En undersökning av utbildning i ickevåldsmetoder och kampen mot apratheid under en forskningsresa tiden 16/6 till 27/8 1994. Skriven av Stellan Vinthagen.

• Innehåll 
• De historiska perioderna i kampen mot Apartheid 
• Utbildning i ickevåldsmotstånd. Kampen mot Apartheid. Vilken roll spelade våldskampen? 
• Organisationer och organisatörer 
• Intervjuade personer 

Upptäckten 1487 De första vita upptäcks av de svarta. 

Sida vid sida 1650-1659 (9 år) Vita börjar bosätta sig i Kapområdet 

Första krigsperioden 1659-1900 (241 år) Upprepade krig förs mot de vita nybyggarna. Det är först Khoi-Khoi folket som gör motstånd, senare även Xhosafolket. När Zululedaren Shaka kommer till makten intensifieras krigen eftersom Shaka är en ovanligt skicklig härförare som skapar många nya krigsstrategier. I takt med Boernas förflyttningar dras allt fler svarta folkgrupper in i krigföring. 

Första organiseringen börjar 1882-1961 Första kända strejken och första politiska organisationen (Imbumba Yama Africa). Strax efter startas den första tidningen. 1902 bildas APO, föregångaren till ANC. 

Ickevåldsmotståndet uppfinns 1906 Indiernas kamp mot passlagarna genom Gandhis kampanj av "passivt motstånd". Det första kända organiserade ickevåldsliga motståndet. Slås ned våldsamt men lyckas till sist. 

Protestperioden 1912-1949 (37 år) av defensiva obeväpnade uppvaktningar och protestförklaringar i försök att nå förhandlingar misslyckas fullständigt. Undantag utgör kvinnorna som organiserar antipassaktioner 1913 och 1918 vilka leder till seger och kvinnorna organiseras därefter i ANC. När Nationalistpartiet kommer till makten i slutet av perioden och apartheidpolitiken formuleras ändras ANC riktning och börjar samarbeta med kommunistpartiet. 

Ickevålds och civil olydnadsperioden 1949-1961 (12 år) av organiserat ickevåldsligt motstånd med stort inslag av civil olydnad, generalstrejker och bojkott, vilket än en gång föregås av indernas Hartal (generalstrejk) 1946. Höjdpunkten är 1952´års Defiance Campaign. 1959 bildas PAC, en Afrikanistutbrytning ur ANC. 

Andra organiseringsperioden 1961- då nya underjordiska och exilorganisationer i Sydafrika och frontstaterna bildas, efter ett försök att ombilda ANC under nytt namn. Senare även internationella organisationer. 

Första sabotageperioden 1961-1963 (2 år) av sabotageaktioner då MK, Umkhonto we Sizwe, bildas och naiva förberedelser för det totala kriget, Operation Mayebuye, vilket leder till livstidsdommarna av ledarna i ANC. 

Underkastelsen 1963-1976 (13 år) av tystnad p g a att alla organisationer förbjudits och förtrycket ökat. ANC organiserar sig i utlandet och MK deltar i befrielsekriget i Rhodesia. I slutet av perioden startar den organisation som kanaliserar vändpunkten, the Black consciousness movement, vilken främst framträder som en kulturell organisation. 

Ungdommens våldsrevolt 1976-1990 (14 år) av ökat våldsamt motstånd med oorganiserade upplopp och organiserade MK-aktioner, som mestadels består av "väpnad propaganda" riktad mot företag och myndighetsbyggnader i ett stöd till den ickevåldsliga kampen. Men MK använder ibland även våld mot människor vid enstaka tillfällen som då man 1980 tar gisslan i en bank i Pretoria och lovar att inte skada gisslan men dödar flera poliser under polisattacken. 1983 sprängs den första bilbomben av MK där personer från militären och polisen dödas. Från 1983 verkar den våldsamma gruppen Comrades som avrättar kollaboratörer och infiltratörer. Undantaget i denna period utgör de vita ickevåldsorganisatörerna från USA och europa. Från slutet av 1970-talet börjar internationella ickevåldsaktivister hålla föredrag. Första kända kursen i ickevåldsmotstånd hålls 1979 av en vit sydafrikansk präst. 

Den andra ickevåldsperioden 1983-1994 (11 år) av organiserat ickevåldsligt motstånd igen då den ickevåldsliga organisationen UDF bildas och fackföreningarna blivit allt aktivare genom lagalisering och bildar gemensam organisation 1985 i COSATU. Den internationella bojkotten av Sydafrika intensifieras från 1985.Höjdpunkten i den ickevåldsliga kampen är 1989 genom the Massdemocratic movement då UDF och COSATU gemensamt driver Nationalistpartiet till kompromisser. Genom liknande kampanjer 1991 och 1992 lyckas man aktivt påverka förhandlingarna fram till ett beslut om val, ny grundlag och en övergångsregering. 1992-94 råder en intensiv organisering av ickevåldslig träning och organisering, med stort stöd från engelska polismyndigheten och fredsorganisationer från USA, för att motverka våldsamheterna i landet, framförallt inför valet. 

Terrorperioden (1989)- då våldsamheter och terrorattacker utförs av Inkatha (med hjälp av regeringen), med en början i Nathal, på ANC-sympatisörer eller i områden där ANC dominerar. ANC bildar "självförsvarsenheter", SDU, i sina områden. Under den korta tiden fram till 1994 dödas flera tusen personer. 

Samregeringsperioden och parlamentarismen 1994- hålls val och ANC får över 60 % men regerar i en samlingsregering fram till valet 1999. Ickevåldsmotstånd ses inte längre som nödvändigt, en ny kultur av uppbyggnad skall skapas. Detta är också en tid av omorganisering och nyorganisering där verksamhetsinriktningen ändras till mer av socialtarbete. 

Utbildning i ickevåldsmotstånd. Kampen mot Apartheid. Vilken roll spelade våldskampen?

Formaliserad utbildning eller träning i ickevåldsmetoder och civil olydnad var ett nytt fenomen tills att Rev Rob Robertson från Johannesburg började hålla träningar 1979. Hans träningar påverkades starkt av IFOR´s tränare Hildegaard Goss-Meyers föredrag och Eric Bachman, född i USA men under denna tid bosatt i Västtyskland, som i juli 1981 i Johannesburg höll den första träningen genomförd av en icke-sydafrikan. Under 70-talet verkar fackföreningar (speciellt SACTU) ha utvecklat liknande träningsmetoder men utan att sprida dessa metoder vidare till andra delar av antiapartheidrörelsen. 

Innan dess hade metoderna används i nära hundra år utan att organiserad träning varit en del av motståndet. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet höll flera USA-medborgare och Européer föredrag om ickevåldsmotstånd, bl a J.H.Yoder, Hildegaard Goss-Meyer och Dr Al Duech. Under 80-talet höll bl a Dr Dudley Weaks och Dick Sailam från USA träningar i ickevåldsmotstånd. 

1984 höll SUCA, Student union for christian action, en veckas träning i civil olydnad i Kapstaden. Vad jag har kunnat komma fram till så verkar det vara en av de allra första träningarna i Sydafrika ledda även av svarta. 

1989 genomförde SACC under två veckor den första träningen för tränare i Sydafrika. Den var tänkt att följas av fler träningar för tränare men det blev inte av. 

1992 undertecknades The Peace Accord som skapade en intensiv utveckling av utbildning i ickevåldsmetoder. Över 10 000 fredsövervakare snabbutbildades och mängder av organisationer började utbildningsprogram i ickevåldsmetoder (konfliktlösning, medling, förhandling, fredsövervakning, fredsbevarande m m). 

Efter perioden 1992-93 fram till valet i april 1994 har träningar i civil olydnad försvunnit. Efter valet verkar även träningar i fredsövervakning och fredsbevarande försvinna, i synnerhet träning i fredsbevarande. Detta trots att lokala val kommer att hållas under 1995 samt att lokala förhandlingar hela tiden pågår för att forma de lokala regeringarna. Allt detta är saker som skapar stora spänningar och konflikter. Flera av de jag intervjuat menar att Sydafrika nu behöver gå från en motståndskultur till en uppbyggnadskultur. 

Ett par intervjuade personer är öppet kritiska mot den bristande förberedelse som varit gällande vid aktioner i Sydafrika. När jag frågar några om det blir svaret "att vi hade inte lyxen av tid för att ha omfattande förberedelser och träning". Jag förstår det som att motståndskulturen varit en reaktion ledd av långtidsaktiva personer som stått för strategin, d v s de ledande personer som varit i ANC´s styrelse. Trots detta märks tydligt en radikal demokratisk tradition av folkligt deltagande i skapande av målsättningar och poltiska manifestationer. Ett exempel är det imponerande utformandet av "The Freedom Charter" på 50-talet som under över ett års tid bokstavligen formulerades av folket (någon miljon deltog) trots att man ständigt övervakades av säkerhetspolisen som ju även slog till under den kongress då manifestet fattades slutgiltigt. 

Intressant nog är utvecklingen annorlunda under 70- och 80-talen då ANC är förbjudet och nya organisatoriska former måste skapas. Under 60-talet händer inte mycket p g a det hårda förtrycket och ANC och PAC´s illegalisering 1961. Fackföreningarna står för det organiserade motståndet under 70-talet även om de är förbjudna. Framförallt SACTU organiserar strejker, möten m m under 70-talet. Under slutet av 70-talet växer sig den fackliga kampen allt starkare och man blir legaliserade i början av 80-talet. 1976 sker det stora Soweto upproret som är ett spontant student och ungdomsuppror som under flera månader tar sig en karaktär av våldsamt upplopp. Det verkar som detta upprors efterföljningar blev en ny vändpunkt i antiapartheidmotståndet i och med att den våldsamma kampen började etableras. Innan dess var det mycket sällsynt med svarta grupper som organiserat attackerade vita eller svarta "kollaboratörer" i den politiska kampen. Många svarta ungdommar lämnade dessutom efter Sowetoupproret sitt land och sökte sig till ANC i frontstaterna. Därmed fanns en ny generation ANC- aktivister som var beredda att använda våld och som helst ville vara med i MK. Men det skulle ändå vara möjligt för ANC-ledningen att hålla tillbaka direkta attacker på människor till mitten av 80-talet. En ytterligare våldsupptrappning som säkert spelade roll i denna utveckling var de s k Comrades som under början av 80-talet utanför någon etablerad organisations ledning började med de numera så kända "Necklessing" (brinnande bildäck runt kroppen på infiltratörer eller kollaboratörer) och dödandet av svarta borgmästare och poliser. 

ANC framträder som kanaliseringen för motståndet men under stark påverkan hela tiden av olika gruppers aktiviteter och idéer som i olika perioder stått utanför organisationen. Indierna 1906 genom uppfinnandet av ickevåldsmotståndet. Kvinnorna 1913 och 1918 genom antipassaktionerna. Kommunisterna genom den radikala politiken och rassamarbetet (fackliga kampen?) från 1921. Indiernas radikalisering av motståndet 1946. (Sovjetsamarbetet vid planerna 1961). Ungdomsrevoltens våldsorientering från 1976 (samt Comrades från 1983) UDF och COSATU´s motstånd som grund för MK´s "väpnade propaganda". (Inkathas terror från (1989)). Engelsmännen och USA-aktivisterna vid träningsprogramet mot våld 1992-1993. Företagsvärldens ekonomiska tänkande från åtminstone 1990-talet. 

ANC´s strategi med MK´s verksamhet är mycket inressant. MK skall inte förstås som en vanlig befrielsearmé utan som en sabotagestödjande arme´ till den ickevåldsliga. Under hela dess tid från 1963, då Operation Mayebuye, platt föll till marken, har strategin varit att uppmuntra och stödja en ickevåldslig revolution. Strategin har inte varit att organisera tillräckligt många soldater för ett regelrätt inbördeskrig utan mer av en stadsgerillas strategi, att skapa folkets revolution. Intressant nog har däremot inte tyngdpunkten, inte ens i slutet av 80-talet, varit att avrätta soldater och via terror påverka det sydafrikanska samhället. Attackerna har för det mesta utförts för att åstadkomma ekonomisk skada på de företag där strejker har misslyckats eller som direkt stöd vid andra typer av ickevåldsligt motstånd. Det har i varje fall under 80-talet funnits underjordiska samarbetsorgan för den ickevåldsliga rörelsen och MK/ANC. Under 80-talet var trycket stort på MK och ANC att använda våld direkt mot människor, framförallt från yngre medlemmar. Men ANC´s policy var hela tiden att inte rikta attacker direkt mot människor, även om man gjorde mindre och mindre för att undvika att människor skadades. Det skedde även att grupper självmant och utan order från Oliver Tambo gjorde avrättningar och bombattacker. 

Organisationer och aktivister

Black Sash, vit kvinlig medelklass, khotsu house, 42 De villiers st, Johannesburg 

Rev R.J.D Robertson, Western Province Council of Churches, 28 Lower Main Road Observatory, Cape Town 7925, Tel 021.47 2881 

WPCC 41 Salt River Road, Cape Town 7925, 47-5086/5091. 

ANC 1912-1960, Ickevåldsperioden (jordlagen, passlagarna, bojkott, strejker, civil ohörsamhet, 50-talets kampanjer). ANC 1960- Ekonomiska sabotagetiden, organisationen förbjuds. 

Black Conscioussness movement (svart medvetenhet), Steve Biko, slutet av 60-talet, utan våld. Soweto 1976. 

AZAPO, Azanian Peoples organisation, 1977-, utvecklar svart medvetenhet vidare, fackliga delen heter CUSA/AZASO 

PAC 

UDF, 1983- 

COSATU, 1985- , 1986 var höjdpunkten för aktioner, strejker, fabriskoccupationer, sittstrejker 

COSAS, Congress of S A students, 

Comrades, oformaliserad polis- och skyddsorganisation. Har gjort attacker mot svarta polismän och borgmästare, avrättat kollaboratörer och polisspioner och strider med vigilantes. 

ECC, End conscription campaign, 1984- ,Box 537, Kengray, 2100 South Africa, tel: 27 11 836 8423, fax: 836 6931/ Johannesburg 227/9, 42 De villiers streeet. 1978-84 COSAWR 

Intervjuade tränare/organisatörer: 

Thaabit Albertus, Institute for Multi-Party Democracy (mpd) - CT, Regional Co-ordinator, 

Nichola Beukes, Center for the study of Violence and Reconciliation, JB 

Sue Brittion, Diakonia Durban 

Renee Elizabeth Daries, Vuleka Trust 

B.B Dunga, ANC-Capetown, Chief Marshall Western Cape, 

Adele Kirsten, Center for the study of Violence and Reconciliation, JB 

Ron Kraybill, Center for Conflict Resolution - UCT, 

Anita Kromberg + Richard Steele, IFOR-SA 

Liz Mackenzie, Center for Adult and Continuing Education (CACE) - UWC, 

Ishmael Mkhabela, Interfaith community development association, 

Jasmine Nordien, NIM - CT, Co-ordinator, 

Barbara Nussbaum, Wits Vaal Regional Peace Secretariat, Education and Training Officer, 

Msokoli Leleki, South African Council of Churches (SACC) and Albany Council of churches 

Rob Robertson, ex Rev/WPCC 

Edward Shalala, Legal education action procject (LEAP) - UCT, 

Walter Sisulu, ANC Chairperson, 

Adolf Van Staden, Network for Independent Monitors (NIM) - CT, 

Philip Visser, Wilgespruit Fellowship Center, 

Peter Volmink, Street Law - CT/ Student union for christian action (SUCA), 

Bruce Walker, Natal Kwazulu Regional Peace Committee - Port Shepstone 

Zelda, Community Peace Foundation 

Woye Nxsana, Vuleka Trust