra innevånare önskvärd bara för att någon grupp visat att det är möjligt? Alla grupper som befinner sig under den främsta i t ex sjukvårdsresurser utsätts därmed för våld. Allt riskerar att bli "strukturellt våld" eller makt och kampen mot makt riskerar att bli en ny maktutövning i jämlikhetens namn. En vanlig uppfattning är att förstå makt i ekonomiska termer av maktresursers lagring, likviditet, kostnader, mobilisering, nytta och marknad. Då blir makten ett spel som liknar schack med sin egen matematiska logik. Problemet med synsättet är dock att makt inte upphör för att behoven tillfredsställs. Dels kan behov tänkas vara till stor del socialt skapade och dels har en känsla av tillfredsställelse inte med maktfrihet att göra. När maktens grund diskuteras i form av maktresurser är det åter resursernas former och uttryck som diskuteras, pengar, vapen, byråkrati eller annat. Frågan om hur resurserna hamnar i någras händer och kan kontrolleras tenderar att behandlas i ett cirkelresonemang. Brutalt uttryckt blir det ungefär så här: De har mer resurser för att de har mer resurser. Pluralismen är en inflytelserik statsvetenskaplig skola som ser makt som beslut i intressekonflikter där endera parten favoriseras. Dahl är en av förespråkarna för denna skola och menar att en part har makt över en annan om han kan förmå den andre att göra något denne inte skulle har gjort annars. Pluralisterna har ifrågasatts genom kritik som hävdar att även icke-beslut kan vara uttryck för makt genom att möjligheterna att ta upp något på dagordningen begränsas. Eller så har kritiker av pluralismen hävdat att även latenta konflikter kan vara uttryck för makt genom att influera eller forma en parts önskningar. Men denna kritik sker inom samma paradigm där man tänker sig subjekten som fria och rationellt agerande i intressekonflikter (medvetna eller inte) där faktiska eller förhindrade beslut och beteende är det centrala. Dessa olika framställningar av makt skapar begrepp som tillåter dem att se olika saker och förhindrar dem att se andra. Beronius slutsats av detta dilemma är att man inte skall söka efter någon allmängiltig definition av makt utan hantera defnitionerna som former av makt. Andra författare menar att makt har två betydelser, dels "makt att" göra saker i största allmänhet och dels "makt över" andra människor. Den ena betydelsen blir något önskvärt, förmåga, medan det andra blir icke-önskvärt, förtryck. Vad som är vad i denna dikotomisering och hur de skiljer sig åt är oklart. Om "makten att utöva makt över" eller "förmågan att förtrycka" existerar är uppdelningen tämligen urvattnad och meningslös. Dock kan uppdelningen fylla en mening om det är så att man vill associera "makt att" med det "rätta" och "makt över" med det felaktiga. I bakgrunden ligger i så fall en rättviseteori som har med etik eller politik att göra. En variant av dikotomiseringen eller kanske snarare dess upphävande genom en syntes ges av marxister. Klassteorier ser makt som samhälliga strukturer där aktörernas handlingar förbinds och bestäms av strukturer. Men strukturerna går att använda och därmed ändra. Makt är både förtryckande eller frigörande. Frågan är i vems tjänst makten utövas. Kapitalismens makt skall upphävas genom en motmakt, arbetarklassens klasskamp och seger genom "proletariatets diktatur". Med tiden räknar man med att makten skall upphäva sig själv i ett stadie då den inte längre behövs. Det är en ny dikotomisering, makt är fel så länge inte arbetarklassen kontrollerar den. För Herngren är makt lydnad, det vill säga när man handlar på order eller underordnar sig en annan. Detta kommer vanligtvis samtidigt ur tvång och frivillighet. Tvång och frivillighet går inte att helt skilja från varandra. Problemet enligt Herngren är svårigheten att skilja på lydnad och andra former av samarbete eller andra interaktionsfenomen som till exempel vädjan. Denna svårighet ser han själv som en styrka eftersom makt inte enkelt kan fastslås utan kräver kritik, samtal och förståelse innan en underordning kan konstateras. För Foucault är makt tekniker
och strategier utan egentligt centrum. Det innebär att han koncentrerar
sig på det lokala eller specifika sättet som makt manifesteras.
Frågan om makt ersätts med frågan om makter.
Foucault studerade strukturer historiskt men skall inte förstås som en strukturalist då han inte såg strukturerna som totala utan som avgränsningar. Där det finns makt finns det möjlighet till motstånd, makten är aldrig total, just i kraft av att den är en relation och en relation av många. Maktanalyser som intresserar sig för eliter eller makthavare förbiser ofta de maktlösas vardagliga erfarenhet av maktrelationer. Foucault intresserar sig för denna missade aspekt. Han ser de små, lokala och vardaliga makterna som hela tiden formar och omformar oss i den sociala interaktionen som avgörande, inte den centrala maktens utövning. Foucault menar att makten övergått från att tvinga kroppen via kroppsstraff till att disciplinera kroppen via beteendedressyr. Straff har förändrats genom historien och gått från exempelgivande, offentliga och grymma skådespel till generell men detaljerad bevakning och kontroll samt uppfostrande disciplineringstekniker i avskilda institutioner under 1700-talet. Hämden och smärtan var inte längre det centrala utan samhällskontrollen och föreställningen om smärtan. Straffreformatorer talade öppet om nödvändigheten av att låta folket skapa sina egna bojor genom den själsliga disciplineringen. Denna förändring är kopplad till upplysningen som gjorde kunskapen om samhället och individerna till en förstärkning, specificering och ekonomisering av makten. Makten utövas mer samordnat genom detaljövervakning av beteendet genom organiseringen av rum och tid och idén om det "normala". En väsentlig modern maktteknik han diskuterar är panopticum, den struktur som gör att vi kan bli sedda utan att vi ser. Panopticum reproduceras i olika former inom fängelser, sjukvård, stat och skola. Fängelserna har inte visat sig minska brottsligheten. Enligt Foucault syftar och fungerar fängelser tvärtom till att administrera och organisera brottsligheten. Fängelset är egentligen inte till för att avskaffa lagbrott utan för att skilja ut brottslingarna, marginalisera dem och använda sig av dem i den allmänna disciplineringen. Makten ses inte som en egenskap eller egendom utan som en uppsättning tekniker eller strategier. Därmed kan inte makten övertas eller ägas. Foucault kan sägas studera maktens mikrofysik. För varje maktteknik finns motståndsmöjligheter, motståndstekniker, vilka hjälper oss att förstå maktens tekniker. Foucault ser inte makt som subjektens överhöghet genom kontrollerade viljehandlingar. Makt är som ett nätverk där det är omöjligt att ställa sig utanför. Det går inte att dela upp olika maktrelationer i två grupper, makthavare och maktlösa. Maktrelationerna korsar varandra på ett sätt där den som är maktlös ur ett perspektiv är makthavare i ett annat. Å andra sidan innebär inte detta heller att makten skulle vara jämlik för det. Det är skillnaderna som är mångfasseterade. Beronius (1986) kastar nytt ljus över Foucaults maktanalys. Han menar att Foucault lämnar maktens subjektsfilosofi. Subjekten är samtidigt kunskapssubjekt och kunskapsobjekt. Därmed är det inte så att vetenskap enbart befriat utan snarare har dominerat människan. Subjekten produceras av diskurser och andra praktiker. Makt i substansiell mening existerar inte. Makt är inte, makt utövas. Foucault ser makt som ett nät av "lättrubbade, olikartade, ostadiga och spända styrkeförhållanden". Makten är relationell och har inte ett centrum eller en sida. Makt utövas mellan parter och anger en relation mellan krafter. Maktnätet kan inte reduceras till intentioner eller intressen hos särskilda individer. Frågan om vem som har eller utövar makt blir ointressant eller ett missförstånd. Maktutövandet blir en fråga om hur vissa handlingar eller praktiker strukturerar andra möjliga handlingar eller praktikers utrymme. Disciplin utgör en speciell makttyp Foucault intresserar sig för. Disciplin är en teknik och en teknologi för att behandla individer som objekt att forma och omforma. Konkret består det av ett reglerande, ordnande, formande och kontrollerande genom träning och normalisering. Människor har inte disciplinära makt utan är platsen för dess artikulering. Pastoral eller herde makt, är en annan maktteknik som genom välvilja och omhändertagande omyndigförklarar individen. Det är en paternalistisk teknik som märks inom bland annat kristendomen och patriarkatet. Foucault menar att "där makt finns,
finns motstånd". Motstånd skall inte förstås som
icke-makt utan som en motmakt. Motstånd sker på ett lika komplext
och lokalt sätt som maktutövningen den reagerar mot. Motståndet
utgörs av allt det icke-konforma och kan visa sig i form av ex tröghet,
undvikande och motsträvighet.
Enligt rättssociologen Mathisen (1978 och 1982) är Inklusion och exklusion två samverkande medel som makthavare använder mot motståndsgrupper eller motmakter. De medlen skiftar i form inom tre huvudområden: offentligheten, det normativa och det socio-materiella. Områdena kan i det närmaste förstås som de klassiska områdena politik, socialt och ekonomi. Själv har Mathiesen erfarenheter av motmaktsarbete genom sitt engagemang i kriminalvården i Norge. Makt för Mathisen är "…en eller flera människors möjligheter att driva igenom sin egen vilja i den social samvaron, och det även om andra deltagare i det kollektiva livet skulle göra motstånd". Makten är intentionell, relationell och genomtvingande. Med andra ord ansluter sig Mathiesen till den traditionella synen på makt baserad på subjektsfilosofin även om hans analys liksom Foucault´s koncentrerar sig på maktens teknik och strategi. Makten maskeras genom att ses utifrån, ideologiskt, ovanifrån, som byråkrati eller strukturellt tvång. Mathiesen menar att makten vilar på vanmakten, inte omvänt. Därför försöker makthavare upprätthålla vanmakten, splittringen, bristen på solidaritet och den inbördes kampen inom motmakten. Alltså kan man redan i inledningen se att Mathiesen har en konspiratorisk syn på maktens intentioner och på något märkligt sätt associerar han hela tiden till "motmakten" som någon slags rättvisans och godhetens förkämpar. Det ger hans analys ett visst drag av naivitet eller receptsamling för de grupper han sympatiserar med. I offentligheten kan en motmakt råka ut för indefiniering, integreras så starkt inom offentligheten och det etablerade systemet att gränsen utsuddas, som gör att kollektivt handlande blir olönsamt. Det kan ske genom att motgruppen påverkas att överge en oansvarig, upprorisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt. Eller påverkas att hålla sig till jordnära, praktiska frågor eller att arbeta för kortsiktiga förbättringar till målgruppens fördel hellre än att förändra grunderna. Makten kan även försöka förmå motmakten att upprätthålla helhet och enighet innanför det etablerade systemet, "för det gemensammas bästa". Om denna indefiniering inte fungerar kan makten utdefiniera motmakten. Motmaktskrafterna pressas så långt bort att gränsen mellan det etablerade, trygga och motgruppen blir allt för markerad för att det skall anses möjligt att överskrida den och handla mot systemet, vilket för till det kollektiva handlandets meningslöshet. Det kan ske genom att motgruppen utpekas som om de - från att ha intagit en rimlig förnuftig ståndpunkt - utvecklats i ständigt ökande oansvarig, upprorisk riktning. Eller att de utpekas som verklighetsfrämmade teoretiker, som är okunniga om den praktiska problematiken, och framför allt att de står långt från den grupp de vill arbeta för och tillsammans med, målgruppen. De kan även utpekas som människor som motarbetar kortsiktiga förbättringar för målgruppen, krisskapare som egentligen kämpar emot målgruppens grundläggande intressen. Andra utdefinieringsmetoder är att utpekas som en splittrad kategori, som en extrem politisk sekt eller som "den extrema rörelse som står bakom" varje motstånd mot det etablerade systemet. I maktens strategier mot motmakten finns ett subtilt samspel mellan indefinierings- och utdefinieringsprocesserna. Motmakten snärjs från två håll samtidigt och maktens mål är att så få grupper som möjligt skall klara sig mellan dessa två kategorier. Antagligen har Mathiesen renodlat interaktionen mellan makt och motmakt för att tydliggöra sina teser men på det sättet framställs makten som enhetlig och processen som mekanisk. I det senare resonemanget om det normativa möter vi trots allt ett område där Mathiesen hanterar en maktutövning som upprätthålls av människor själva på lokalnivå inte av staten. Genom denna analysnivå framstår makten i varje fall som inte totalt enhetlig i hans framställning. Ändå framträder inte en syn på makten som mångfaldig och processen som komplex och motsägelsefull i Mathiesens analys. Mathiesen menar att motmakt har flera möjligheter till motstrategier. En sådan är "arenautbrytning". Medan man arbetar på den etablerade arenan bryter man mot en eller flera grundläggande premisser för det etablerade. Andra motstrategier för motmakten kan vara maktbildning eller sakprioritering. Men till varje av motmaktens motstrategier finns nya maktstrategier. Makten kan till exempel inlemma nya ideer av förändringskaraktär genom att idéerna beskärs eller förändras så mycket att de kan göras till en del av organisationen utan de förändringar av existerande ordningar som idéerna förutsätter. På ett motsvarande sätt som i det offentliga finns det inom "det normativa" i samhället två maktstretegier. Det vill säga regler för beteende som definierar vad den handlande skall eller bör göra eller inte göra. Den ena strategin som motsvarar indefiniering är "kalkylnormerna" vilka gör kollektivt handlande olönsamt (vanligast inom medelklass) genom självstyrning. "Jantenormerna" motsvarar utdefiniering och gör kollektivt handlande meningslöst (vanligast inom arbetarklass) genom konformititet. För att möta dessa kalkyleringar eller Janteresonemang kan man konstruera "kollektivaktiva normer" som säger att "det lönar sig att hålla ihop" menar Mathiesen. Även här föreslår han metoder för motmakten. Exempelvis menar han att en processpräglad pedagogik, deltagande i målgruppens dagliga liv, koncentration på avgränsade frågor med mera. Inom till sist det "socio-materiella"
använder makten sig av två varianter av inklusion och exklusion.
Med det socio-materiella menar Mathiesen "bildandet av de konkreta mänskliga
organisationerna och den tingliga ramen av bearbetad natur". Inklusionen
sker genom att man ges rollen som "bidragsgivare" i produktionslivet. Möjligheten
att dra tillbaka bidraget skapar grunden till motmakten. När man inte
är bidragsgivare är man funktionslös i förhållande
till systemet och därmed exkluderad. Motmakten kan motverka denna
maktens strategi av inklusion och exklusion inom det socio-materiella genom
en helhet av teori och praktik, kortsiktiga och långsiktiga målsättningar
samt reform och revolution.
Weber såg makt som ett härravälde (Herrschaft) som anger sannolikheten för att en order med ett bestämt innehåll åtlyds av vissa bestämda personer. Men herraväldet grundar sig på en villighet att lyda, på en tro på härskandets legitimitet, som uttrycks genom foglighet. Därmed grundar sig varje härskande på en myt om dess legitimitet, en myt som måste omfattas av de underlydande för att fungera. För Weber är en organisation kontroll och den byråkratiska organisationen är överlägsen varje annan administrationsform genom dess opersonliga formella rationalitet. I perspektivet av Baumans (1989) analys av nazisternas folkmord kan man ifrågasätta om byråkratin kanske inte är en allt för överlägsen organisationsform av kontroll och makt. Moderniteten och civilisationsutvecklingen har bland annat medfört att byråkratier och instrumentell rationalitet idag utgör en fara. Förintelsen uppstod i en unik sammanslagning av ordinära delar av vårt moderna samhälle. När den värdeneutrala vetenskapen, instrumentellt rationella byråkratin, det moderna fabrikssystemet, en social förändringsperiod, en grupp äventyrliga visonärer fördes samman blev folkmordet möjligt. Ytterst sett handlar det om att den politiska staten frigjorts från social kontroll. Baumans analys utgår från nazisternas folkmord under andra världskriget men drar hela tiden paralleller till Stalins utrotningar och andra varianter av moderna folkmord. På det sättet blir hans analys verkligt utmanande för vårt moderna samhälle. Civilistationsprojektet uppbärs av och uppfattas som "en moraliskt uppbygglig berättelse om mänskligheten som träder fram ur det presociala barbariet" vilket Bauman kallar den "etiologiska myten". Det vanliga försvaret av myten är att hävda att folkmord är utslag av brister eller misslyckanden i civilisationsprocessen, vilddjurets återuppståndelse, misslyckanden som kräver nya och omfattande åtgärder och samhällskontroll. Baumans perspektiv är det motsatta. Våldet har inte minskat under civilisationsprocessen utan omformats och tillgången till våldsanvändandet har koncentrerats, vilket lett till att våldet osynliggjorts för det stora flertalet och att våldsanvändandet frikopplats från moraliska överväganden och blivit en teknik. Denna våldets förändring har gjorts möjlig genom två processer som är centrala för byråkratin. Den funktionella arbetsdelningen och ersättningen av moraliska ansvarstaganden med tekniska. Byråkratins principer om arbetsdelning, hierarki och specialisering, skapar avstånd mellan administratör och klient på ett sätt som gör att moral blir lojalitet och arbetsprestation. Moralen upphör inte men rör den interna verksamheten inte byråkratins mål och effekter. "Genom hedern träder disciplinen i det moraliska ansvarets ställe". Byråkratin gör klienter, människor, till statistik och störningsproblem och medlen för problemlösningen tenderar att bli målen. Ansvaret för de drabbade människorna minskar genom att handlingar och ansvar förmedlas i en omfattande kedja som gör att varje liten uppgift inte är avgörande. Därmed osynliggörs eller skyms avsiktligen handlingens moraliska karaktär. Resultatet blir att ansvaret blir fritt svävande där ingen tar det på sig, inte ens ledningen för organisationen. Bauman går till och med så långt att han hävdar att "byråkratins främsta intresse har varit att tysta de moraliska värdena" och "eliminera ansvaret". Därmed är det kända försvaret "jag lydde bara order", inte en i efterhand påkommen ursäkt utan ett uttryck för en variant av ny modern och manipulerad moral. Bauman menar inte att byråkratin orsakar eller med nödvändighet leder till folkmord. Poängen är dock att byråkratin passar lika väl för ändamålet som för vilken annan teknisk problemlösning som helst. Det är inte nödvändigt att ändra byråkratins arbetssätt mer än när det gäller detaljer för att folkmord skall bli resultatet. Den tidiga historiska och sociologiska forskningen kring nazisternas folkmord försökte förklara den skrämmande händelsen genom att hänvisa till "den auktoritära personligheten", oförbätterliga brottslingar eller extrem våldsbenägenhet eller antisemitism hos de inblandade. Men förklaringsmodellen har fått vika för förkrossande historiska och sociologiska belägg för att nazisterna och det tyska folket inte bestod av fler psykopater eller störda människor och inte heller var mer antisemitisk än i andra länder. Det skrämmande faktum att det var normala människor som genomförde det otänkbara är själva kärnan i Baumans resonemang. Bauman visar att det inte var starka känslor som var drivande utan likgilitighet, plikt, kyla och rationalitet. Nazisterna till och med motarbetade spontana utbrott av hämndkänslor, vrede och sadism då pöbeln i deras ögon inte var tillräckligt effektiv och kalkylerbar för den stora uppgiften; "den slutgilitiga lösningen på judeproblemet". "Juden" konstruerades till ett metafysiskt begrepp för "främlingen mitt ibland oss", ordningens upplösning, ett tomrum. Antisemitismen utvecklades till en unik variant av rasism. Rasismen har enligt Bauman inget att göra med främlingsrädsla eller rivalitet utan är en social ingenjörskonst som särpräglas av en strategi för avlägsnande av "sjuka" eller "ovärdiga" delar. Rasismen är ett modernt vapen som används i en premodern kamp. Genom auktorisering av våldet, åtgärdernas rutin och avhumaniserandet av våldsoffren gjordes massförbrytelserna möjliga. Folkmordet var ett modernt folkmord i betydelsen av att syfta till ett nytt och radikalt bättre samhälle, inte bara krossandet av en kulturs organisation och ledarskap. Folkmordet var inte från början en uttänkt plan utan något som skapades inom byråkratins typiskt värdeneutrala problemlösningsarbete, steg för steg. Den tyska byråkratin gick till väga på samma sätt inför uppgiften som vid andra problem som skulle lösas så effektivt som möjligt. De använde traditionella metoder som bland annat definition, avpersonifiering (med bland annat statistik), utredning av teknologiska problemlösningsalternativ, särbehandling, avskiljning och isolering/koncentration för att till sist genomföra det från början otänkbara men i detta stadie logiska för problemlösningen; förintelse. Genom att judarna isolerades i getton blev människorna osynliggjorda för andra än andra judar i samhället. Särbehandlingen drabbade ingen man kände eller hade en relation till och kunde därför upprätthållas med hjälp av det tyska folkets likgiltighet. Det tyska folket stödde aktivt särbehandlingen då den var opersonlig men så snart vänner drabbades reagerade till och med medlemmar ur nazistpartiet och försökte rädda sin "speciella jude". Nazisterna visade prov på ett avancerat instrumentellt tänkande när de konstruerade situationen för judarna på ett sådant sätt att det i enlighet med självbevarelsen, individuellt och kollektivt, blev rationellt för judarna att samarbeta och även direkt administrera delar av själva folkmordet. Det var avgörande för skapandet av denna rationalitet att judarna i varje situation ställdes inför ett val. Offren hade hela tiden något att rädda. Offrens medverkan var orimlig och irrationell sett i kunskapen om resultatet men under tiden det pågick, steg för steg, i en process där inte ens nazisterna förrän omkring 1942 planerade att utrota alla judar, framstod det för judarna som rationellt att rädda livet på sig själv eller så många som möjligt genom att bli en del av processen och välja "att offra några för att rädda många". Samarbetet förstärktes genom en " handlingssekvensens paradox" där offrets görs medskyldig och korrumperad. Genom att offret först kompromenteras genom mindre kompromisser på ett sätt som hela tiden stegras blir det egna självrättfärdigandet både nödvändigt och efter hand just det som gör en vägran så svår. Om offret skulle ta avstånd från en extrem handling så måste offret samtidigt ta avstånd från sig själv och sin tidigare medverkan. Bauman vill förstå förintelsen utifrån lydnad, passivitet och rationalitet och studerar ej olydnaden annat än i förbigående. Därmed missar han aktörernas möjligheter att faktiskt handla annorlunda. Han verkar vilja undvika att lägga än mer skuld på de överlevande vilket ger ett visst deterministiskt drag åt hans analys. Valets möjlighet även i extrema situationer poängteras i slutraderna men verkar inte spela någon roll då motståndsmöjligheten betraktas som en praktisk omöjlighet. Han säger bland annat att "medlemmarna i det moderna samhället kan inte själva förebygga att en massiv tvångsmakt används" och "Deras svaghet är oroande…på grund av det enkla faktum att oavsett om tvångsmakten utnyttjas eller ej, beror det i princip inte på vad vanliga män och kvinnor gör". Hans analys antyder även att de för förintelsen avgörande faktorerna låg utanför judarnas och vanliga tyskars inflytande. Pluralism anges av Bauman som det främsta medlet mot omoralisk lydnad. Problemet är bara att maktens representanter vanligen är entydiga i varje givet tillfälle även i en demokrati. Två likvärdiga auktoriteter, t ex medlemmar av en regering, strider sällan öppet. En slags allmän pluralism verkar inte räcka. I 30-talets Tyskland fanns det de som talade och protesterade mot facisterna hela tiden. Här menar jag att det krävs att människor går före och visar att motstånd är tänkbart och möjligt. Exemplet kan tänkas ha en symbolisk sprängkraft som kanske kan bryta lydnad. Det verkar i varje fall vara diktatorers rädsla för spridningseffekter som är skälet till att de vanligen möter även patetiska motståndsförsök med hårda reaktioner. Bauman verkar bortse från vikten av att inspirera eller stödja motståndet för att det skall ske. På samma sätt som lydnad i genomförandet av ett folkmord inte sker spontant utan organiseras kan man anta att det är samma sak med motståndet. Inom sociologin uppfattas samhället som moralskapare eller normstrukturerande. Bauman bryter med den traditionella uppfattningen och hävdar att samhället är moralmanipulerande. Grymheten och det omoraliska handlandet är alltså främst socialt konstruerat, inte karaktärsmässigt. Moral skapas ontologiskt i ansikte-mot-ansikte relationer. När man ser en annan människa uppstår automatiskt ett villkorslöst ansvar. Närhet och ansvar är två sidor av samma sak. Med avståndet i abstrakta samhällskonstruktioner manipuleras moralen och ges ett uttryck som kan innebära att man handlar "moraliskt" ansvarslöst gentemot andra. Problemet här är att Bauman behandlar rationaliteten enbart som instrumentell. Värderationalitet eller kommunikativ rationalitet diskuteras överhuvudtaget inte. Moral som närhet och ansvar blir en lokal moral eller grupp elitism. Det enda Bauman gör är att han flyttar moralens konstruktion från samhället (den stora abstrakta gruppen) till den lilla gruppen. Han poängterar visserligen att hans sociologiska moral endast är ett första försök men teorin skapar ändå en hopplös lösning eftersom 5 miljarder människor med fysisk nödvändighet är avskilda från direkt möte. Om moralen skall etableras socialt och vara en spärr mot folkmord måste den kunna generaliseras även till de människor som lever bortom vår horisont. Ett alternativt perspektiv är
att se förståelsen och överenskommelsen, den kommunikativa
rationaliteten som ontologisk och att den i sin tur skapar allmängilitig
(ej grupp) moral om den inte hindras. I så fall är problemet
med byråkratins, den instrumentella rationalitetens och vapenteknologins
avståndskapande att avståndet gör förståelsen
och kommunikationen svår (snarare än "seendet av den andre").
Därmed görs förutsättningarna för skapandet av
en allmängiltig moral svår. Kommunikation kan vi däremot
skapa genom till exempel litteratur, media, informationsteknologi, filmer,
berättelser med mera medan närhet bara kan skapas genom ett möte
ansikte-mot-ansikte.
Sharp (1973) definerar social makt som förmågan att kontrollera andras beteende, direkt eller indirekt, genom handling av grupper av människor, vilkas handlingar påverkar andra grupper av människor. Den politiska makten är en form av social makt som rör politiska frågor. Politisk makt hänvisar till den totala auktoritieten, påverkan, trycket och tvånget som kan bli använd för att nå eller förhindra makthavarens viljas genomförande. På ett sätt kan man säga att Sharp fortsätter Foucaults projekt och söker maktens strategier och tekniker, skillnaden är dock avsevärd i teoretiskt perspektiv. Sharp utgår från en definition av makt och intresserar sig inte så mycket för makten som för motmakten, motståndet. Sharp är visserligen i sin definition präglad av en traditionell subjektsfilosofisk syn på makt men hans teori om makt och motstånd öppnar dörrarna för en ny förståelse av makt. Sharps utgångspunkt är en kritik mot den etablerade "fasta enhetsteorin". Den går ut på att människor är beroende av regeringar, att politisk makt är massiv och enhetlig, att makten verkligen kan komma från några få människor, att den makten är varaktig och själv-förevigande. Det är en teori eller uppfattning han menar att de flesta människor har i uppgivenhet och som makthavarna i ett egenintresse försöker bevara. Den har skapat den absurditet att ett helt land kan vara ockuperat enbart genom att dess parlamentsbyggnad är intaget och dess ledare fängslade. Dessutom är den synen grunden till tron på det politiska våldet, speciellt den militära kampen menar Sharp och ser kriget som ett fenomen grundat på denna maktsyn. Han menar att "den fasta enhetsteorin" enbart kan beskriva verkligheten om både subjekten (för maktutövningen) och oppositionen kan förmås att tro på teorin. I utvecklandet av sin egen maktsyn kommer han fram till att makt baseras på samarbete från den underlydande och att lydnad i grunden är ett frivilligt val. Han menar att varje maktsystem är grundat på hierarkier av lydnadskedjor där ledaren alltid står och faller med maktpyramidens åtlydnad av hans ord. Människor lyder av många olika skäl: vana, rädsla för straff, känsla av moralisk skyldighet, självintresse p g a förmåner, psykologisk identifikation med ledaren/ledarklassen, accepterande av vissa saker inom en toleransgräns och frånvaro av självförtroende. Men lydnaden är inte automatisk. Man kan inte tvinga någon till något om denne inte är rädd för straffet. Straffet skapar inte lydnad med någon slags självklar logik. Olydnaden är alltid möjlig och det är ens relation till straffet som avgör om man vågar vägra. Sharp menar att nyckel till ett motstånd ligger i att finna vägar att ändra relationen till straffet. Motståndet eller ickevåldsaktionen är grundad på uppfattningen att regeringar är beroende av människor, att makt är mångfaldig, och att politisk makt är sårbar därför att den beror av många grupper för att bevara dess maktkällor. Ickevåldsmotstånd bygger på synen att politisk makt lättast kan kontrolleras vid dess källor. De sociala rötterna till politisk makt ser Sharp i auktoritet, mänskliga resurser, kunskap och förmåga, psykologiska och ideologiska faktorer, materiella resurser och sanktioner. Makten beror helt på hur mycket av dessa resurser makthavaren har tillgång till, vilket i sin tur beror av samarbetet från de makten utövas mot. Avgörande är att alla dessa maktkällor ligger utanför makthavaren själv. Även om makthavarens personlighet kan spela en roll för hur pass stort stöd han får så beror makten av dessa källor. Samarbetet eller lydnaden består i aktivt stödja eller passivt acceptera makthavarens krav. Han är beroende av samarbete från en del av befolkningen för att sköta det ekonomiska och administrativa systemet. Men han är också beroende av att befolkningen betalar skatt och följer reglerna och lagarna i systemet och inte gör samlat motstånd. Därav följer att ju mer omfattande och detaljerad en makthavares makt och kontroll är, desto mer beroende är han av de underlydnades samarbete. I ett perspektiv på makt som samarbete och lydnad kan vi förstå användandet av olydnad som ett förändringsmedel av samhället och makten och därmed som en form av konflikthantering i maktsituationer. Efter utvecklandet av sitt perspektiv
på makt redogör Sharp för det ickevåldsliga motståndets
olika tekniker och dynamik. Den historiska forskning han genomfört
utgör bakgrunden för hans analyser och mängder av exempel
på hur motståndet kan variera beroende på samhälle,
parter och situation.
Stanley Milgram beskriver i sin bok Lydnad och auktoritet (1974) en experimentstudie där frivilliga försökspersoner instrueras att ge allt starkare elektriska stötar åt en elev, som tydligt visar sin smärta, ångest och ovilja. Det visade sig att de allra flesta fortsatte upp till stötar märkta "Fara: svår stöt" trots livsfaran och utan hot om repressalier. Experimentet genomfördes i olika variationer där omkring 60 % av försökspersonerna lydde instruktionerna till fullo, män såväl som kvinnor. Om försökspersonerna istället för att själva ge stötarna fick genomföra en stödhandling var det så många som 90 % som lydde försöksledaren. Om kontakt och närhet finns mellan försökspersonen och eleven minskar lydnaden drastiskt men är ändå avsevärt hög. Innan experimentet genomfördes hade Milgram frågat psykologer och forskare vad de trodde han skulle komma fram till. Det visade sig råda en stark övertygelse i den akademiska världen att det endast var onormala människor som skulle kunna tänkas frivilligt plåga andra människor i en sådan experimentell situation. Själv blev Milgram så chockerad av sina resultat att han genomförde en rad variationer av experimentet för att komma underfund med hur lydnaden kunde vara så omfattande. Det visade sig att de flesta försökspersonerna upplevde situationen obehaglig och nervös. Fick de själva välja strömstötens storlek valde i det närmaste samtliga en låg stöt. Var försöksledaren frånvarande sjönk lydnaden drastiskt. Om försöksledaren utses till elev eller om två försöksledare motsäger varandra lyder försökspersonerna inte alls längre. Bauman (1989) hävdar att man skall förstå resultatet av Milgrams experiment på det sättet att pluralism är det säkraste skyddet mot brottslig lydnad. Det är bara när auktoriteten inte ifrågasätts som den renodlade reaktionen på auktoriteter uppstår. Problemet med Baumans slutsats är bara det att Milgram visade att det spelar ingen roll om man har två likvärdiga auktoriteter som motsäger varandra om den ene utsätts för strömstötarna och den andre leder försöket. Milgram själv drar slutsatsen att det avgörande är om det existerar en hierarki och man kan fastställa vem som står överst och då spelar det ingen roll om statusskillnaden är stor eller liten. Milgrams forskningsresultat bör tolkas på ett annat sätt, ett sätt som vad jag kunnat finna, har missats av de flesta som redovisat resultatet. Milgrams deprimerande resultat om människors starka lydnadskänsla skakade en hel generation. Men risken finns att man missar hans optimistiska resultat om olydnad. Han visade att människors lydnad till auktoriteter kan brytas om ens tvekan och vilja att vägra bekräftas av andra människor i samma situation. Om försökspersonen först får se en kamrat vägra väcks möjligheten att trotsa ledaren. Den makt försökspersonen tillmäter auktoriteten minskas varje gång någon vägrar och när konsekvenserna av att vägra visar sig vara överkomliga. När de andra vägrat blir försökspersonen ensam kvar med känslan av ansvaret och upplever därmed ett visst ogillande från de som vägrat - de blir en ny moralisk auktoritet. Milgram menar att det ömsesidiga stöd människor kan ge varandra är den starkaste barriär vi har mot överhetens maktmissbruk. Lydnaden till auktoriteter sitter djupt
i oss. Viljan till olydnad, hävdandet av sin egen rättsuppfattning,
gentemot auktoritetens makt behöver bekräftas och uppbackas av
andra människor i en liknande situation för att man skall våga
och få det mod som krävs. Den intellektuella, känslomässiga
och personliga bekräftelsen i andra människor är en nödvändighet
för viljan att göra motstånd. Gruppens stöd och hjälp,
praktiskt och personligen, är sedan förutsättningen för
att våga ta steget och orka i längden.
Makt ses ofta funktionellt, elitistiskt eller pluralistiskt. Jag skulle vilja föreslå en annan indelning av maktteorier. Teorier som utgår från struktur (objektsfilosofiska teorier), behov eller intresse (resursteorier), vilja (psykologiska eller subjektsfilosifiska teorier), rättvisa (etiska eller politiska teorier), teknik (teknologiska teorier) eller samspel (interaktionsteorier). Enligt min menig verkar det endast vara interaktionsteorierna som kan ge oss en förståelse av maktens grund. Maktdiskursen upptas av teorier kring maktens former och uttryck på ett sätt som är ömsesidigt uteslutande. Diskursen är även koncentrerad på subjektens vilja eller uppfattning, på observerbara beteenden eller objektiva resursmätningar. En del författare som Foucault och Beronius har lämnat definitionen om makt, subjektsfilosofin och resursmätningen och talar istället enbart om beteende och handlingar, makt-tekniker. Därmed har själva frågan om vad makt är på ett sätt undvikits. Makt utövas i en situation där maktlöshet ges ett uttryck. Maktlösheten behöver precis som makten en ideologi som berättigar den. Det mest näraliggande är att de maktlösa tar över den ideologi som makthavarna omfattar och gör den till sin egen men från det andra perspektivet. Det är dock inte nödvändigtvis så, olydnad och motstånd är möjligt. Men då måste maktlöshetens ideologi genomskådas ideologiskt och såsom praktik. Makt bör definieras utifrån sin grund inte sin förmåga till uttryck. Jag föreslår följande definition. Makt är en interaktion där en person eller en delgrupp ger koordinationen av interaktionen åt någon annan. Med andra ord, makt är en centraliserad samverkan. Utgångspunkten är att makt enbart uppstår socialt, i interaktioner mellan människor. Det karakteristiska med fenomenet "makt" är att någon eller en del av gruppen ger över (en del av) koordinationen av interaktionen. Makt uppstår alltså när en part (delvis) ger bort bestämmandet av sin handlingsriktning i interaktionen. Makt kan inte tas utan endast ges. Man skulle kunna säga att en interaktion reduceras till en aktion. Men maktgivandet måste återskapas och därmed nyskapas hela tiden, den är inte absolut, därmed handlar makt mer om vana, roller, handlingar och tolkningar än om till exempel pengar, vapen, positioner och individuella attribut. Maktens centrum är tillfälligt och kan hela tiden flyttas beroende på interaktionen. Varje mikrointeraktion kan vara en relation där makt uppstår och därmed är inte makten enhetlig utan komplex och motsägelsefull. Tvång eller lydnad kan vara involverat i maktrelationen men är då ett special fall eftersom den vanligaste makten uppstår genom frivilligt ansvarsöverlämnande eller handlingsförmedlande i vardagssituationer. I vardagen är vi oftast omedvetna om den makt vi ger andra människor. En rad problem uppstår med min definition. Man talar normalt om en individs "makt" över sig själv eller naturens "makt" över människan. Den typen av makt utesluts i mitt perspektiv. Men makten över sig själv uppstår genom vårt självmedvetande som i sin tur utvecklas genom interaktionen med andra (enligt Mead) och är skulle jag vilja hävda, en viljeakt som inte har med makt att göra. Ett eventuellt ytterligare problem med min maktperspektiv är individen som "tar makt" över andra. En individ har möjlighet att ta livet av en annan utan att det för den skull har skett något givande av makt i interaktionen dem emellan. En man med en pistol kan ge mig valmöjligheten att lyda eller dö eller kan bestämma sig för att jag skall dö utan att jag kan göra något åt det när situationen väl har uppstått. Men hans makt kommer ur andras produktion, försäljning, lagring eller distribution av vapen, av andras passivitet eller frånvaro och av min lydnad, en interaktion som samverkar till att han har pistolen i sin hand och kan använda den, även om interaktionen inte är frivillig eller givandet av makt inte primärt kommer från mig. Makt handlar om mångfalden av
relationer, roller, situationsdefinitioner, tolkningar och interaktion
i en helhet av socialitet, inte om enstaka handlingar eller delar i detta
maktspel. Maktens grund är centralisering.
Bauman, Zygmunt (1989): Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos, Göteborg. Beronius, Mats (1986): Den disciplinära maktens organisering, Om makt och arbetsorganisation, Arkiv, Studentlitteratur, Lund. Chomsky, Noam (1987): Makt och ideologi, Epsilon Press, Göteborg. Foucault, Michel (1974): Övervakning och straff, Studentlitteratur, Lund 1987. Galbraith.J.K.(1983) Maktens anatomi. Forum 1983 Herngren, Per (1990): Handbok i civil olydnad. Bonniers, Stockholm. Herngren, Per (1991:a): Makt, stat och lydnad, forskningsrapport, statsvetenskapliga och sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Herngren, Per (1991:b): Makt och Disciplin, Om Michel Foucault , forskningsrapport, statsvetenskapliga och sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Mathiesen, Thomas (1978): Den dolda disciplineringen, Korpen, Göteborg. Mathiesen, Thomas (1982): Makt och motmakt, Korpen, Göteborg. NOU 1980:7 Demokrati och politiska ressurser (Levekårundersökelsen), Norska maktutredningen. Petersson, Olof mfl (1989) Medborgarnas makt, , Carlsson Bokförlag, Stockholm. (En delrapport från svenska maktutredningen) Milgram, Stanley (1974): Lydnad
och auktoritet, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Sharp, Gene (1973): The Politics of Nonviolent Action, Part 1-3 (Power and Struggle, The Methods of Nonviolent Action, The Dynamics of Nonviolent Action) , Porter Sargent Publishers, Inc., Boston, USA. Sharp, Gene (1980): Social power and
political freedom, Porter Sargent Publishers, Inc., Boston, USA.
|