En studie av den tyska Graswurzelrörelsen och dess organisation Graswurzelrevolution - Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen (FöGA) av Stellan Vinthagen

Teoridiskussion:
• Sammanfattning 
• Syfte och frågeställningar
• Metoddiskussion
• Begreppsdefinitioner
• Textens interna logik
• Organisationens uppkomst och bakgrund
• Grupper och namn i Graswurzelrevolution
• Sociologi och radikaldemokrati
• Mellan social rörelseteori och organisationsteori
• Sociala rörelser 
• Organisationsteori
• Byråkrati och motstånd mot byråkrati
• Symbolisk interaktionism - en brygga till förståelse 
• Graswurzelrevolutions utopiska demokrati 
• Radikaldemokratins problem 

Resultatdiskussion:
• En rörelseorganisation
• Den centrala ideologikonflikten
• Konsensusformens svårigheter
• Kontroll av makt och ideologi
• Oerfarenhetens jämlikhet
• Fritid och Utanförskap görs revolutionärt 
• Det privata kolonialiseras 
• “Gräsrotsmänniskan“ och “häxprocesser“ mot kättare 
• Rollernas symboliska interaktion 
• Slutdiskussion och sammanfattning 
• Litteratur

Syftet med denna uppsats är att studera svårigheterna i att tillämpa direktdemokratiska strukturer i en organisation. Klarar fallexemplet, den tyska anarkistiska och pacifistiska organisationen Graswurzelrevolution, av att tillämpa sina radikaldemokratiska principer under tiden 1972 till 1996? 

Jag har genomfört studien med hjälp av litteraturstudier, deltagande observation, arkivstudier och intervjuer och speciellt intresserat mig för organisationens formella respektive informella makt- och konflikthantering. 

Studien bidrar till sociologisk organisationsteori och social rörelseteori eftersom ingen, vad jag vet, har tittat på denna typ av s k radikaldemokratiska rörelseorganisationer ur ett symboliskt interaktionistiskt konfliktperspektiv. Dessutom motsäger mina resultat centrala teser hos Ferguson (1984) angående så kallade icke-byråkratiska organisationer samt hos Rotschild-Whitt (1979) angående så kallade kollektiva organisationer. 

I genomgången av social rörelseteori menar jag att rörelser skall ses som skapade ur kollektiva förhandlingar mellan aktörer där konflikter är centrala liksom överenskommelser för att förstå de sociala rörelsernas aktivitet och form. Sociala rörelser skall förstås såsom strävande efter en konsensus mobilisering i samhället. De huvudsakliga skolorna inom social rörelseteori, resursmobiliseringsteorin och nya sociala rörelseteorin har båda vissa användbara perspektiv som jag använder mig av. 

Olika organisationsteoretiska perspektiv diskuteras och en ny definition av organisation föreslås, en definition där konflikthantering är centralt för förståelsen av organisationer. En längre diskussion ägnas åt formella respektive informella strukturer och deras betydelse i organisationer. Likaså diskuteras byråkrati eftersom den radikaldemokratiska organisation jag studerar bör förstås som ett anti-byråkratiskt projekt. 

I resultatdelen diskuterar jag centrala tendenser och konflikter inom organisationen mellan olika ideologier, kön eller sociala grupper. I huvudsak finner jag en tendens till homogenisering där de som inte passar in på olika sätt stöts bort genom informella processer. Centralt är aktörernas användning av en idealmedlem, "Gräsrotsmänniskan", vilket ibland skapar förföljelser av aktiva som inte passar in, aktiva som blir utdefinierade. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Graswurzelbewegung (Gräsrotsrörelsen), är en anarkistisk rörelse som sedan mitten av 60-talet verkat i västra Tyskland och har ursprungliga rötter i den antiauktoritära studentrörelsen. Sedan 1972 har det nationella samarbetet förts genom en organisation som även kallades Gräsrotsnätverket eller Graswurzelrevolution. Nätverket var en organisationsform som stod öppen för alla aktiva inom rörelsen då det inte fanns något formellt medlemskap. 1980 gjordes nätverket om till en federation och fick ett nytt namn Graswurzelrevolution - Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen. 

Jag har valt att kalla organisationen för Graswurzelrevolution eftersom den skall förstås som en och samma organisation hela tiden men en organisation som bytt struktur flera gånger och namn en gång. Man måste naturligtvis skilja på nätverket och federationen i analysen men för att inte försvåra läsningen kallar jag även 70-talets organisation för Graswurzelrevolution. 

I Vinthagen (1994) diskuterar jag olika former av organisering. Där diskuterar jag den grundläggande konflikten varje organisation med demokratiska ambitioner har - den mellan demokratiska ideal och politisk effektivitet. Betoningen var teoretisk och jämförande. 

I denna C-uppsats har jag som syfte att studera hur en så kallad radikaldemokratisk organisation i praktiken tillämpat sin demokrati och makt, speciellt med avseende på konflikthantering. Organisationsstrukturen för Graswurzelrevolution har flera av de radikaldemokratiska drag jag anger i min skrift om demokratiska organisationsformer, Vinthagen (1994). De specialbegrepp jag använder definieras nedan under en egen rubrik. 

Jag intresserar mig i denna studie framförallt för svårigheterna med en radikal demokrati. Det innebär att jag framförallt uppmärksammat organisationens demokratiska problem och olösta konflikter. Därför kan min studie ha en orättvist kritisk eller problematiserande slagsida i den bild som framträder av organisationen. Men mitt syfte har inte i första hand varit att ge en rättvisande bild av organisationen som helhet utan att studera radikaldemokratins svårigheter för att kunna bidra till en utveckling av dess organisationer. 

Mina delfrågeställningar rör konflikthanteringen kring områdena kön, arbete, struktur, ekonomi, ideologi och identitet. Jag studerar även hur organisationens politiska effektivitet påverkas av dess konflikthantering. Med politisk effektivitet menar jag här enbart organisationens förmåga att omsätta sin teori om politiskt handlande i aktion. Jag tar inte i detta sammanhang upp hurvida deras aktioner har någon inverkan på samhället eller inte. 

Jag har studerat den teoretiska produktionen inom organisationen enbart när det gäller grundläggande teorier kring makt, demokrati, samhällsförändring och människosyn. Den teoretiska synen inom organisationen har jag främst studerat utifrån den studie Saathof (1980) gjorde av organisationen och rörelsen samt de politiska grunddokumenten för organisationen och dess tidskrift. 

Organisationen är ett bra undersökningsexempel av flera skäl. Den har varit aktiv under 20 år och har därmed gått igenom flera förändringar i sin utveckling. Man är med sina över 3000 prenumeranter på tidningen (som också kallas Graswurzelrevolution) en av de mest betydelsefulla anarkistiska grupperingarna i Tyskland i dag och den enda större som är både pacifistisk och anarkistisk . 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Forskningsmetod: 

Deltagande observation i möten och aktioner 

Arbete på kontoret 

Intervjuer med olika typer av medlemmar 

Studier av arkivmaterial (protokoll med mera) 

Litteraturstudier

Jag har under fyra månader arbetat på organisationens kontor, deltagit i ett nationellt rådsmöte, studerat en rättegång, aktivt medarbetat i en lokalgrupp, deltagit i en kurs för medlemmar och läst material från organisationens arkiv. 

Jag har detalj studerat två konflikter. Dels en beslutsprocess som var aktuell då jag arbetade på kontoret. En anställd på kontoret kritiserade organisationen grundläggande och hotade att sluta om byråkratin inom organisationen inte minskades. Dels en konflikt som uppstod i samarbetet i en paraplyorganisation då två centrala medlemmar ur organisationen väckte ett kontroversiellt förslag. 

Jag har gjort ett tiotal intervjuer av respondenter i skilda positioner i anslutning till de konflikter jag diskuterar och har vävt in synpunkterna från de intervjuade i mitt resonemang om tendenser och problem i rörelsen. 

Detta har jag gjort för att få olika perspektiv på de situationer och centrala ämnen jag behandlar; bland annat beslutprocess, symboltolkning, roll, interaktion, byråkrati och stat. 

Observation, intervju, texter och aktionsforskningObservation, intervju, texter och aktionsforskning 

Jag har använt deltagande observation som forskningsmetod eftersom jag tror att man då kan notera en rad kvalitativa aspekter som man annars hade missat. Eftersom mitt syfte är att studera praktiken och informella processer blir också mitt val att delta i organisationen förklarligt. 

Ett problem som uppstår därmed är risken att jag i min roll som både forskare och aktivist inte klarar av att hålla en för forskningen nödvändig saklighet och kritisk distans till organisationen. Det tror jag dock är möjligt eftersom jag inte ursprungligen engagerat mig i organisationen och i framtiden inte räknar med att arbeta för dem. Mitt grundläggande syfte är att söka formella organisationsformer för radikaldemokratiska organisationer och det är därmed lika intressant för mig att finna brister som framsteg inom organisationen. Det vill säga mitt intresse är politiskt och demokratiskt radikala organisationsformer, inte Graswurzelrevolution. 

Av speciellt intresse är de tillfällen då jag valt att vara kritisk, föreslå ändringar eller agera för eller mot något. Jag ser det som värdefullt att pröva organisationen och dess medlemmar genom att göra "aktioner" eller skapa nya situationer. Då kan man t ex se hur pass starkt förankrat ett visst beteende eller agerande är, få fler argument till medlemmarnas positioner, få reda på om regelbrott grundar sig i okunskap om reglerna eller annat. 

Risken vid aktionsforskning är att man förändrar den organisation eller den situation man studerar, men det ser jag som en principiellt oundviklig process i all kvalitativ forskning. Den påverkan som forskaren medverkar till i sin forskning bör därför göras till en del av det som undersöks. Jag har försökt att göra det bland annat genom att tillämpa aktionsforskning eller med andra ord, medvetet påverka. En kritisk och självreflektiv diskussion som utvärderar forskarens påverkan är viktig. Likaså krävs ett lyssnande på kritik av ens resultat från de människor man studerar. Men huvudsakligen anser jag inte att det varit möjligt för mig, ens om jag hade ansträngt mig att försöka, att förändra något grundläggande i organisationens konflikthantering. Jag agerade i en 20 år gammal organisation, i ett främmande land under ett par månaders tid. 

Jag har valt olika förhållningssätt vid olika tillfällen, växelvis agerat som tredje part (t ex i medling), som aktivist (t ex i en skattevägrar fråga) eller som utanförstående forskare (under t ex intervjuer). Många gånger har det varit viktigt för mig att vara utanförstående trots att medlemmar velat ha mig med som aktivt deltagande. Speciellt under omröstningar ville jag inte medverka då jag inte var medlem eller tänkte fortsätta arbeta i organisationen. Andra gånger, t ex i diskussioner eller arbetsgrupper, valde jag att vara passiv, trots att jag ansåg att man agerade i strid med organisationens principer, bland annat för att jag ville studera processen. Med andra ord, då jag agerade var det för att se vad som hände och för att studera organisationens hantering av nya situationer. 

Medlemmarna i organisationen var intresserade av mitt forskningsarbete men verkade inte oroas eller störas av det. Några var mycket intresserade av vad jag skulle komma fram till eftersom de upplevde stora brister och önskade en diskussion om organisationens framtid. Det enda sammanhang där jag upplevde att man var orolig var i frågan hur jag skulle behandla min kunskap om deras tvivelaktigt lagliga ageranden i förhållande till myndigheter de fick bidrag av. Min upplevelse var dock ofta att medlemmarna inte kom ihåg att jag forskade om deras organisation samtidigt som jag deltog i arbetet. T ex så erbjöd de mig en tjänst på kontoret i framtiden trots att jag inte var medlem och klart deklarerat att jag inte tänkte bli det i framtiden heller. 

Mina huvudsakliga metoder är alltså deltagande observation, textstudier, viss aktionsforskning och intervjuer. I metoden ingår att jag växelvis kontrollerar överensstämmelsen dem emellan genom att jämföra personers eller protokolls olika förklaringar eller förståelse av samma situation. Skillnaden mellan olika förklaringar och förståelser ger en bild av konflikten, där ibland “fakta“ kan urskiljas och olika parters intressen, tendenser med mera utvaskas. Jag har även kontrollerat mina slutsatser genom att i samtal prova delar av dem på de jag intervjuat. 

Jag menar att, vid en undersökning av bland annat informella strukturer, risken för felaktiga och snedvridna resultat hade ökat om jag enbart hade observerat vad som hände eller bara intervjuat utan att själv aktivt delta och diskutera. 

Ett exempel var en anställd som var i konflikt med organisationen och inte deltog i hela krisdiskussionen under det beslutande nationella mötet. Det togs som intäkt för att hon inte var intresserad av frågan och inte heller av organisationen. När jag i min intervju konfronterade henne med kritiken förklarade hon att hon var kraftigt nyförälskad och åkt iväg för en träff. 

Ett annat exempel var när en ordförande under ett möte agerade formellt och öppet under själva mötet, för att sedan på puben i ett informellt samtal föreslå för en anställd att hon borde agera dolt för att få igenom det hon ville. Man kan här se att möten och protokoll bara ger en del av det som händer och att man därför behöver komplettera med deltagande observation eller intervjuer. 

Om det i min deltagande observation har varit centralt att närma mig den verklighet jag vill förstå så har det i min analys varit viktigt att distansiera mig. Min utgångspunkt är en slags “empatisk kritik“. Deltagarna har något att säga om sin situation samtidigt som deras beskrivning inte kan antas vara tillräcklig eller ens korrekt utan måste diskuteras. Varje upplevelse är en konstruktion som samtidigt är ens egen och social, unik och typisk. I bearbetningen av mitt material har jag skrivit om texten från början flera gånger för att kunna konstruera en analys som inte utgår från de studerades egna beskrivningar. Den första versionen var en sammanställande beskrivning utifrån deltagarnas egna begrepp och perspektiv. Den versionen utgör den “undersökningsrapport“ jag samtidigt publicerar och utgått från i de vidare analyserna. 

Synkron respektive diakron metodSynkron respektive diakron metod 

En tidskontinuerlig diakron studie med ett historiskt perspektiv, är nödvändigt för att se sammanhangen och inte bara få en tillfällig ögonblicksbild. Graswurzelrörelsen lämpar sig väl i och med att den funnits sedan 1972. 

Samtidigt är inte en rent historisk beskrivningen av händelseutvecklingen det sociologiskt intressanta. En synkron studie där man jämför händelser under olika tider och sammanhang ger andra möjligheter för analys där mönster eller tendenser kan vaskas fram. 

Så var t ex diskussionen om betalt arbete kontra ideellt 1974 och 1991 ingen konflikt som dog ut i och med att man vande sig vid betalt arbete utan en bestående central konflikt. Idag rör den sig om vad som skall vara betalt, inte om man skall ge betalt. Numera anses det av de flesta riktigt att betala för tråkigt rutinarbete på kontoret, men inte för intressant politiskt arbete.

SekretessproblemSekretessproblem 

Ibland har det varit nödvändigt att ändra detaljerna i en händelse, sammanhanget eller orden någon sagt för att inte avslöja vem som sa det eller eventuella hemligheter jag fått i förtroende. Men det har inte varit några svårigheter att uppge i detalj vad som hänt under olika konflikter i övrigt eftersom organisationen själv varit offentlig med det i sina rundbrev. Jag har naturligtvis ansträngt mig att inte ändra betydelsen då jag tagit hänsyn till dessa sekretesskrav. Detta gör möjligen min bevisföring i dessa delar och mitt resonemang bristande men eftersom jag lovat att inte offentliggöra vissa saker kan jag inget annat göra. 

Här framkommer ett forskaretiskt metodproblem . Vad är överordnat; forskningsresultatet eller forskningssubjektens trygghet eller förtroende för forskaren? I detta fall väljer jag tveklöst att skydda forskningssubjekten eftersom när jag upprättade mitt muntliga kontrakt med flera medlemmar lovade att inte avslöja saker de ansåg var skadliga för dem. 

Jag menar att forskare inte kan forska med deltagande observation utan att upprätta ett förtroende med gruppen, där till och med ett kontrakt kan behövas, t ex så som Melucci (1989) föreslår . Därmed blir det ur alla synpunkter ohållbart att sedan svika detta förtroende, då förtroendet mellan forskare och forskningssubjekten är grundläggande för forskningen. Detta till skillnad från de hållningar där Melucci (1989) och Peterson (1989) hävdar att forskaren kan använda sina resultat för sina egna mål, liksom forskningssubjekten kan använda resultaten för sina mål. Enligt min mening måste kontraktet även kunna fungera som ett begränsningsavtal som skyddar forskningssubjekten. Därmed kan en trygghet uppstå som gör att större öppenhet kan nås. 

Det var bland annat därför som jag för det mesta sågs som en aktivist bland många andra och kunde få delta även i privat medling med mera. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Begreppen jag använder definierar jag själv men de är i stort överenstämmande med Graswurzelrörelsens egna definitioner, d v s de är i stort sett immanenta. 

Med radikaldemokratisk menas här, vilket utvecklas mer utförligt i Vinthagen (1994), ett försök att tillämpa inslag av direktdemokrati via deltagarstyrning eller en kritik av den dominerande formen av enkel majoritetsomröstning och hierarkisk demokrati. 

Med konsensus menar jag den beslutsform där man inte röstar och istället försöker finna lösningar som alla kan acceptera och där deltagare har vetorätt, det vill säga rätt att blockera ett beslut. 

Med ickevåld menar jag användandet av metoder i arbetet mot våld, där människor inte skadas fysiskt eller hotas med fysiska skador. 

Civil olydnad innebär medvetna lagbrott, utan våld, som görs öppet där deltagarna tar personligt ansvar för sina handlingar och där agerandet görs för att påverka samhället. 

Med vängrupp menar jag den lilla gruppen på ca 3-12 personer, som planerar och genomför ickevåldsaktioner samt har en uppdelning av roller, huvudsakligen i stödpersoner och aktivister. Vängrupper kan fungera som beslutsenheter i större aktioner. En del vängrupper är verksamma under längre tid och gör flera aktioner medan andra gör endast en aktion. 

Tillbaka till Innehåll

Texten kommer att först kort beskriva vad organisationen Graswurzelrevolution är. Jag går igenom dess uppkomst och vilka typer av grupper som ingår. Sedan följer ett längre avsnitt om social rörelseteori och organisationsteori inom sociologi samt den ickevåldsrörelse som Graswurzelrevolution är en del av. Bland annat begrepp som konsensus, struktur, byråkrati, identitet, resursmobilisering och konflikt diskuteras, begrepp vilka berörs i både organisationen Graswurzelrevolutions texter och de sociologiska teorier som tas upp. Speciell uppmärksamhet ägnar jag åt några teorier kring organisationer som har radikaldemokratiska drag. 

Nästa steg är då jag diskuterar symbolisk interaktionism som ett fruktbart perspektiv på organisationer. Efter det tar jag upp organisationen Graswurzelrevolution igen och problematiserar deras demokratisyn och organisationsform. 

Därefter analyserar jag, delvis utifrån symbolisk interaktionism, resultaten av mina undersökningar av organisationen, för att till sist föra en slutdiskussion kring resultatens svar på mitt syfte och frågeställningar. I slutdiskussionen diskuteras utifrån mina resultat även delar av den social rörelseteori, organisationsteori och symbolisk interaktionism jag tidigare tagit upp. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Graswurzelrörelsen uppstod i kölvattnet av den radikala studentrörelsen efter 1968 och tog tidigt en antimilitaristisk riktning. Man präglades av kontakter med maktkritiska ickevåldsgrupper i Västeuropa ochg USA. 

1968 bildades en ickevåldsgrupp i Augsburg som blev grunden för Graswurzelrörelsen. Medlemmarna i denna grupp sökte samarbete med andra fredsorganisationer och socialister men uppfattade efterhand att ingen grupp samtidigt var icke-hierarkisk, socialistisk och pacifistisk. Genom internationella kontakter med liknande grupper i Frankrike och Schweiz fick man mod att starta en egen rörelse. Första steget blev att ge ut en tidskrift, Graswurzelrevolution, 1972. Strax efter bildades ett nätverk för graswurzelaktivister. 

"Med begreppet "Graswurzelrevolution" betecknas alla grupper och rörelser som radikalt vill förändra samhället underifrån, alltså från basen och inte som parti eller statlig organisation". 

Under 70-talet arbetade Graswurzelrörelsen till att börja med framförallt med internationella antimilitaristiska solidaritetsaktioner, senare mot kärnkraft, för att under början av 80-talet verka mot kärnvapen i Västtyskland och under senare delen splittrades arbetet i många olika frågor. Under 90-talet började de flesta grupper arbeta mot flyktingfientligheten. Sammanfattningsvis kan man säga att Graswurzelrörelsen blev engagerad i freds-, miljö-, student- och solidaritetsfrågor. 

Graswurzelrörelsen tillhör en grupp efterkrigsrörelser många europeiska sociologer kallar "nya social rörelser" vilka tillämpar nya värderingar och nya metoder, till skillnad från äldre rörelser, som arbetarrörelsen. Det nya innebär bland annat att man söker en ny relation till naturen, den egna kroppen, det motsatta könet, arbete och konsumtion. 

För att förstå Graswurzelrörelsen är det viktigt att se till landet Västtyskland där de uppstod, som vid denna politiskt oroliga tid fick uppleva uppkomsten av Baader-Meinhof (RAF), som hade ett förbjudet kommunistparti, och ett under 70-talet ökat politiskt spänt förhållande till östtyska DDR. Den tidens studenter var den första generationen som inte hade stött nazismen. Dessutom var det så att en del organisationer som inte hade förbjudits under nazismen hade samarbetat med dessa på ett sådant sätt att den nya generationen inte kunde tänka sig att arbeta med dem. Ett exempel är den tyska anarkistiska fackföreningen FAU som Graswurzelrevolution undvek att samarbete med. 

Detta innebär att det under en tid av stark kritik mot de tyska partierna och öststatskommunismen, då många olika utomparlamentariska grupper uppkom, inte var lätt att ansluta sig till redan etablerade kommunistiska eller anarkistiska organisationer. Vidare fanns det vid denna tid ingen organisation som band samman radikal pacifism och socialism. Därmed är det kanske inte så konstigt att Graswurzelrörelsen uppstod. 

I denna uppsats kommer jag tyvärr inte att närmare diskutera samhällets inflytande på organisationens demokrati eftersom det skulle göra arbetet allt för omfattande.

Tillbaka till Innehåll

Inom organisationen Graswurzelrevolution 1972-1980 samt dess fortsättning 1980 och framåt; Graswurzelrevolution - FöGA (Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen) har under årens lopp många olika grupper funnits. De kontinuerliga typerna av grupper är de följande. 

Beslutsmässigt har det under olika perioder funnits ett eller två årsmöte(n) för individuella medlemmar eller aktiva, Nätverksträffar/Riksmöte. Vidare har det oftast funnits ett beslutsmöte för gruppmedlemmar, Delegatråd/Korat, (kallas i texten Råd). 

GWW, Graswurzel Werkstatt, d v s rikskontoret som förnuvarande finns i Köln och genom åren kontinuerligt haft ca två anställda. Kontoret har bland annat koordinerat kontakten mellan aktiva eller medlemmar med hjälp av en medlemstidning, Info/Rundbrev. 

Det har alltid funnits en stöd- och kontrollgrupp för kontoret, som sköter frågor kring anställda och kontoret GWW, GWW-Fonden, Werkstatt-Beirat (Kontorsrådet) eller PFK, (Personal- und Finanskommissionen). 

Kring olika arbetsområden har bildats arbetsgrupper, t ex Utopiarbetsgruppen, Ekonomigruppen, Antimilitarismgruppen och så vidare. Det finns även könsuppdelade arbetsgrupper: de långvariga är Kvinnoaktionsgrupp samt Mansaktionsgrupp. Dessutom finns en rad lokalgruper i olika städer, GA-, GW- eller GWG- (ex GA-Köln). 

För långsiktiga projekt har det bildats egna grupper eller föreningar. En tidskrifts redaktion har hela tiden gett ut Graswurzelrevolution, GWR, numera en månadstidning. Sedan 1979 finns en allmännyttig stödförening som heter FöGe, Fördergemeinschaft Friedensarbeit und Gewaltlosigkeit. Vidare finns förlag, bokhandel och arkiv. 

Tillbaka till Innehåll

Den organisation jag studerar, Graswurzelrevolution, är en del av den s k graswurzelrörelsen i Tyskland, en revolutionär ickevåldsrörelse. Den kan i sin tur sägas ingå i en bredare alternativrörelse, framförallt freds- och miljörörelsen. 

I försöket att förstå organisationens arbete med radikal demokrati och hantering av konflikter, formell struktur och makt har jag tagit hjälp av studier av rörelseteori och organisationsteori framförallt inom sociologin men även delvis inom ickevåldsrörelsen. 

Utifrån den teoretiska genomgången av synen på radikaldemokrati, struktur, konflikt och makt har jag valt att studera Graswurzelrevolution ur ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Social rörelseforskningen domineras av två olika perspektiv, Resursmobiliseringsteori (Resource Mobilisation Theory, RMT) och Ny social rörelseteori (New Social Movement Theory, NSMT), som betonar mobiliseringen av resurser respektive identitetsskapande inom sociala rörelser. Gemensamt för båda riktningarna och för social rörelseforskningen som helhet är bristande analys av organisationers kollektiva meningsskapande. Ny social rörelseteori studerar inte alls de enskilda organisationerna utan har ett övergripande rörelseperspektiv där visserligen organisationer ingår men där rörelser studeras. Resursmobiliseringsteori däremot betonar samspelet mellan organisation och rörelse och talar om rörelseorganisationer. Men å andra sidan klarar teorin inte av att diskutera kollektiva handlingars mening. Detta är en brist i och med att det finns ett samband och en interaktion mellan rörelse och organisation(er), ett samband som inte är enkelt uppdelbart i rörelse respektive organisation. Det är vidare så att rörelser existerar i ett komplext samspel med andra rörelser, där vissa rörelser representerar rörelser inom rörelser. I detta rörelsehav lever organisationen, som ett sätt att använda och påverka eller ett uttryck för rörelser. Det sätt som organisationen förhåller sig till och interagerar med rörelser, speglar och påverkar rörelsens mening likväl som organisationens. 

Låt oss därför se vad organisationsteorin har att säga. Organisationsteorin har sitt ursprung i Weber som studerade byråkratin. Weber menar att målrationaliteten, den förnuftstyrda strävan att uppfylla i förväg bestämda mål i det moderna samhället ersätter traditionell lojalitet och lydnad. Den organisationsteoretiska diskursen är sedan dess belastad av ett ensidigt företags- och förvaltningsperspektiv, eller managementperspektiv, i sina teorier. I värsta fall handlar det mer om praktisk handledning för organisationsledare eller konsulter än sociologiskt teoriskapande. 

När demokratiska organisationer, så kallade “frivilligorganisationer“, studeras är det vanligen organisationer med traditionella demokratiska arbetsformer och strukturer, ofta även då kopplat till produktionsproblematik. I de fall direktdemokratiska organisationer nämns är det vanligen i förbigående och med osofistikerade avfärdanden. “Direct democratic principles of organization are both dismissed as unrealistic and employed as a standard to measure organizational failures against“, Sryjan (1987). 

Den alternativa organisationsteoretiska skolan “Human relations“ är ett alternativ inom samma managementmönster. Det alternativa består i studier och betoning av psykologiska och sociala faktorers roll för produktion och trivsel inom företag och förvaltning. De nonchalerar maktaspekten och utgår från att alla medlemmar av en organisation har samma mål och att organisationers främsta problem är ineffektivitet. Frågan om organisationernas användande eller mål berörs inte. 

Sedan 70-talet har ortodox organisationsteori kritiserats av framförallt social aktionsteori och radikal strukturalism, för att genom den dominerande strukturfunktionalismen vara statisk, oteoretisk och ideologiskt konservativ. Social aktionsteori har föreslagit ett mer individualistiskt konfliktperspektiv för organisationer. Radikal strukturalism har i sin tur föreslagit ett konfliktperspektiv utifrån organisationers förhållande till samhälliga strukturer av ojämlikhet. 

Social aktionsteori saknar ett strukturperspektiv medan radikal strukturalism saknar ett aktörsperspektiv i sin organisationsforskning. Ingen av dem blir därmed hållbara alternativa organisationsteorier, utan möjliga kompletterande perspektiv. 

Därför tänker jag prova ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv i min organisationsstudie, en symbolisk interaktionism som i linje med Stryker ser sociala strukturer som förekomsten av relativt stabila mönster av social interaktion som opererar som signifikanta begränsningar på aktörer. 

En organisationsforskning som inte även studerar extrema organisationer utan enbart de dominerande formerna riskerar att bli politiskt konservativ och vetenskapligt stagnerande. 

Min ambition är att bidra till forskningen inom både social rörelseteori och organisationsteori genom att studera hur en direkt demokratisk organisation hanterar konflikter och makt. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Sociala rörelser kan definieras som; kollektivt försök att främja ett gemensamt intresse, eller säkra ett gemensamt mål, genom kollektiv handling utanför sfären av etablerade institutioner. Sociala rörelser avskiljs även från intressegrupper. 

I och med att sociala rörelser, enligt denna definition, även inbegriper organisationer är teorier om sociala rörelser centrala i min studie. 

Men ickevåldsrörelsen är inte så lätt att klassificera. Enligt Aberle finns det fyra typer av sociala rörelser. Transformativa rörelser som t ex revolutionära rörelser, reformativa rörelser inriktade på begränsat område, "redemptive movements" som t ex omvändande religiösa grupper samt alternativa rörelser som t ex AA, d v s anonyma alkoholister. 

Transformativa och reformativa rörelser strävar efter samhällig förändring medan “redemptive movments“ och alternativa rörelser strävar efter individuell förändring. 

Jag menar att denna uppdelning av rörelser inte kan fånga ickevåldsrörelsen eftersom den har drag av transformation, reformation och alternativ. Det är en rörelse som på ett revolutionerande sätt vill förändra samhället i grunden (när det gäller värderingar, strukturer, beteende, ägande, fördelning med mera), men som samtidigt visar upp organisationer med mycket klart begränsade målsättningar (avskaffa en typ av kärnvapen, stoppa en motorväg eller liknande). Vidare är det en rörelse som försöker skapa alternativen till det som den kämpar mot (t ex genom kooperativa affärer, mer demokratiska arbetsformer, medling och fredliga konfliktlösningsmetoder). 

Ickevåldsrörelsen är alltså inte en rörelse som tillhör någon av dessa renodlade typer, utan en "tvärrörelse". 

Social rörelseteorins två skolor 

Den moderna sociologiska forskningen kring sociala rörelser har delats i två teoririktningar; resursmobiliseringsteorin som dominerar i Nordamerika och teorin om nya sociala rörelser som dominerar i Europa. Även om de inom sig innehåller högst varierande riktningar skall jag här försöka sammanfatta dem. 

Resursmobiliseringsteorin (RMT) innebär att tillgången på resurser och möjlighetsstrukturer ses som avgörande vid bildandet av sociala rörelser, medan äldre teorier handlade mer om missnöje och förväntan. Man studerar kostnaden och fördelen för individer att delta, organisation som resurskälla och förväntningen om framgång, som viktiga faktorer. RMT ser samarbete och konflikt mellan olika sociala rörelser som en framförallt symbolisk kamp som kan liknas vid ekonomiska processer. De talar bland annat om "sociala rörelseindustrier". Perspektivet kan karakteriseras som neo-utilitaristiskt och rationellt. 

Enligt två företrädare för resursmobiliseringsperspektivet, Berger och Zald (1978), uppstår det även rörelser inom organisationer. De menar att bildandet av sociala rörelser inom organisationer beror på "mikroekologin bland de aggregerade grupperna inom organisationen", deras chanser att få hjälp, möjligheterna till utträde och kostnaderna jämfört med fördelarna i att hoppa av eller kämpa. 

Teorin om nya sociala rörelser (NSMT) ser en förklaring till dessa rörelser i ett nytt missnöje kombinerat med en reaktion på strukurella förändringar i de västerländska samhällena. NMST menar att den nya sociala rörelserna är nya för att de har ett nytt värdesystem, nya metoder och en ny bas av deltagare. Rörelserna är antimodernistiska och accepterar inte ett samhälle baserat på ekonomisk växt. De söker en ny relation till naturen, sin egen kropp, det motsatta könet, arbete och konsumtion. De nya rörelserna använder okonventionella metoder och föredrar småskaliga decentraliserade organisationer, är antihierarkiska och arbetar för direktdemokrati. Dessa rörelser består av nya grupper av människor, dels de som marginaliserats av samhällets modernisering och dels de som genom det generella bytet av värderingar och metoder har en "speciell känslighet" för moderniseringsproblemen. 

Jag ser det som att en rörelse samtidigt kan innehålla flera motsägelsefulla tendenser och betraktar det som ett misstag att se moderna sociala rörelsernas strävanden mot ökad demokrati som "antimodernistiskt". Snarare är det en fortsättning och vidarutveckling av det moderna projektet om demokrati, välstånd och kunskap. Det är vidare ett tecken på bristande historisk kunskap att påstå att de metoder, t ex civil olydnad, de moderna sociala rörelserna använder skulle vara nya. 

Klandermans och Tarrow (1988) menar att båda teorisystemen lider av en gemensam brist. Varken RMT eller NSMT kan förklara hur "strukur omsätts i handling". Man behöver studera en rörelses "mobiliseringspotential i samhället", hur dess rekryteringsnätverk fungerar, motiveringen att delta och hinder för deltagande. De är alltså liksom Melucci upptagna med hur rörelser bildas för att förstå dem. Tyvärr gör Klandermans och Tarrow det lite för lätt för sig när de ser deltagarnas motiv att delta som en rent rationell fråga. De menar att orsaken till att människor som "objektivt befinner sig i samma situation" kommer till olika resultat i sina förväntade kostnads- och fördelsanalyser är skillnaden i tillgång till information. Min egen erfarenhet i olika ickevåldsrörelser, där jag intervjuat människor om varför de engagerar sig, är att det är en rad andra sammanhang som spelar in; exempelvis vänskap, utopiska mål, föräldrars engagemang med mera. Överhuvudtaget resonerar dessa författare allt för objektivt rationellt, när de menar att "deltagande i sig själv är en funktion av interrelationen mellan motivation och hinder", ungefär som om utomstående kunde räkna ut vilka individer som kommer att delta eller inte. 

De föreslår att medlet att förena makro- respektive mikroperspektiv på sociala rörelsers agerande, samt för att förena NSMT och RMT, är begreppet konsensusmobilisering. De nämner som exempel studentrörelsen under 60-talet som "förberedde marken" för nya rörelser såsom kvinno-, miljö- och fredsrörelsen. Konsenusmobilisering gör det, enligt Klandermans och Tarrow, möjligt att förstå hur kollektiv handling uppstår. 

Författarna är upptagna av den "enorma graden av nationella variationer" som förekommer bland sociala rörelser. De visar genom en komparativ studie av fyra nya rörelser att nationella skillnader i politiskt system, politiska traditioner och grupperingar påverkar rörelsernas strategier, form och resultat just p g a dessa rörelsers behov av att uppnå en konsensusmobilisering (stöd, legitimering med mera) i samhället. Detta kan man bäst studera genom att jämföra rörelser i olika politiska kulturer. 

De uppfattar alltså inte moderna rörelser som egentligen nya, utan som delvis sammanhängande med andra äldre rörelser. 

De motsäger här den i viss sociologisk teori påstådda "järnlagen" om byråkratisk anpassning samt Meluccis påstående om att det politiska spelar allt mindre roll för social rörelser (se nedan). De menar att det politiska spelar roll som den kontext som rörelserna rör sig inom och att deras behov av konsensusmobilisering tvingar dem att ta hänsyn till den politiska kultur de verkar i. 

Som ett exempel på detta tar författarna husockupantrörelsen som blev radikal p g a de upprepade konfrontationerna med polisen och lokala myndigheter. Författarna påstår att denna rörelse inte hade större eller radikalare mål än att försvara sina hus. Jag menar att Klandermans och Tarrow inte rätt förstår husockupantrörelsen, som mest drivs av anarkister och s k autonoma, när de reducerar deras radikalism till denna konfrontationssituation. De autonoma kallar sig autonoma för att de förespråkar självständiga enheter och försöker bilda fria zoner, fria från statens och kapitalets dominans, men de ägnar sig åt mängder av politiska frågor utifrån dessa fristäder, t ex att bekämpa nynazism, apartheid, multinationella bolag, bygga alternativa samhällen med mera. 

Däremot menar jag liksom Klandermans och Tarrow att konsensus mobilisering är en nödvändighet för varje demokratisk rörelse. Just i och med att de eventuellt nya sociala rörelserna strävar mot en utvidgad demokrati är det extra viktigt att mobilisera konsensus. Men jag hävdar att denna konsensusprocess snarare går via konflikt och förhandling än anpassning. Med stöd av Melucci (se nedan) menar jag att sociala rörelser är konflikt- och förhandlingsorienterade, till och med inom sig själva. 

Ur förhandling konstruerade kollektiva rörelser 

Melucci (1989) menar att traditionella rörelseteorier lider av ett gemensamt problem, de förutsätter att kollektiva fenomen kan förstås som "enhetliga empiriska data" och tolkas av observatörer. Melucci menar att man kan inte förstå kollektiv handling utifrån "strukturella determinationer", t ex kriser, eller instinktsteorier, t ex manipulation. Melucci menar även att olika klassifikationer eller typologier av sociala rörelser är meningslösa eftersom vad man skall studera är rörelsers olika element. Melucci hävdade tidigt att det finns en osynlig eller latent sida av rörelser man måste ta hänsyn till. Han menar att man inte kan studera rörelser bara genom att se till formellt medlemskap och offentliga politiska handlingar. 

Resursmobiliseringsteorin som är dominerande i USA klarar inte av att analysera rörelsers mening och orientering. Melucci kritiserar även äldre teorier som tar sin utgångspunkt i förväntningar och missnöje, då alla samhällen har missnöjda grupper som inte mobiliserar sig till en rörelse och för att de, liksom resursmobliseringsteorin förutsätter människors likhet. De studerar inte processen där människor formar identitet och handlande, utan förutsätter att vissa "möjlighetsstrukturer" eller "handlingsresurser" får människor att handla. Melucci menar att denna kollektiva identitet inte finns utan konstrueras av människor i interaktion. Därför agerar inte en rörelse endast utifrån kostnads- och fördelskalkyleringar. 

Enligt Melucci måste man studera hur en rörelse uppstår för att förstå den. Tilly menar en social rörelse är en rörelse som "compromises an aggrieved, mobilized mass opinion in contact with the authorities". Melucci ser det som en reduktion av sociala rörelser till deras politiska protestaktiviteter som gör sociala rörelser till ett obegripligt fenomen. 

Melucci menar att moderna sociala rörelser har svängt bort från det traditionellt politiska området till självförverkligande i vardagslivet. Därmed har sociala rörelser en konflikt- och antagonistisk orientering utan att ha en politisk orientering, eftersom de "utmanar komplexa systems logik på kulturella grunder". Här menar jag att Melucci missförstår politik såsom "traditionell politik". Att omdefiniera politikens innehåll och metoder, vilket jag menar är typiskt för moderna sociala rörelser, är knappast mindre politiskt, endast politiskt annorlunda. 

Melucci ser kollektiv handling som en individuell konstruktion genom definition i kognitiva termer av handlingsmöjligheter och -begränsningar i en interaktion med andra för att organisera gemensamt beteende. Definitionerna av kollektivet kan inte ses som en enhet, utan är resultatet av interaktion, förhandling och konflikt. Denna komplexa process döljs ofta både av de kollektiva aktörerna och deras opponenter. Rörelser orienterar sig i denna komplexa kollektiva process efter åtminstone tre dimensioner; mål, miljön de agerar i och medlen de använder. Dessa tre kan vara uppdelade i flera andra, t ex mellan delmål och slutmål. 

För att understryka de kollektiva rörelsernas komplexa natur, som inte kan förstås som enheter, lyfter Melucci fram att kollektiva fenomen ibland innehåller solidaritet medan andra kan vara baserade på individuell aggregation, d v s individuellt agerande som exklusivt är riktat mot den yttre miljön och inte till gruppen självt. Kollektiva fenomen kan komma ur konflikt lika väl som andra kan baseras på konsensus. Kollektiva fenomen kan innebära en överträdelse av gränser i ett relationssystem med aktioner men kan lika väl innehålla former av anpassning till system. 

En annan social konstruktivist, Eyerman från Lunds universitet ser sociala rörelser som rörelser då de "verkligen formar en alternativ kosmologi". Eyerman ser sociala rörelser som kunskapsproducenter, där rörelsens intellektuella får representera kunskapen. Jag ser det som reduktionism att bara välja kunskapsproduktionen som sociala rörelsers definition. Flera sociala rörelser agerar i samhället utan att vara ideologiska nydanare då deras mål kanske t ex är att ge bättre förhållanden för hemlösa och utslagna. Vidare är det ett allvarligt metodproblem för Eyerman att låta rörelsers intellektuella representera rörelseideologin, då de kanske bara uttrycker en minoritets eller elits uppfattning. Intellektuella är bara en av flera speciella grupper i sociala rörelser. Kunskap kan dessutom förstås som framväxta ur samtal i rörelsen snarare än individuella representativa sammanfattningar och prestationer av eliter. 

Identitetsrörelsers symboliska utmaningSociala rörelser som identitetsrörelsers symboliska utmaning 

Thörn (1991) menar att sociala rörelser är "ett kollektivt handlande som inbegriper reflektion över det sociala livets grunder och en avsikt att förändra dessa" och ser därför i enlighet med ny social rörelseteori de moderna sociala rörelserna som nya i sin kulturella orientering. Han menar att en förutsättning för kollektivt handlande är en gemensam erfarenhetsbas, t ex klass, kön, ålder eller etnicitet. Han skiljer på kulturellt expressiva rörelser och politiska. I mötet mellan dessa två strömningar, kring 1967-68, föddes den "nya" handlingsrepertoaren. Vid 70-talets inbrott delades dessa rörelser åt, hävdar Thörn. Detta resulterar i att han ser nya sociala rörelser som skapare av nya kulturella identiteter, livsformer och livsstilar, som "identitetsrörelser" och som symboliska utmaningar för samhället, utifrån en diskussion av det senkapitalistiska samhällets inflytande på våra sociala relationer, identiteter och "t o m vårt undermedvetna". 

Rörelsernas projekt är att försvara det civila samhället mot statens och kapitalets intervention och att demokratisera det och utvidga det, menar Thörn med stöd av Cohen, Habermas och Arato. Thörn menar vidare att de sociala rörelsernas handlande inte är normativt utan kommunikativt, där man söker samtal om normer. Thörn anser även att moderna sociala rörelser som husockupantrörelsen i Göteborg, kallad Husnallarna, och Trädkramarrörelsen tillämpar ett slags "politisk minimalism", utan ideologiska och paritpolitiska kopplingar, för att kunna värva fler aktiva. 

Thörns identitets- och kulturperspektiv på sociala rörelser fördunklar makt- och konfliktaspekten. Det är reduktionism att betrakta t ex trädkramarrörelsen utifrån dessa begrepp utan att diskutera den maktstrategi som ligger i det rent fysiska blockerandet av ett motorvägsbygge och den politiska maktfaktor som ligger i en rättegångsprocess mot hundratals fredliga aktivister. Thörn reducerar även själva den civila olydnaden till, "happenings" och ett "expressivt och symboliskt handlande". Jag menar att denna maktaspekt finns närvarande i konflikten mellan t ex Trädkramarna och staten oavsett vilken inställning till metoderna trädkramarna själva har. 
 
 

Tillbaka till Innehåll

Organisationer - konstruerad och strukturerad interaktion

Den dominerande synen på organisationer är instrumentell och konsensusorienterad. Giddens (1989) ger en definition av organisation enligt följande, "Stor association av människor driven genom opersonliga riktlinjer, uppställda för att nå speciella ändamål (objectives)". Organisationer är, enligt Giddens, till skillnad mot sociala system i allmänhet, skapade (designed) med bestämda mål i sikte. De växer ej fram spontant genom sedvänjor under längre tid. Denna korta definition är användbar i och med att den rymmer de flesta tänkbara typer av organisationer, samt det som i vanligt språkbruk menas med organisation. Problemet med den är dess betoning av organisationen som ett medel eller redskap. Men en organisation är även ett mål i sig själv, så som en konstruerad social ordning, ett sätt att interagera. 

En organisation definieras annars vanligen som en kollektiv samverkan för främjandet av (in pursuit of) gemensamma mål och kan därmed behandlas som en speciell typ av social grupp där individerna själva väljer att kategorisera sig som delar av en “ändamålsenlig målinriktad interaktion“. Organisationer kan i övrigt ha varierande grad av struktur, centralisering, storlek, formalism eller specifiering av mål(en). Ett problem med denna organisationsteoretiska definition är dess betoning av “gemensamma mål“ och “samverkan“, det vill säga konsensus framför konflikter. Gemensamma mål i någon slags minimal betydelse, är säkert en nödvändighet för att en organisation skall kunna existera men betoningen av konsensus är troligen enbart den officiella versionen av en organisation. Samverkan och gemensamhet skyler över konflikter, motorn för organisationens förnyelse eller förändring. Därmed hamnar statisk avbildning, reproduktion, funktion, struktur med mera i centrum för organisationsanalyser. En organisations förändring, speciellt om det är fråga om en grundläggande förändring, ses då lätt som ett organisatoriskt “misslyckande“. 

Medlemmar i en och samma organisation behöver inte vara överens om målet eller ens medlen för interaktionen samtidigt som de inte kan vara fullständigt oense. Däremot berörs de av eller förhåller sig till samma konflikt(er). Att verka i organisationen innebär att försöka nå en gemensam definition och förståelse av konflikter, medlen för dess hantering samt målet med hanteringen av konflikter. Det innebär inte att man har en gemensam syn eller agerar gemensamt. Mycket av energin och tiden används till att agera mot varandra (övertyga, påverka, manipulera med mera). Därmed är en organisation mer präglad av konflikt än konsensus.

Istället skulle jag vilja föreslå att en organisation är en kollektivt strukturerad och kommunikativ interaktion utifrån gemensamma konflikter. Därmed är en organisation inte i första hand ett medel eller redskap att nå mål med, utan både medel och mål, eller kanske snarare en socialt konstruerad interaktionsform.  Organisation är konflikthantering. Verksamheten kretsar kring detta försök, kring denna eller dessa konflikter. Konflikthantering är inte bara central för förståelsen av en organisations inre verksamhet utan även för dess verksamhet i ett större sammanhang, i samhället och i förhållande till andra organisationer. 

Den etablerade organisationsteorins begränsning 

Den etablerade organisationsteorin är präglad av instrumentalism och strukturfunktionalism på ett sätt som inte hjälper min studie av organisationer som konflikthanterande interaktioner. Så menar t ex Abrahamsson (1989) att organisationers inre struktur varierar med uppgifterna de har, teknologin de tillämpar och krav de möter från andra organisationer och maktgrupper. Man kan se organisationer som en produkt av ett rationellt subjekt, som begränsats av ekonomiska, teknologiska och politiska villkor. Rationalismen består i att handlandet är en funktion av mål, en förmåga att inventera olika alternativa sätt att uppnå målet och att göra adekvata val. 

Mot detta kan sägas att omvärldens strukturer inte enbart begränsar och inte absolut. Strukturer är även möjliga att använda till något nytt genom kollektiv nytolkning. Enligt Kats och Kahn beror en politisk organisations framgång på dess förmåga att i cykeln av input-transformation-output (idéer, energi och förmågor transformerars till policy, aktion och inflytande) lyckas finna de resurser som krävs för att cykeln skall kunna fortsätta. 

Detta förnyelseperspektiv kan vara användbart i organisationsforskning för att förstå stagnation eller tillväxt. Dock skall betydelsen inte överdrivas, då direktdemokratiska organisationer inte självklart är “redskap“ i den traditionella organisationsteorins betydelse, gjorda för att producera ett visst resultat, nå ett visst mål. Det är mycket som talar för att direktdemokratiska organisationer av medlemmarna kan hanteras som mål i sig själva, ej endast som medel. 

Man kan behandla eller studera organisationer som rationella system (där organisationen är en abstrakt, formell och självständigt sammanhållen enhet), som naturliga system (där organisationen är medlemmars faktiska beteende, perceptioner, förväntningar och känslor samt det sätt dessa överlappar med den formella organisationen eller dess abstraka representation) eller som öppna system (där organisationen ses i förhållande till sin omgivining). 

Utifrån denna terminologi kan man säga att jag studerar den aktuella organisationen främst som naturligt system. För att förstå eller förklara organisationer såsom sådana system måste man utgå från en teori som kan göra sambandet mellan struktur och handling, kollektiv och individ begripligt. 

Direktdemokratiska eller självstyrda organisationer utgör en sociologisk utmaning genom sin avvikelse. De är “in the system, but not quite of it“. De befinner sig i en liknande “outsiderposition“ som i Garfinkels studier. En position som ger ett fördelaktigt forskningsperspektiv för att se samhället på ett nytt sätt. Enligt Stryjan (1987) är den etablerade organisationsteorin inte direkt användbar på självstyrda organisationer. Organisationsteorin är så utformad att man får välja att studera antingen organisationen eller dess medlemmar. När medlemmarna studeras begränsas studien till enbart attityder och motivation. Vidare har man svårigheter att studera både struktur och processer “caused of the inability to see the organization´s members as bearers (and potential modifiers) of both“. 

Stryjan väljer därför att studera “avvikande organisationer“ med en avvikande organisationsteori, Giddens struktureringsteori. Strukureringsteorin är en av flera sätt att förstå sambandet mellan struktur och aktör eller makroteori och mikroteori. Fördelen med ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv i en studie av organisationer är dess bredare ansats där strukturer inte står i centrum för teorin. 

“Radikaldemokratiska organisationer“

Redan beteckningen för de annorlunda organisationer som organisationsförfattare diskuterar är en snårskog. Få av dem kan sägas beteckna den typ av organisation jag studerar. Inom organisationsteorin används växelvis alternativa-, kollektiva-, frivilliga-, självstyrda/förvaltade-, radikaldemokratiska-, antibyråkratiska-, feministiska- eller direktdemokratiska organisationer. Begreppet direktdemokrati orienterar sig utifrån en polemik gentemot ett speciellt demokratiskt problem, representation. Det är ett centralt problem för den organisation jag studerar men långt ifrån det enda. Begreppet kollektiva organisationer uttrycker enbart en självklarhet (finns det individuella organisationer?!). Frivillighet är ett allt för oprecist kriterie för att beteckna de organisationer jag studerar. Självstyrandet eller -förvaltandet är starkt förknippat med produktionsorganisationer. Antibyråkratisk (eller icke-byråkratisk) eller alternativ, är begrepp som endast talar om vad organisationen är mot eller inte är. Feministisk skulle kunna förstås som att organisationen enbart är för kvinnor. Jag använder i min studie begreppet radikaldemokratisk eftersom begreppet uttrycker en strävan till kvalitativt utökad demokrati utan att precisera hurdan den är. 

Herbst (1976) menar att fundamentet för hierarkiska organisationer är “one man-one task principle“. När den överges kan man nå organisationer som i stället för en rigid relationsstruktur har en kapacitet till “multistrukturell funktion“. I sin mest radikala form finner man då ett nätverk av sammansatta autonoma grupper, där principen “each man - all tasks“ eller “most tasks“ gäller. Den kan skapa tillfälliga strukturer för tillfälliga uppgifter allt efter behov. Både i sin uppgift, organisationssätt och sätt att fungera är nätverket, menar Herbst, så långt från byråkratin man kan komma. I en mindre radikal form finner man matrix organisationen som styrs av principen “each man has an overlapping competence with other members“, där varje deltagare har ett par stycken relationer till andra i organisationens arbete. Dessa alternativa organisationer uppmärksammas vanligen inte enligt Herbst eftersom de utifrån sin flexibla karaktär är lätt synliga enbart för få personer, ibland bara för de inblandade själva. 

Herbst sammanblandar icke-hierarki och demokrati samt sätter i sitt resonemang demokratin i organisationer i total motsättning till arbetsfördelning. Ju mer demokrati desto mindre arbetsfördelning. Eller med Herbst ord; “...the requiered competence range for the total task will need to be within a feasible range“. Det vill säga, uppgifter som kräver hög kompetens kan inte genomföras utan hierarkisk organisation. Han löser det genom att låta uppgiften tillfälligt bestämma relationsform i ett flexibelt system, hierarkin finns där endast när den är nödvändig. 

Men det är inte så att demokratiska organisationer eller icke-hierarkiska organisationer behöver stå i ett motsatsförhållande till arbetsdelning; snarare är det så att arbetsdelning är en förutsättning för icke-hierarkiska organisationer av större slag. Utan arbetsfördelning skulle alla bli inblandade i allt arbete och alla beslut vilket snabbt skulle bli ohållbart. Det är istället beslutsformen som är avgörande för graden av hierarki och demokrati. Så länge alla har insyn i allas olika arbete och har en möjlighet att gemensamt besluta om arbetet, råder ingen hierarki mellan människor. Däremot har de demokratiskt fattade besluten en hierarkisk överordnad position, de är kontrakt som formellt inte kan brytas annat än genom nya demokratiska beslut. 

Struktur eller "strukturlöshet"?Struktur eller "strukturlöshet"? 

Inom en del rörelser som förordar direktdemokrati är “strukturlöshet“ för många anhängare ett ideal. Man menar att strukturer förhindrar jämlikhet, spontanism, aktivism eller kommunikation. Den studerade Graswurzelrörelsen har drag av ett sådant tänkande och arbetssätt vilket vi skall se senare. 

Freeman skrev på 70-talet i USA en artikel som kritiserade de “strukturlösa“ smågrupper som då var populära inom den feministiska rörelsen. Men kritiken berör även andra rörelser. Flera feminister, autonoma eller anarkister och ickevåldsgrupper kämpar för en "strukturlös organisering". Artikeln hävdar att något sådant som "strukturlöshet" inte kan existera, utan att idén tvärtom blir en grogrund för elitism och maktutövning som är mycket svår att demokratisera. "Det är en etikett som används för att dölja och försvara en informell strukturs överlevnad och inflytande". Alla människor som kommer samman för en tid struktrurerar sig på ett eller annat sätt. Det enda som kan ge en strukturlöshet, konstaterar hon, är när vi väljer att överhuvudtaget inte förhålla oss till varandra eller interagera med andra. Därmed är en "ostrukturerad grupp" en grupp som inte medvetet valt en struktur och har en idé om strukturlöshet såsom ett värde. 

Idén om strukturlösheten kan alltså inte förhindra bildandet av en informell struktur, tvärtom underlättar den dominansen av informell struktur genom att förhindra bildandet av en frivilligt vald formell struktur. Informella strukturer existerar visserligen alltid parallellt med formella, men de formella strukturerna är vårt enda sätt att bekämpa informella strukturers dolda och för demokratin okontrollerbara dominans, i de fall den informella strukturen sviker ansvaret för gruppens behov och mål, menar Freeman. Strukturlöshet försvaras av de mäktiga, medvetet eller omedvetet, eftersom det är ett maktmedel i deras händer. En informell struktur behärskas av de få som känner till reglerna hur beslut fattas. För de oinvigda händer saker bara plötsligt, initiativ tas och de ser inte hur makten utövas. Freeman hävdar bestämt att regler och struktur måste vara medvetet valt och uttryckt, för att kunna kontrolleras demokratiskt och vara möjliga att påverka. 

Elit definierar Freeman som en liten grupp människor som utövar makt utan direkt ansvar inför den större gruppen och oftast utan dess vetskap eller godkännande. De som tillhör en elit är inte konspiratoriska utan är en grupp av vänner som hör mer uppmärksamt på varandra, avbryter mer sällan och "upprepar ömsesidigt varandras kärnpunkter och ger vänskapligt efter för varandra, de ignorerar eller bekämpar utanförstående då deras godkännande av beslut inte är nödvändigt". Däremot är det naturligtvis viktigt för utanförstående att vara väl ansedda av de som tillhör den inre cirkeln. Om det inte finns en formell struktur för kommunikation fungerar denna elitgrupps kommunikationsnät som gruppens enda kommunikation. 

Det kan även finnas flera vänkretsar som konkurrerar. I en strukturerad grupp sker konkurrensen öppet och inför resten av gruppen, där alla medlemmar kan agera som skiljedomare och därmed har möjlighet att ställa krav på dem för att bli deras anhängare. Detta sker i stället dolt och för gruppmedlemmarna okontrollerbart i en ostrukturerad grupp. En dominerande informell struktur blir farlig för att den inte har något ansvar inför gruppen. "Makten är inte given från gruppen och gruppen har därför inte heller rätt att ställa krav på maktutövningen". Vilket inte innebär att eliter agerar ansvarslöst, tvärtom försöker de ofta upprätthålla sin makt genom att handla ansvarsfullt men gruppen som är beroende av eliten kan inte ställa krav på dess maktutövning. Eliten kan alltid skydda sin reella makt genom att hänvisa till att "ingen har makt i denna grupp" och med att "alla kan göra som de vill". Rent formellt har de ju rätt! 

Freeman menar alltså att sammanträffandet av vänskap och politiskt engagemang ger eliter. Vanligen är det inte medvetna planer att ta över makten i en grupp som ger eliter. Här får man komma ihåg att Freeman inte diskuterar elitism i allmänhet utan just eliter i politiska relativt ostrukturerade grupper. Det är möjligt att Freeman har fel om man generaliserar denna elitteori till kapitalististiska, byråkratiska eller andra etablerade maktorganisationer. Frågan är om inte vänskap där uppstår genom de gemensamma politiska och ekonomiska intressena. Frimurarloger, Rotaryföreningar med flera är knappast formade för att deltagarna råkar vara vänner med gemensamma politiska ambitioner, snarare för att skapa vänskap och bevara elitgrupper. 

Vidare menar Freeman att informella vänkretseliter alltid skaffar sig mer eller mindre uttalade normer för vilka som har möjlighet att lyckas i gruppens arbete. Normer inom 70-talets nordamerikanska kvinnorörelse angav vilken klassbakgrund, civilstatus, sexuell läggning, ålder, utbildning, utseende, politisk åskådning, livsstil med mera som var den rätta. Likaså finns det i ostrukturerade grupper kriterier som kan beteckna vem som helst som avvikare som man inte skall umgås med eller ta på allvar. Till dessa kriterier hör t ex; att vara för gammal; arbeta heltid, speciellt om man inte inriktat sig på en karriär; att inte vara "vacker"; att vara mogen och ensam, d v s utan att vara aktivt homosexuell eller heterosexuell. 

Det väsentliga är att kriterierna berör bakgrund, personlighet eller tidsindelning och inte alls har att göra med personernas kompetens, engagemang eller ens vad de kan bidra med till rörelsen. Dessa kriterier ser naturligtvis olika ut i olika grupper i olika samhällssituationer men normer för deltagande finns alltid och det grundläggande sättet man måste bete sig på för att bli accepterad är det samma i alla grupper, menar Freeman. Det avgörande är om man var med när gruppen bildades för då kan man avgöra hur dessa normer kommer att se ut. Då gäller det att komma till mötet med så många vänner som möjligt. För de som kommer efter gruppens bildande gäller det bara att agera som när man går med i en "privatklubb", att snabbt skaffa en relation till en av medlemmarna i den inre cirkeln. Han eller hon kommer så småningom att föra in dig i gruppens dolda maktcentrum. Själv kommer jag väl ihåg mina första sammanträffanden med anarkister i Stockhom och Tyskland då jag bodde där, den osäkerhet jag kände när jag kom in i en lokal när ingen egentlig dagordning fanns för mötet, folk pratade om olika saker och satt i grupper. Ingen hälsade till att börja med på en ny person. Idag kan jag klart se hur jag automatiskt försökte se vem eller vilka som var de ledande och efter mötet försökte prata med dem. Den gången var det ingen medveten strategi utan mer en reflexsmässig insikt att det var mitt enda sätt att fatta vad som hände och bli en del av gruppen. 

I och med att man inom vänskapsgrupper lyssnar till människor för att man tycker om dem inte för vad de har att säga menar jag att den informella strukturen i denna form, i en strukturlös grupp, motverkar den kommunikativa rationaliteten genom dess stora maktinslag. Det innebär att samtalet om vad som är rätt eller fel, möjligt eller omöjligt, som är grunden för demokrati, kollapsar. Samtalets kollaps blir samtidigt en kollaps för en grupp som strävar efter en kvalitativt högre demokrati genom nya former. 

Att komma in i den strukturlösa gruppens inre cirkeln kräver tid och kontakter, vilket gör makten svåråtkomlig för människor som arbetar heltid eller har familj. Därmed, menar jag, kan man se en grund till varför ostrukturerade grupper framförallt är ungdomsdominerade och förmodligen kan antas kontrolleras av heltidsaktivister. När en rörelse inte själv väljer sina representanter kommer ofrånkomligen massmedia och offentligheten att skapa "ett system av stjärnor" som får vara rörelsens representanter, hävdar Freeman. Detta leder till att rörelsen inte kan kontrollera eller avsätta "sina" representanter. 

Vidare leder strukturlösheten till ineffektivitet, mycket aktivitet men lite resultat. Tillfällighetsgrupperingar kan endast arbeta med bestämda och små uppgifter, vilket leder till att de inte kan samordna sig med andra grupper, regionalt eller nationellt. De kan inte ta upp speciellt många medlemmar i sina grupper och har liten kontakt med befolkningen i allmänhet. Grupper som inte hittar lokala projekt att engagera sig i fastnar i den rena samvaron som ett självändamål, där kontrollen av varandra blir ett maktspel som dominerar mötena. 

Jag tror att Freeman i stort har rätt i sin analys, men att ostrukterade grupper mycket väl kan samordna sig, t o m internationellt. Det är bara det att de främst kan göra det delvis och tillfälligt. Den autonoma rörelsen i Europa, som jag menar är ett modernt exempel på en tydligt ostrukterad rörelse präglad av idén om strukturlöshet och spontanism, har många olika samarbetsprojekt där man möts och diskuterar, tack vare en viss organisering. Det är bara det att organiseringen inte är tillräckligt stark, allt för informell och grupperna i det närmaste totalt ostrukturerade. 

Vidare menar Freeman att "ju mer ostrukturerad en grupp är, ju mindre informell struktur den har och ju mer den anammat strukturlöshetsideologin, desto sårbarare är gruppen för inflytande från politiska kamrater". Den informella makteliten måste bekämpa kritik genom föröljelsemedel som t ex "dogmatiker" eller "reformister" för att inte öppet tvingas diskutera sitt inflytande. På rörelseplanet kan inte gruppeliter kontrollera situationen lika väl utan ställs helt i händerna på struktuerade gruppers ledning. Rörelsen har heller inte något inflytande över hur den utvecklas. Dess idéer kan spridas väl t ex via massmedia, men den har ingen kontroll över förverkligandet av idéerna. 

Freeman sammanfattar ostrukterade gruppers problem genom att säga att den rörelse som inte medvetet väljer dem som utövar makt inte heller kan avskaffa makten. Det räcker inte att försöka hålla makten så utspridd som möjligt, eftersom man då enbart förhindrar någon elitgrupp från att dominera helt och hållet, samtidigt som det leder till att man självförvållat gör sig så ineffektiv som möjligt. Detta påstående är för de autonoma anarkister som försöker avskaffa makt i grunden ett ifrågasättande av deras politiska projekt. De autonoma anarkisterna står nära den organisation jag studerar. Den lilla informella gruppen tjänade kanske ett syfte i den tidiga kvinnorörelsen som ett medel för medvetandegörande men visar sig ha enorma brister för samhälligt förändringsarbete. 

Freeman avslutar sin kritik av de ostrukterade gruppernas idé om "strukturlöshet" med att föreslå en rad principer för demokratisk struktur som "samtidigt är politiskt effektiva":

“Delegation av bestämda individer med bestämd auktoritet för bestämda uppdrag, valda genom en demokratisk procedur. De delegerades ansvarighet inför de som valt dem. Spridning av auktoritet under så många personer som är möjligt och förnuftigt. Rotering av uppgiftsfördelningen. Fördelning av uppgifter efter rationella kriterier, ej efter vilka som är omtyckta. Förmåga, intresse och ansvarstagande skall vara de avgörande kriterierna. Lika informationsfördelning. Lika tillgång till organisationens hjälpmedlen." 

I princip följer organisationen Graswurzelrevolution alla dessa principer i sitt nationella arbete. På lokalt plan är däremot arbetet till stora delar präglat av strukturlöshet. Sammanfattningsvis kan man då konstatera att en demokratisk organisation nödvändigtvis måste strukturera sin organisation formellt på ett eller annat sätt och att det är extra viktigt för en radikaldemokratisk organisation som försöker nå en högre grad av demokrati. Vi skall dock se att de informella strukturerna kan vara mycket avgörande för en organisation trots förekomsten av formell demokrati. 

Organisationsteori i ickevåldsrörelsenOrganisationsteori i ickevåldsrörelsen 

Karakteristiskt för diskussioner relaterade till t ex organisationsformer inom ickevåldsrörelsen är avsaknad av sammanhållande teorier och teoretisk problematisering. När organisation diskuteras är det mest praktisk handledning, ofta normativa regler med moraliska påstående som ej utvecklas teoretiskt. Den teoretiska diskussionen är normalt utan utvärdering av de metoder man föreslår. Om knappheten är stor i teorin är dock de former man föreslår och i praktiken använder desto mer omfattande. Speciellt kring den lilla gruppens organisation, beslut och process. 

Utifrån en studie av en rad handböcker i ickevåldsträning och civil olydnad har jag funnit att den organisationsform som helt dominerar inom den västerländska ickevåldsrörelsen, är en något varierande form av smågruppers nätverkssamarbete via koorderingsgrupper. Dessa nätverk kan vara i olika grad organiserade eller formaliserade. Dock kan man utifrån de modeller, handledningar och moraliska påståenden som framförs av författare inom ickevåldsrörelsen dra en viktig slutsats. Nämligen att organisation inte enbart är ett medel för att nå något annat, utan även ett uttryck för målet. Det kommer ur den speciellt synen på att medel och mål skall hänga samman, vägen till fred är via fred och därmed är vägen till ett mer demokratiskt samhälle via mer demokratiska organisationer och arbetssätt. 

Coover mfl (1981) har skrivit en vitt spridd rörelsehandbok för ickevåldsrörelsen. Författarna hävdar i sitt kapiel om organisation, att vi behöver organisationsstrukturer som "ger uttryck för och stödjer" de värden vi kämpar för eftersom vi vill bygga ett nytt och bättre samhälle. 

Här visar de, liksom ickevåldsrörelsen i allmänhet, en stark koppling till Gandhi´s teori om att mål och medel hör samman. De menar att man måste experimentera med "människo-centrerade organisationer" som stoppar handlingar som är till skada för människor eller miljön, kan utmana odemokratiska strukturer och profitcentrerade företag och återställa gräsrotskontrollen över beslutsfattandet. 

Den organisationsform som bäst lämpar sig för dessa mål är, enligt författarna, "små grupper sammanknutna i ett frivilligt nätverk". Smågrupperna som är autonoma bör vara mellan 4-12 personer och kan vara aktionsgrupper eller arbetsgrupper. Fasta strukturer skall vara få och den lilla gruppen kan arbeta med informella strukturer, och det skall finnas "frihet för individer och grupper att handla efter sina egna initiativ". 

Alltså verkar Coover mfl vara anhängare av idén om strukturlöshet (jämför stycket om struktur ovan) eller i varje fall lösa strukturer på nätverksplanet, när det gäller organisering, trots att de redogör för mängder av träningsmoment inför aktioner och strukturer för konsensusbeslut i grupper. 

Konsensus och demokratiska beslutKonsensus och demokratiska beslut 

Arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen utvecklade en "liberal atomistisk demokratiform" i protest mot dåtidens hierarkiska samhälle där intressegrupper styrde, menar Herngren (1990). "En man, en röst" innebar att varje individ blev lika mycket värd och ingens röst var mer värd än någon annans, en revolution i den tidens fåtalsstyre. Den historiska kampen för individen var samtidigt en kamp för majoriteten. Här ser man, menar jag, grunden till att arbetare och liberaler kunde göra gemensam sak i regeringsfrågan och kunde bli de som definierade "demokrati". Denna majoritets-individ-princip blev så dominerande inom svensk folkrörelse att den i sociala rörelser fram till slutet av 60-talet, var liktydig med "demokrati". Ännu idag domineras i praktiken svenska frivilligorganisationer av samma majoritetens demokratisyn. Sociala rörelser under slutet av 60-talet och framåt har ifrågasatt denna demokratisyn och krävt en utvidgning av demokratins innehåll och utbredningsområde. 

Konsensus som beslutsform innebär ett förhandlande av beslut i en situation där varje deltagare har vetorätt. Beslutsformen innebär inte att man är enig, utan att man söker lösningar som alla kan acceptera eller kan leva med. Traditionen är längst sammanhållen i den pacifistiska och frireligiösa rörelsen kväkarna där man använt sig av konsensus sedan 1600-talet. Idag är beslutsmetoden mer eller mindre etablerad inom ickevåldsrörelsen. I delar av ickevåldsrörelsen, främst USA, har man skaffat sig mycket stor kunskap om metoder för konsensus även bland tusentals deltagare. Herngren (1990) förklarar skillnaden mellan en traditionell styrelse, som ansvarar för att starta och styra verksamhet, och konsensusformens samordningsgrupp som ansvarar för att koordinera verksamhet som redan har påbörjats. 

Men även under början av 70-talet var konsensus främmande i Skandinavien och Tyskland inom ickevåldsrörelsen. Idéer om ledarstyre blandades med kritik av pyramidorganisationers ojämlikhet. I Skandinavien är det frågan om inte ett genombrott för konsensus först kom på 80-talet inom sociala rörelser. 

Rowbotham menar, utifrån exempel inom kvinnorörelsen i USA på 70-talet, att den personliga karaktären i smågrupper som använder konsensus leder till utnämning av "dåliga människor" för att gemenskapens renhet skall kunna behållas. Hon menar att det är svårare att vara oense politiskt med någon som är en vän, speciellt om inte formella strukturer finns. Risken finns för utvecklingen av en "självrättfärdig" grupp med en konsensusetik som blir en ny form av förtryck. När det "personliga är politiskt", som kvinnorörelsen såg det och oformalism råder, hindras en distansiering av sår, vrede, besvikelse med mera vilket leder till att rörelsen bryts. 

Även om Rowbotham kritiserar grupper vilka använde en strukturlös konsensusform så kan det vara så att även formaliserade smågrupper berörs. Det stämmer med min egen erfarenhet från sådana grupper att konflikter ibland blir personliga och så känslomässigt nära, att det är svårt att skilja på sakfråga och person. Vängrupper inom ickevåldsrörelsen bygger till stor del på idén om gemenskap, trygghet och stöd för att kunna göra motstånd. Detta kan vara en av problemen som uppstår i denna beslutsform. 

Ett annat troligt problem med konsensus är dess risk att blir homogeniserande. I och med att alla behöver acceptera ett förslag för att det skall kunna antas som beslut utvecklas ett starkt grupptryck, speciellt om endast en är mot förslaget, inte har tydliga och godtagbara skäl och tidspress härskar över gruppens beslut. 

Tillbaka till Innehåll

Graswurzelrörelsen har valt att inte organisera sig enligt byråkratiska organisationsprinciper och ser motståndet mot byråkratier som en central del av sitt politiska arbete. Dessutom ser de sin organisationsform som ett alternativ i en byråkratisk omvärld till byråkratins hierarki eller härskarvälde. Organisationen går därför att förstå som ett anti-byråkratiskt projekt. 

Abrahamsson (1989) menar att byråkrati är "en tendens hos en organisations administration att avlägsna sig från de intressen som den är tillsatt att representera". Han hävdar att om administrationen inte är utsatt för kontinuerlig kontroll kan den utvecklas såsom det sovjetiska kommunistpartiet under Stalin. Enligt marxismen kan ej byråkratin förstås som en självständig enhet utan måste analyseras mot bakgrund av förhållandet till bourgeoisin. Till skillnad mot denna uppfattning menar jag med stöd av Ferguson (1984), att byråkrati är något i sig själv, även om den kan ta sig olika uttryck i olika samhällen och olika situationer. 

Enligt Weber kan man bara bekämpa en byråkrati med en annan. Valet står mellan byråkrati och dilettantism. Detta tänker jag bestrida främst med hjälp av Rotschild-Whitt (1979), men även med hjälp av Ferguson. Det finns andra sätt att bekämpa byråkrati och det finns demokratiska alternativ till byråkrati som för den skull inte leder till dilettantism. 

Enligt Abby Peterson är decentralisation det allmänna receptet i den akademiska debatten, mot de problem som uppstår av byråkrati i relation till demokrati, även om synen på hur denna decentralisering skall gå till varierar kraftigt. Det går också att tänka sig att decentralisering inte räcker utan att byråkratier måste avskaffas och bekämpas eftersom de redan per definition och i synnerhet i sin moderna verksamhetsform är odemokratiska. Huvudargumentet för byråkratier brukar aldrig vara demokrati, utan handlingseffektivitet. 

Problemet är att byråkratin hindrar både autonomi och gemenskap, “the simultaneous individualization and totalization of modern power structures“. Byråkratin separerar oss från andra utan att frigöra oss, vilket skapar isolering snarare än autonomi, binder oss samman med roller och regler i stället för människor. Ferguson anger en rad olika inom-byråkratiska motståndsmöjligheter och menar att motståndsstrategier inom en byråkrati i stort liknar de som dissidenter inom auktoritära politiska system använder; formandet av hemliga informella grupper, användandet av symbolisk protest, vädjande till utomstående eller högre auktoritet, regelmanipulation o s v. 

Men Ferguson anser inte att oppositionen inom byråkratin kan ändra något principiellt utan med “nödvändighet“ inriktas på begränsade personliga- eller policyreformer, inte på en transformering av den sociala situation inom vilken byråkratin är placerad. Därmed avfärdar Ferguson liberala feministers strategi, att göra byråkratier mer humana, mindre förtryckande och mer bidragande till genuin personlig växt genom att inlemma kvinnor, som en enbart naiv eller from förhoppning. 

När Ferguson diskuterar lokaliserat motstånd mot byråkratier tar hon utgångspunkt i Foucault. När den dominerande regimen av tanke och handling är baserad på universialistiska anspråk på kunskap (exempelvis “vetenskaplig objektivitet“), är diskurser för motstånd baserade på specificerade anspråk, specificerade för erfarenheten från den underkuvade gruppen men förbundna med varandra genom en serie nätverk av kamppunkter. Dessa motståndspunkter är ofta rörliga och kortvariga, menar Foucault. Målet för ett sådant lokaliserat motstånd är inte att ta över och ersätta den dominerande diskursen av byråkratisk kapitalism utan snarare att göra byråkratin föråldrad, “...to reveal the partiality of its universal claims and the inadequacy of its institutional practices". Oppositionens diskurs blir därför en ständig process av självupptäckt och självskapande med skapande och återskapande av detaljerade insikter. Oppositionens diskurs blir aldrig hel eller fullständig, menar Foucault. 

Ferguson (1984) hävdar att det bästa vapnet mot byråkratier är att skapa icke-byråkratiska organisationer. Utifrån Nancy Hartsock menar hon att: “Creating political change requires that we set up organizations based on power defined as energy and strength, groups that are structured, not tied to the personality of a single individual, and whose structures do not permit the use of power to dominate others in the group. At the same time, our organizations must be effective in a society in which power is a means of making others do what they do not wish to do.“ 

Ferguson menar att det är viktigt att feminstiska antibyråkratiska organisationer är ekonomiskt självförsörjande och att de minimerar sina band till byråkratiska organisationer. Vidare är feministiska antibyråkratiska organisationer inriktade på en intern organisationsstil som medvetet är antibyråkratisk med decentraliserade grupper; de förlitar sig på direkta relationer hellre än formella regler; de är egalitära hellre än hierarkiska samt ser förmågor och information som resurser som bör fördelas, inte lagras. De är vanligen mer koncentrerade på processer än av resultat och arbetar med en syn på makt som betonar förmågan att stärka medlemmarna att agera kollektivt för det som de inte klarar av ensamma. 

Med stöd av Newmans undersökning på 60-talet av arbetarkollektiv hävdar Ferguson att det avgörande för byråkratiseringen inte är ett inre organisationsbehov utan ett inkräktande från andra omgivande byråkratier. De kollektiv som kunde finansiera sina egna aktiviteter, som t ex hälsokostaffärer, läderbearbetnings affärer, tryckerier, blev inte beroende av andras ekonomiska stöd och kunde behålla sina jämlika beslutsprocesser och fördelning av uppgifter, även när organisationerna expanderade i medlemstal och aktivitet. En lösning ser Ferguson i jämlik fördelning av arbete. “Just as the bureaucratic division of labour creates incompetence, so a vertical division of labour can create ability.“ Likaså menar hon att ledarskap kan bli stärkande och betyder att stå i centrum av en grupp, snarare än att stå framför den. 

Hon menar att stora organisationer som försöker hjälpa byråkratiernas klienter snabbt blir beroende av ekonomiskt och politiskt stöd för att omsätta sina hjälpprojekt och att de eliter som fördelar dessa värden enbart stöder organisationer som inte utgör ett grundläggande hot. Dessa stora motståndsorganisationer förändras oftast efter hand till att istället bli sociala och politiska resurser för sina kontrollerande medlemmar. Ferguson hänvisar till ett par exempel i USA bl a National Welfare Rights Organization, NWRO. Risken är stor att dessa stora organisationer ofta själva utvecklas till byråkratier med liknande problem som de byråkratier de försöker reformera. 

Mot dem som hävdar att icke-byråkratiska organisationer aldrig kan fungera och aldrig har fungerat hänvisar hon till det spanska samhället i Mondragón som består av sjuttio olika kooperativ med en arbetskraft på 14000 människor. Samhället har fungerat så i trettio år och skillnaden mellan högst och lägst betalda är 3:1, jämfört med 50:1 eller 70:1 som gäller i de flesta USA-företag. Men Ferguson försöker inte framställa antibyråkratiska organisationers liv oproblematiskt. Verkligt jämlika och deltagande organisationer möter en hel rad problem; beslutsfattande tar ofta lång tid och är frusterande för många; den intensiva processen främjar ofta de verbalt kunniga på bekostnad av de mindre ståndaktiga eller röststarka; ojämlikhet i förmåga och/eller bidrag visar sig bland medlemmarna. Men feministiska grupper har utvecklat strategier mot dessa problem, såsom rotering av positioner, integrering av sociala- och organisationsaktiviteter, val av delegater för att bearbeta de mindre aktiva medlemmarna. Dessa olika strategier försöker Graswurzelrevolution tillämpa i sin organisation och som vi skall se visar det sig inte vara tillräckligt för att upprätthålla en högre grad av demokrati. 

Ferguson diskuterar även möjligheten att intervenera i byråkratiska organisationer för att skapa fria “områden“ som är icke-byråkratiska. Det finns exempel på när stora grupper av människor samtidigt träder in i en organisation att det kan ske med stor framgång, men risken finns alltid att dessa grupper blir upptagna och inlämmade i den byråkratiska strukturen. Här diskuterar inte Ferguson en principiellt annan form av intervention, vilken jag kallar verksamhetsintervention, som innebär att man intervenerar på det verksamhetsområde som är monopoliserat eller dominerat av byråkratin. Den icke-byråkratiska organisationen kan t ex möta klienternas behov på ett helt annat och bättre sätt samtidigt som den gör motstånd mot byråkratins inflytande på klienterna. Ett exempel på detta skulle kunna vara fristadsrörelsen som ger skydd till utvisningshotade flyktingar som förföljs av invandrarverket och polismakten. När den svenska staten inte tillmötesgår flyktingars behov av säkerhet träder en ickevåldsrörelse in och erbjuder gästfrihet och skydd inom en organiserad ickebyråkrati. 

Fergusons resonemang har en brist i hennes påstående att en marknadskonkurrens mellan byråkratiska och ickebyråkartiska organisationer skulle vara det bästa vapnet. Här ser hon nonchalant på den enorma dominans av byråkratiska institutioner bland stater och i kapitalismen. Dessa byråkratier har en stor möjlighet att genom olika maktmedel bekämpa de icke-byråkratiska organisationerna så snart de skulle vare ett hot. Dessutom är ickebyråkratierna oftast ekonomiskt och juridiskt beroende av byråkratierna. Här kan man ta steget längre än vad Ferguson gör. De icke-byråkratiska organisationerna skulle kunna göra organiserat motstånd mot byråkratier, genom att obstruera dem konkret. Det är det Graswurelrevolution försöker att göra, skapa ett alternativ till byråkrati och samtidigt göra motstånd mot byråkratiers makt. 

Bortom byråkratin - Idealtypen för “kollektiva organisationer“

Joyce Rotschild-Whitt (1979) från USA diskuterar kooperativens kollektiva organisations-idealtyp i en jämförelse med den byråkratiska idealtypen. Hennes studie utgår från kooperativen men drar generella slutsater om den organisationstyp hon kallar kollektiv organisation. Hon menar att producent- och konsumentkooperativens kollektiva organisationer som bildas i ett rasande tempo sedan 70-talet, oftast missvisande jämförs med byråkratier som måttstock och därmed ses som mer eller mindre misslyckade byråkratier. I själva verket är de, som hon övertygande visar, en helt annan typ av organisationer. Man kan säga att där Ferguson (1984) stannar i sin analys, tar Rotschild-Whitt vid. Rotschild-Whitt visar på alternativen till byråkratier och deras konkreta form. Men inte heller hon poängterar nödvändigheten av motstånd från de icke-byråkratiska organisationerna. 

Den kollektiva organisationen definierar hon som en organisation baserad på substantiv logik i stället för formell logik. Den arbetar med en värderationalitet, skild av Weber från traditionell, affektiv och instrumentell rationalitet. Det innebär en rationalitet som är markerad av en tro på värdet för dess egen skull oberoende av framtida framgångsmöjligheter. Den formella logiken uppvisas framförallt i byråkratin enligt Rotschild-Whitt. Byråkratin ger individen auktoritet medan den kollektiva organisationen ger auktoritet endast till kollektivet som helhet. Byråkratin delar upp ledning och utförande av arbete medan den kollektiva organisationen sammanför dem. Rotschild-Whitt studerade fem så varierande kollektiva arbetsorganisationer som möjligt i en komparativ studie. 

Kollektiva organisationers idealtyp och verklighetKollektiva organisationers idealtyp och verklighet 

Den kollektiva organisationens idealtyp utmärks enligt Rotschild-Whitt av följande skillnad från den byråkratiska idealtypen; 

Auktoritet grundas i kollektivet som helhet, inte i individen, positionen eller expertisen. Organisationen kontrolleras av kollektivet genom en konsensusprocess där alla deltar i den kollektiva formuleringen av problem och förhandling om beslut, som alltid kan omförhandlas senare. Auktoritet delegeras enbart tillfälligt och kan återkallas, om den överhuvudtaget delegeras. Regler är minimala och inte universialistiska, heltäckande eller statiska utan beslutas ad-hoc när problem dyker upp. Man strävar mer efter substantiv etik än beslut i betydelsen "regler" som tillämpas konsekvent eller universialistiskt. Det gör att en viss förutsägbarhet finns trots avsaknaden av strikta regler. Social kontroll byggs av personliga och moraliska vädjanden i en så homogent utvald grupp som möjligt, i stället för genom övervakning, sanktioner och standardiserade regler. Sociala relationer främjas i ett ideal av gemenskap, där relationer skall vara hela, affektiva och av ett värde i sig själv; i stället för att bekämpas till förmån för en opersonlighet där relationer baseras på rolltillhörighet, segmentalitet och instrumentalitet och där ojämlikhet institutionaliseras och rättfärdiggörs. Rekrytering sker via vänskap, personliga attribut och sociala och politiska värderingar, inte via specialiserad träning, betyg eller universialistisk kompetensstandard. Avancemang förekommer inte eftersom kollektiva organisationer inte erbjuder en livslång stege av allt högre positioner efter ålder eller prestation. Uppmuntran sker i första hand via värdeuppfyllande, i andra hand via solidarisk uppmuntran (t ex vänskap) och i tredje hand via materiella förmåner, i stället för framförallt via betalning. Social uppdelning förekommer inte utan jämlikhet främjas via klädstil, informella relationer, uppgiftssamarbete, arbetsrotation, fysisk arbetsplatsstruktur, lika lön och kollektiva beslut; i stället för byråkratins hierarkiskt konsekventa uppdelning av alla dessa saker. Den förmånsfördelning som eventuellt sker kontrolleras av kollektivet; i stället för av den centrala ledningen. Skillnad minimeras genom roll rotation, lagarbete och demystifikation av specialiserad kunskap genom intern utbildning; i stället för maximering av specialiserad roller, dikotomiserad uppdelning av intellektuellt och manuellt arbete och kunskapsskyddade revir. De kollektiva organisationernas ideal är "allt i allo amatören". 

När hon vänder sig bort från idealtypen och ser på hur de kollektiva organisationerna fungerar i praktiken noteras en rad problem. Tidsåtgången för den demokratiska processen kan vara och är ofta enorm. Homogeniteten krävs för att organisationen skall fungera och leder till att oliktänkande och annorlunda människor inte får plats. Känslomässig intensitet följer av den familjära och nära relationen och kan vara mycket emotionellt hotande. "Ickedemokratiska individer" om de finns i mångfald, kan förstöra verksamheten. Vi lever och är skolade i samhällen som bygger på arbetsuppdelning och hierarkisk auktoritet. Miljömässiga band tvingar de kollektiva organisationerna till kompromisser i byråkratisk riktning. Individuella skillnader ger informella hierakier. Organisationerna tillåter inte alla skillnader som finns mellan individer, framförallt inte kunskapsskillander, och tvingas ägna mycket energi och tid åt att skapa större jämlikhet, medan byråkratier kapitaliserar människors skillnader och premierar kunskaps- och förmågeskillnader. 

Rotschild-Whitt´s forskningsresultat är mycket intressanta och unika vad jag kan förstå, men jag menar att hon har missat flera väsentliga saker. Det finns en rörelse av kollektiva organisationer som inte anser att man kan avskaffa auktoritet utan att man alltid måste bekämpa den. Dessa grupper lägger ner mycket energi på att finna metoder att bekämpa förtrycket inom sina organisationer. Rotschild-Whitt bygger sitt resonemang på Guerin´s anarkistiska teorier, men nämner inte att det finns en uppdelning av anarkismen i de som ser anarki som ickemakt (ett tillstånd) och de som ser anarki som kamp-mot-makt (en aktivitet). Likaså finns det kollektiva organisationer som inte strävar efter en minimisering av regler utan söker en ny och demokratisk formalisering av den kollektiva demokratin i en mycket detaljerad regelbildning. 

När Rotschild-Whitt diskuterar homogenitet utgår hon från den lilla gruppen och bortser helt från nätverksorganiseringen där eventuellt homogena grupper kan samarbeta i ett heterogent nätverk. Vidare gör hon inte skillnad mellan homogent intresse och homogent tänkande eller beteende. Jag menar att mycket olika människor kan ha ett gemensamt intresse som driver dem framåt i samarbete som för den skull inte nödvändigtvis medför eller förutsätter en allmän homogenisering. 

Vidare är det så att konsensus tar hänsyn till skillnader människor emellan just genom sitt val av förhandling tills alla kan acceptera beslutet, medan majoritetsbeslut eller ledares beslut per definition kör över oliktänkande och minoriteter, vilket naturligt leder till bildandet av s k fraktioner, partier eller andra homogena sammanslutningar. Konsensus innebär inte som beslutsprocess att alla är eniga utan att alla accepterar beslutet och inte lägger in sitt veto. 

Inte heller ser hon att det för många kollektiva organisationer inte är idealitet som lett till få materiella förmåner utan helt enkelt bristen på materiella resurser. De strävar efter att alla som vill skall kunna leva bra på sitt arbete i kollektiva organisationer. Tidsåtgången för jämlikhetsarbetet och beslutsprocessen i den kollektiva organisationen kan bara ses i ett långt perspektiv och utifrån vilka resultat man strävar efter, eftersom processen även är en medveten investering i kvalité. På lång sikt kan det tänkas att tidsåtgången i verkligheten är mycket liten. Vidare verkar det som om de grupper Rotschild-Whitt studerat inte använt sig av någon speciellt avancerad form av konsensus. Det är idag vitt spritt inom ickevåldsrörelsen med uppdelning i smågrupper med koordinering, akvarieform, konsensusträning, arbetskommittéer med mera. 

Rotschild-Whitt´s påstående att kollektiva organisationer främjar amatörism stämmer inte. Många organisationer satsar hårt på effektivisering genom arbetskontinuitet, överlappande rotation så att erfarenhet förs vidare och maximal delegering av beslut till arbetsgrupper eller beslutsgrupper för de intresserade. Det är inte alls så att dessa grupper tillämpar en form av konsensusdemokrati där alla måste vara med och besluta om allt; tvärtom. Däremot har alla rätt att medverka i alla beslut. 

Sammanfattningsvis menar jag att Rotschild-Whitt har påbörjat en forskning som är mycket angelägen p g a att den tidigare är förbisedd och att hennes resultat är viktiga i och med att hon visar att kollektiva organisationer är en egen typ av organisationer, inte sämre former av byråkratier. Hennes stora brist är att hon utifrån en studie enbart av kooperativ som använder en enkel form av konsensus, drar allmänna slutsatser om kollektiva organisationer. Hade hon däremot studerat även grupper inom t ex ickevåldsrörelsen där man har vidarutvecklat former för konsensus och kollektiv organisering hade hennes kollektiva organisations idealtyp inte blivit lika ofullständig. 

Tillbaka till Innehåll

Symbolisk interaktionism ger oss en möjlighet att förstå sociala rörelser som meningsskapande kollektiva fenomen. Grundläggande för symbolisk interaktionism är teserna om den personliga identitetens socialt kommunikativa ursprung samt alla relationers öppna och konstanta beroende av gemensamt godkännande. Interaktionen mellan människor sker via ett medium, symboler, vars tolkning hela tiden är ifrågasatt och är föremål för omtolkning. Ord, gester, beteende, ansiktsuttryck med mera är delar av den symboliska kommunikationen, en kommunikation som inte har några i förväg och eviga regler. Dock finns vid varje tid etablerade tolkningar av symboler och regler som upprätthålls av dominerande grupper. 

Inom symbolisk interaktionism är en roll “en aktionslinje genomförd av en individ inom en given kontext“. Roller påverkas av förexisterande normer som är kopplade till aktörens sociala position, trosuppfattningar och attityder, aktörens jaguppfattning och självbild, samt situationens definition som uppstår när aktören och andra interagerar. Roller tenderar att bli likartade bland aktörer som möter liknande problem i liknande situationer. Därmed ses det inom interaktionistisk rollteori inte som att individer agerar ut förutbestämda roller eller handlingsmönster, utan de nyskapar och omskapar hela tiden rollerna i interaktionens process. 

Symbolisk interaktionism har bland annat kritiserats för att ignorera strukturella tvång som påverkar beteende. Kritiken är rimlig och behöver bemötas. Jag föreslår en definition av struktur som stabil interaktion, vilket innebär att ju stabilare ett viss handlingsmönster är desto svårare är det för en enskild individ eller liten grupp att agera annorlunda eller ens bilda sig en egen tolkning av situationen. Poängen med ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv skulle i så fall enbart vara att individens beteende eller tolkning inte är fullständigt bestämd av strukturen. Varje individ är hela tiden med att skapa sig själv och forma sina tolkningar, även i starkt strukturerade situationer, t ex i fängelser. Man skulle kunna säga att människan alltid är både offer och skapare samtidigt. I varje stund finns ett val, om än alltid begränsat av den sociala och materiella kontexten, men varje val bygger vidare på tusentals tidigare val, ens historia och därur bildade jaguppfattning. 

Blumer som var den som skapade begreppet symbolisk interaktionism intresserade sig för skapandet av kollektiv handling och sociala rörelser. Blumer menade att sociala rörelser är kollektiva ansträngningar för att skapa en ny livsordning, vilka hämtar motiv dels från oro kring en existerande livsform och dels hopp om ett nytt livssystem. Sociala rörelser har en karakteristik liknande samhällen och skall ses ur ett utvecklingsperspektiv. De börjar primitivt, löst organiserat och har en elementär interaktion, för att med tiden bli allt mer avancerat och organiserat. De behöver utveckla och organisera egen moral, identitet ("esprit de corps"), ideologi och taktik. I Blumers resonemang finns en central motsättning. Han tar sociala rörelser på allvar såsom meningsskapande kollektiva handlingar, vilket bröt med den tidens dominerande teorier. Men menar samtidigt att de med nödvändighet är instrumentellt argumenterande ("agitation", "folkargument") och känslomässigt manipulerande ("…engagera dem, väcka känslor och impulser…") samt religiöst ("sekteristisk attityd", "helgonkult", "heliga skrifter", "mytologi", religiös tro") "dogmatiska". Det problematiska är inte att Blumer gör oss uppmärksamma på dessa möjliga fenomen i sociala rörelser utan att han förstår sociala rörelser generellt genom dessa fenomen. Sociala rörelser framstår som ett irrationellt och fanatiskt fenomen. Här verkar det som Blumer motsäger sin egen symboliska interaktionism, den kollektiva tolkningen av symboler, eller det som Habermas kallar kommunikativt handlande och kommunikativ rationalitet. 

Ett mer fruktbart perspektiv i linje med den symboliska interaktionismen skulle kunna vara det dramaturgiska perspektiv Benford och Hunt (1995) beskriver. De menar att ett centralt problem med social rörelseteori är dess bristande förmåga att förstå kollektiva försök att konstruera och rekonstruera definitioner av makt. Makt har inte enbart en objektiv verklighet utan även en subjektiv mening, en verklighet och en mening som inte är given utan problematisk. De förstår sociala rörelser som draman där protagonister och antagonister försöker påverka (affect) åskådares tolkningar av maktrelationer inom olika områden. I sin jämförande studie av olika moderna sociala rörelser har de funnit att man använder sig av fyra huvudsakliga dramaturgiska metoder; skapande av ett manus (scripting), upprättande av en scen (staging), givande av föreställning (performing) och tolkning (interpreting). Olika tolkningar konkurrerar med varandra i samhället, t ex kan media förvränga den sociala rörelsens försök att kommunicera. Men centralt för varje social rörelse är att på detta sätt kommunicera med publiken för att kunna förändra existerande tolkningar av maktrelationer. På detta sätt menar författarna att man även kan förstå den stora roll känslor spelar inom såväl utanför sociala rörelser, en aspekt som resursmobiliseringsteorin inte har klarat av att hantera. 

Sammanfattningsvis menar jag att det symboliskt interaktionistiska perspektivet är fruktbart men verkar outvecklat rörande sociala rörelser, i synnerhet kring mindre rörelser såsom direktdemokratiska eller radikaldemokratiska, vilka jag studerar. Symbolisk interaktionism är inte endast teoretiskt ett lämpligt perspektiv för att förstå radikaldemokratiska ickevåldsrörelser utan dessa tillämpar själva medvetet ibland interaktionistiska begrepp. Rollövertagande och rollöverskridande, omtolkningar av situationer med mera är själva idén bakom den utbildning, eller ickevåldsträning, som används inom många ickevåldsgrupper. 

Graswurzelrevolutions utopiska demokratiTillbaka till Innehåll Grundidén som formulerades av tidningsredaktionen 1972 var en radikal samhällelig förändring “underifrån“, från basen, inte som parti eller statlig organisation. 1974 formades den första grunden i organisationen genom bildandet av kontoret och dess ledningsråd i samarbete med tidningsredaktionen. Redan då fanns förslag på en mer utvecklad federalistisk struktur vilken antogs 1980. 

Den federalistiska organisationsformen har delvis anarkistiska eller rådssocialistiska rötter. Mål och medel anses höra samman på något sätt och därmed avvisas partiarbete, stat liksom proletariatets diktatur. Guerin hävdar utifrån Proudhon att federalism är motsatsen till den statliga centralismen. Federalism är ett fritt “förbund av förbund“ som hålls samman, inte av statens våldsapparat, utan av de gemensamma intressen som existerar i den moderna världen. Men det är endast den socialistisk federalismen som är revolutionär, enligt Guerin. 

I tidningens politiska deklaration vid bildandet 1972 talas det inte om anarkism, utan “libertär socialism“ och “vänstersocialism“. Däremot anges redan då självorganisering som ett huvudsakligt medel mot stat och kapitalism. Likaså hävdar man att medel och mål måste hänga samman i kampen för det libertära socialistiska samhället. 

1988 talar tidningens redaktion om anarkism och organisationen talar om ett “frihetligt basdemokratiskt samhälle“ genom en gräsrotsrevolution. Både den vardagliga kampen och det revolutionära arbetet betonas som två delar. Nu talas det även om möjligheten att “avskaffa alla former av våld och härskande“. Det innebär att organisationen mellan 1972 och 1988 i sin politiska grundsyn radikaliserats i anarkistisk rikning. 

För att bli medlem krävs att man skriver under principförklaringen och bidrar med 1 -2 % av bruttoinkomsten för finansiering av organisationens verksamhet, framförallt kontoret. Man kan även vara bidragsgivare utan att vara medlem. Medlemmarna, grupperna och arbetsprojekten är självständiga i sitt arbete och sina beslut såvida inte gemensamma beslut fattats. Representanter är bundna av imperativa mandat. 

Under kongresser bestämmer de individuella medlemmarna och under rådsmöten enbart grupperna men även under rådsmötena är tre invalda ledamöter enskilda medlemmar utan grupptillhörighet. Bara kongressen kan ändra principförklaringen. Man tillämpar kvotering vid val av enskilda ledamöter till rådet. Under rådsmöten har varje grupp vetorätt men om ingen grupp lägger ett veto kan man rösta vid oenighet om minoriteten är mindre än 15 %. 

Teoretisk analys av organisationens form och principer

För att förstå hur idealorganisationen ser ut för de inblandade själva skall vi studera organisationens grundläggande struktur och den politiska principförklaringen i en teoretisk analys. Grundläggande uppfattningar är att medel och mål för kampen hänger samman, att målet är frihet från härskande och våld samt upprättandet av gemensamma överenskommelser, konsensusbeslut, i samhället. Därmed blir konsensus, härskarfrihet och våldsfrihet centrala medel för organisationen, både för dess egen interna verksamhet och dess arbete för att revolutionera samhället. Vi skall analysera dem var för sig men samtidigt se att de hänger nära samman. 

Konsensus innebär att man fattar beslut som alla kan acceptera, där en minoritet av något slag ges vetorätt. Konsensus har en tendens att likrikta deltagarna. Det kan då tendensen tillåts vara stark leda till att man tycker, tänker, lever och identifierar sig lika. En grupp som arbetar med konsensus kan inte fungera tillsammans om grundläggande principiella motsättningar består eftersom deltagarna kommer att ömsesidigt blockera varandra. Det medför att gruppen antingen måste sluta ta beslut, ändra beslutsformen eller splittras. Splittringen kan ske formellt men lär endast göra det om det rör sig om större grupper av anhängare till de olika grundläggande principerna. Om det däremot handlar om enstaka individer som motsätter sig majoritetens uppfattning lär splittringen ske informellt genom att dessa individer lämnar gruppen. På detta sätt innebär konsensus med nödvändighet en likformning, homogenisering, av deltagarna. 

Motverkande denna tendens är samma vetorätt som skapar homogeniseringen. Vetorätten ger individen eller gruppen en möjlighet att stoppa kollektivet. Så länge individen eller gruppen som lägger ett veto i grundläggande avseende har konsensus med de övriga om mål och medel kan vetot fungera som ett skydd för individuella eller minoriteters uppfattningar eller olikheter i övriga frågor. Dessutom kan en individ eller grupp som orkar vara kvar i organisationen, trots grundläggande olika uppfattningar, med hjälp av sitt veto utöva en närmast formellt eller informellt total makt att stoppa de övrigas verksamhet. Om organisationen inte splittras måste övriga grupper kompromissa för att överhuvudtaget kunna ta några beslut. 

Det medför att konsensus både kan medföra kollektivets i det närmaste totala makt över individen liksom individens nära nog totala makt över kollektivet. Skillnaden beror på hur vetorätten utövas i praktiken och hur demokratiformen ser ut i övrigt. 

Om vetorätten finns men endast få använder den och dessutom sällan, kommer kollektivets dominerande tolkning av världen att dominera deltagarna. Grunden till att det blir på det sättet kan vara en stark informell struktur som utövar en homogenisering på gruppen. Den informella strukturen stärks av behovet eller kravet att komma fram till beslut för att få saker att hända. Om vetorätten används ofta av olika deltagare kan de bevara sina skilda tolkningar. För att det skall vara möjligt behöver det finnas en formell och informell struktur som parallellt främjar samarbete, dialog och avvikande. Teoretiskt förenar konsensus alltså två omöjliga principer i något som i bästa fall är en ny syntes som blir samtidigt “individualistiskt-kollektivisitisk“, i sämsta fall är den individens eller kollektivets diktatur. 

I organisationen har man försökt att lösa dilemmat genom att enbart ge grupper vetorätt, inte individer. I ersättning har en 15 %-minoritet av medlemmar givits möjlighet att stoppa beslut. Men dilemmat kvarstår ändå och skapar ett stort behov av minoritetskontroll. Organisationens konsensusform innebär att den bara kan fungera om högst 14 % av medlemmarna har starkt avvikande principiella åsikter. I och med att man inte kan bli medlem utan att skriva under organisationens principförklaring är det inte speciellt sannolikt att en så stor grupp av medlemmar kan finnas med uttalat avvikande politisk uppfattning. Men det gäller enbart i de frågor där principförklaringen uttalar sig. Däremot är det mycket sannolikt att det finns denna typ av minoritet i en rad andra frågor eller att en politisk oenighet visar sig på olika dolda vis. 

En grupp kan visserligen bestå av endast två-tre personer. Men man kan bortse från möjligheten att medlemmar med avvikande åsikter bildar egna grupper för att kontrollera organisationen, eftersom de måste accepteras med konsensus av de andra grupperna för att ges vetorätt i rådet. 

Slutsatsen blir, om vi förutsätter att medlemmarna i någon slags ärlighet skriver under principförklaringen, att organisationen genom sin form säkerställt en grundläggande enighet bland medlemmarna när det gäller avståndstagandet från våld och statsmakt samt förordandet av självorganisering och direkt demokrati. 

När det sedan gäller tillämpandet av dessa begrepp i konkreta sammanhang, samt nya frågor där dessa principer inte är speciellt hjälpsamma, är det däremot mycket troligt att organisationsformen genom informella processer tvingas driva en kraftfull homogenisering av medlemmarna för att kunna nå beslut och vara handlingskraftig. Om denna homogenisering (genom till exempel undanträngning, informella maktgrupper, vänskapsband, motverkande av ökningen av antalet medlemmar av viss typ, hot, utfrysning, manipulering med mera) inte lyckas, kan organisationen inte handla gemensamt. Då kommer den ständigt att vara blockerad av olika minoriteter. 

Lösningen på detta dilemma är antingen att alla i grunden är lika (så som tidningen GWR menar när de säger att alla människor från födseln är anarkister), eller kan komma överens genom dialog trots olikheter eller att man nöjer sig med att arbeta med endast likatänkande. Det sista skulle innebära att Graswurzelrevolution måste bevara sin litenhet som organisation, sin karaktär som en vänskapsgrupp. 

Då människor idag är olika, oavsett hur lika vi eventuellt var från födseln, är den enda teoretiskt tänkbara utvägen för en konsensusorganisation som vill förändra samhället, att det faktiskt är möjligt för oliktänkande människor att komma överens genom en förnuftig dialog. Att organisationen menar det visar sig i att den vill ersätta staten med olika självorganiserade federativa organisationer liknande sin egen organisationsform. Då den vill avskaffa staten utan att införa ett nytt härskarsystem, innebär det att de tror på möjligheten av konsensus i samhället mellan självständiga grupper. 

Habermas forskning talar för att överenskommelse är grundläggande för samtalets struktur. Mot detta talar vår erfarenhet av oenighet och missförstånd i samhällen. Habermas svar är att totalt konsensus är möjlig först i en maktfri situation, eftersom olika former av makt förvränger samtalets strävan efter genuin överenskommelse. 

En organisation som arbetar med konsensus kan tänkas vara mer lämpad att utveckla en maktfri dialog för att nå konsensus, eftersom organisationen inte kan agera utan överenskommelser. Å andra sidan kan man hävda, att då vi lever i en värld präglad av maktrelationer en konsensusorganisation snarare tenderar att med hjälp av manipulativ eller informell makt homogenisera sina medlemmar och bevarar dess litenhet och slutenhet. 

Svaret på dessa frågor kan vi endast finna genom att studera konsensusorganisationers praxis. Speciellt hur de hanterar konflikter, makt och beslut. Det leder oss fram till organisationens andra huvudsakliga grundidé, härskarfrihet. 

Anarkismen i betydelsen härskarfrihet (Herrschaftsfreiheit) är en antites till makten eller härskandet, ett tillstånd av maktens och härskandets frånvaro. Som en del av detta kan man se organisationens idé om våldsfrihet (Gewaltfreiheit) samt självorganisering inom organisationen. Våld ses som ett extremt sätt att härska över andra. Självorganisering genom konsensusbeslut mellan grupper och individer är det alternativa maktmedel man förordar framför hierarkiskt härskande. Här kan vi även se en koppling till synen på medlen som en del av målet i förändringen av samhället. 

Idealt agerar alltså medlemmarna självständigt och hjälps åt att nå fram till beslut som ingen individuellt skulle ha kunnat nå, helheten är större än delarna. Man samtalar om problemen, når enighet om lösningen och samarbetar för att förverkliga besluten. Det som hindrar denna samverkan och överenskommelse är härskande i olika former. De identifierar formerna stat, militär, kapitalism och mansvåld/patriarkat med mera. Härskandet skall bekämpas med en makt underifrån, ett motstånd. 

Grundidén om härskarfrihet kan förstås på flera sätt. Antingen är det en vision eller utopi man strävar efter i en tillvaro präglad av härskande och makt, en vision som enbart går att nå när hela samhället förändrats. Eller så är det ett tillstånd som går att nå redan här och nu, som vissa lyckats med genom att skapa befriade områden eller sammanhang. I dess andra betydelse är det lätt att anta att man själv och ens egna sammanhang, den egna organisationen, tillhör de som lyckats befria sig, i varje fall mer än andra. 

Organisationen pratar om både frihet från härskande (Herrschaftsfreiheit) och motstånd mot makt. Det är genom “makt underifrån“ som härskandet och våldet skall avskaffas. Vad det innebär framkommer inte av principförklaringen annat än genom hänvisning till motståndet genom civil olydnad och de ickevåldsaktioner man förordar i kampen. Då målet är att bli fria från härskande, inte från en typ av härskande genom en ny typ av härskande, menar jag att makt underifrån skall förstås som ett motstånd där härskandet bryts ned, där makt förstörs och konsensus uppnås i samhället. Men när makten “underifrån“ övergår till att bli ett härskande är inte en fråga om enkel gränsdragning. 

Jag menar att denna spänning mellan frihet från härskande och motstånd mot härskande därmed finns inbyggd i deras idealorganisation. De har inte klart valt utan befinner sig i båda synsätten. De måste i varje fall delvis i sina politiska metoder lyckas bättre än den demokrati de bekämpar. Det är en nödvändighet utifrån idén att medlen formar målet. Då de för kampen för det härskarfria samhället, mot det nuvarande systemet, måste de ha mindre härskarpräglade metoder än det samhälle de vill revolutionera. Det medför att även om de ser att de inte helt har befriat sin organisation från härskande så har de lyckats bättre än andra, de är en förtrupp. Annars vore det inte en kamp underifrån, en kamp mot härskandet, en “gräsrotsrevolution“. Varje tecken på att de har lika stora eller rent av större härskarproblem inom sin organisation blir, om de inte går att lösa, nödvändiga att definiera som antingen ett förtal, ett missförstånd eller ett hot mot organisationens grundsyn. Alternativet är att ändra politisk grundsyn eller lägga ned organisationen. Då man inte har lagt ned organisationen och snarare radikaliserat sin syn på makt och motstånd så bör vi finna väl utvecklade exempel på radikaldemokratiska metoder samt (eller) avancerade exempel på informell maktutövning mot kritiker och avvikande. 

Den tredje hörstenen är tesen att mål och medel hänger samman. Det skall förstås i betydelsen att de medel som organisationen tillämpar i kampen för det härskarfria samhället blir avgörande för hur det kommer att se ut eller möjligheten att nå dit. Det innebär att ju mer makt- och våldspräglat organisationen arbetar, desto mindre sannolikt är det att kampen kommer att lyckas. Därmed blir det viktigt att “utopisera“ organisationen och arbetet. Det vill säga att “leva målet“ i sin verksamhet, att praktisera maktfriheten, anarkismen. Det gör att varje uppenbarat förtryck inom organisationen eller i dess verksamhet blir ett automatiskt taktiskt nederlag för dess revolutionära verksamhet. Varje grundläggande olöslig form av allvarligt och uppenbarat förtryck innebär då ett strategiskt nederlag, ett underkännande. 

Då det för varje sociolog är klart att makt eller förtryck trots goda ansträngningar finns i varje organisation leder det till intressanta slutsatser. Antingen kommer de interna maktproblemen att ta mycket energi och uppmärksamhet för att kunna lösas eller hanteras på ett tillfredsställande sätt eller om de inte går att lösa (inom överskådlig tid i varje fall), så kommer det att vara nödvändigt att förneka dem, manipulera dem eller på olika sätt dölja dem för att behålla idéerna intakta. Om man förutsätter att alla tre metoderna förekommer; hanteringsförsök, manipulering och maktmaskering kan man tänka sig flera förhållningssätt som kommer ur maktfrihetsidén och medel/mål ideologin. 

Man kan utestänga människor som uppmärksammar eller skapar maktkonflikter. Då organisationen inte skulle kunna bevara sin ambition om samhällsförändring utan att officiellt försöka att växa i medlemsantal måste detta göras omedvetet eller dolt. Det kan då göras genom att t ex isolera oönskade, skapa informella grupper, tränga undan vissa grupper genom att göra det svårt för dem att delta (kan göras genom valet av tid, längd, rum, form, språk för verksamheten) men alltid göra det formellt möjligt för alla att delta. Man kan även omforma dem som blir medlemmar genom olika homogeniseringsmetoder. Då självständighet och autonomi är en grundläggande ideologisk hörnsten måste även detta ske omedvetet eller dolt. Det kan då göras genom att t ex reagera med tystnad eller ointresse för vissa förslag, manipulera beslutsprocesser, göra det svårt för oliktänkande att yttra sig (storgruppsdiskussioner, ständigt ta om beslutsprocesser, långa uttröttande möten), eller genom sättet man använder vänskapsgrupper, utfrysning, symboler och grupptryck. 

Om man nu teoretiskt kan vänta sig starka tendenser till homogenisering och slutenhet utifrån maktfrihets-, medel/mål- konsensus- och ickevålds ideologin så är det inte givet eller enbart på det viset. Det beror på hur människor använder denna ideologi. Det är även tänkbart att hyllandet av självorganisering och konsensus medför att medlemmar och grupper utvecklar en autonomi inom organisationen, organisationer inom organisationen, där de kan finna sina likasinnade och de resurser de behöver för sina projekt. Då skulle man kunna se organisationen som en marknad för människor med maktkritiska och våldskritiska idéer, där de kan skapa sina egna sammanhang och i de fall det är möjligt samarbeta med andra grupper i gemensamma projekt. Genom att de som grupper i organisationen har rätt till självbestämmande, en autonomi de kan försvara gentemot de andra grupperna genom sin vetorätt eller ointresse av de andra gruppernas arbete, kan de skapa “befriade“ områden inom organisationen. 

Däremot ändrar inte enskilda gruppers autonomi på det faktum att de så väl som organisationen för att uppnå sin autonomi gentemot de andra behöver ha sin egen slutenhet och homogenisering. 

Då kan man räkna med att processerna gemensamt skapar skarpa grupperingar och avstånd inom organisationen. Något som i bästa fall kan motverka den övergripande organisationens homogenisering, men i värsta fall skapa ytterligare svårigheter att fatta beslut och agera som radikaldemokratisk organisation. 

Min slutsats blir att det troligen finns både starkt självständiga grupper inom organisationen och en stark homogeniseringstendens. Risken finns att organisationen agerar motsatt sina egna uttalade syften och försöker bevara sin litenhet, förminska sig, för att lättare kunna enas. Motvikten mot både förminskandet och homogeniseringen är de ingående gruppernas självständiga kulturutveckling och den formella demokratin. I bästa fall skapas den syntes som innebär en öppet konfliktfylld demokratikultur som klarar av att nå gemensamma beslut, i värsta fall en liten sönderfallande organisation. 

Tillbaka till Innehåll

Sedan starten 1972 har Graswurzelrevolution varit ett radikaldemokratiskt försök på riksnivå som inspirerat många aktiva inom bland annat freds- och miljörörelsen. Det är antagligen visionen om en direkt demokratisk organisation som lockat de flesta till organisationen. 

Från 1972 till 1980 kallades organisationen Gräsrotsnätverket (Graswurzelnetzwerk) eller Graswurzelrevolution och aktivisterna Graswurzelrevolutionärer. Från 1980 heter organisationen Graswurzelrevolution - FöGA (Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen). Men under hela denna period har det funnits en rörelse utanför organisationen som bestått av en blandning av statskritiska ickevåldsaktivister och grupper. Denna rörelse har hela tiden kallats gräsrotsrörelsen (Graswurzelbewegung). 

Organisationen Graswurzelrevolution är ett försök att organisera de olika grupper och aktivister som ingick i rörelsen. De har lyckats aktivera en relativt hög procentandel av de som redan är medlemmar i organisationens arbete, ca 30-40 %. Det har däremot inte lyckats organisera någon större del av gräsrotsrörelsen. Idag håller sig de flesta aktivister utanför organisationen av olika skäl. 

De uttalade skäl jag har kunnat finna är ett bristande intresse av strukturerat överregionalt samarbete. Ett annat är politiska skiljaktigheter, bland annat olika syn på anarkism eller statskritiskhet. Ett tredje att de som inte är medlemmar i organisationen uppfattar det som att organisationen inte ger så mycket för grupperna. De menat att deltagandet i de tidskrävande beslutsprocesserna och det interna organisationsarbetet tar för mycket tid och energi. 

I min studie har jag funnit en rad andra skäl till att de flesta inom rörelsen eller andra närliggande rörelser valt att inte aktivera sig inom organisationen eller skäl till att många av de som aktiverat sig har valt att lämna organisationen Graswurzelrevolution. 

Tillbaka till Innehåll

Det vore missvisande att i en studie av organisationen Graswurzelrevolution göra en skarp gräns mellan rörelsen och organisationen eller organisationerna. Här ser jag sambandet mellan rörelse och organisation på ett liknande sätt som resursmobiliseringsteorin. Organisationen är en sociala rörelseorganisation. Organisationen Graswurzelrevolution gör en medveten sammanvävning av organisationen och rörelsen. Den använder sin organisation i det uttalade syftet att bland annat ge stöd och service åt grupper och aktivister som inte är medlemmar. Dessutom tillåts icke-medlemmar delta i lokalgruppernas beslutsfattande. Flera medlemsgrupper består av en majoritet personer som inte är individuella medlemmar. All verksamhet och alla organ inom organisationen är öppna för icke-medlemmar. Den enda skillnad som görs mellan medlemmar och andra aktiva är rätten till att rösta i organisationens nationella beslutsorgan, Rådet och Riksmötet. Icke-medlemmar kan alltså delta på alla möten, väcka förslag, diskutera, använda kontoret och så vidare. Det är inte bara en formell möjlighet utan är normalt att icke-medlemmar deltar, t ex på organisationens Riksmöte. Även säkerhetspolisen i Tyskland kopplar samman rörelsen och organisationen vilket gör att deras uppskattning av organisationens storlek vida överstiger det formella medlemskapet. Men det finns även skillnader mellan rörelsen och organisationen, en av dem är anarkismen. Som en mångårig medlem säger; organisationen "¼är den inre kretsen, runt om finns gräsrotsrörelsen, förbindelsen är ickevåld och den statskritiska ansatsen, inte anarkismen“. 

Organisationen är starkt influerad av aktivitetsgraden och karaktären inom de sociala rörelser som ligger den nära, speciellt rörelsernas aktioner och nationella uppmärksamhet. Ibland har organisationen därmed kunnat påverka rörelsernas arbetssätt genom att införa metodinnovationer. Det har handlat om nya aktionsmetoder, förberedelseformer, beslutsformer eller organisationsformer. 

Då antikärnkraftrörelsen var stark under 70-talet och i mitten av 90-talet, fredsrörelsen i mitten av 80-talet och antirasismen under slutet av 80-talet, så har det blivit dessa frågor organisationen har koncentrerat sig på. Organisationen har i dessa rörelser genom sina metodinnovationer ibland spelat en stor roll för rörelsers arbetsformer, i varje fall fram till mitten av 80-talet. Aktiva tillkommer då från rörelser som ser organisationens verksamhet som attraktiv men snart lämnar verksamheten under respektive rörelsers perioder av låg aktivitet. Under 70-talet innebar detta dessutom att nya grupper anslöt sig. Men nya grupper eller medlemmar har inte tillkommit under 80- och 90-talen i någon större utsträckning utan tendensen har varit den motsatta, präglad av gruppers utträden. 

Däremot verkar organisationen ha svårt att erbjuda något attraktivt i perioder när få aktioner görs, istället blir det ett slitsamt arbete med beslutsprocesser, orienteringslöshet, splittring, ideologiska konflikter, maktkontroll-konflikter som gör organisationen oattraktiv. Under perioder av arbetssvårigheter och låg aktivitet väljer man att igen haka på nya teman som för tillfället råkar vara uppmärksammade i det övriga samhället. Organisationen reagerar därmed på andras aktiviteter snarare än att bygga upp egna. Därmed förs man ständigt i en “reaktiv surfing“ på olika sociala rörelsers vågrörelser. Samtidigt präglas man av den nationella politikens aktuella frågor och glider bort från vardagliga och lokala frågor. Den reaktiva surfingen kännetecknas även av intensivt kortsiktigt engagemang på ett sätt som minskar möjligheterna till långsiktiga projekt. 

Ändock finns försök under perioder av låg aktionsaktivitet att tillåta lokalgrupperna och arbetsgrupperna att ägna sig åt lokala frågor. I och med att svårigheterna att besluta om en gemensam riktning är uppenbara för de inblandade själva tillåts och ibland till och med uppmuntras en mångsidighet eller splittring i aktivitetsrikning. Det gör att organisationen under rörelsernas lågvattenperioder faktiskt kan sägas ta större ansvar för sin vision om en bred samhällsförändring och social revolution. Denna tendens motsägs dock av dess kortvarighet, eftersom tendensen kraftigt minskar när nya högvattenperioder inträder bland näraliggande sociala rörelser. 

Beslutsstrukturen är svår att upprätthålla under rörelsernas lågvattenperioder, då allt för få vill engagera sig i Rådsmötena och för få frågor är gemensamma. När dessutom många möten till största delen präglas av interna organisationsfrågor, detaljstyrning av kontoret, kontroverser kring ekonomiska problem, hur man kan göra mötena mer attraktiva och så vidare, ökar svårigheterna att engagera fler aktiva. Vid lågvattenperioder förekommer diskussioner om att lägga ned organisationen eller omorganisera den då den inte längre anses fylla sin funktion, eftersom inte tillräckligt antal personer intresserar sig för organisationen. Vid lågvattenperioder är organisationen inte heller lika intresserad av att delta i olika samarbets- eller paraplyorganisationer. Antagligen eftersom man inte har energi till det eller inte ser nyttan av sådana aktiviteter. Men även med anledning av sin anarkistiska kritik av samarbetsorganisationer. Det medför i sin tur att organisationen isoleras. 

Organisationen Graswurzelrevolution har alltså ett komplext förhållande till den närliggande gräsrotsrörelsen och andra sociala rörelser. Man känner sig nära flera sociala rörelser, hakar på de aktuella för dagen, bidrar med metodinnovationer men misslyckas bli en del av dem i samarbete och att vara med om att ange deras utvecklingsriktning eller politik på längre sikt. Organisationen har en erkänd plats i arbetet för fred och mot staten, men ses inom dessa sammanhang som en exotisk, inte speciellt viktig grupp. Dess litenhet kan vara förklaringen till att man aldrig har blivit systematiskt motarbetad av någon annan organisation om än av enskilda individer. Organisationen har dessutom grundläggande svårigheter att samarbeta med andra då dess direktdemokratiska karaktär gör den långsammare än de andra organisationerna, vilket visat sig vara ett problem i flera fall. Det har varit ett problem för samarbetsorganisationerna för att arbetet gått trögare. Men för Graswurzelrevolution har det också varit ett problem eftersom det ofta varit majoritetsbeslut i samarbetsorganisationerna och man därför officiellt blivit ansvarig för politiska uttalanden eller aktioner som “skadat vårat goda rykte“. 

Andra organisationer eller aktivister som ligger nära, det vill säga är statskritiska eller ickevåldsliga, kan lätt bli hårt kritiserade för att inte föra en tillräckligt anarkistisk kamp eller inte vara nog “konfrontativa“. Ett exempel är den framgångsrika civil olydnadskampanj som organiserades av kristna och Gandhianer i södra Tyskland vid en kärnvapenbas. Graswurzelrevolution nonchalerade eller kritiserade den hårt fastän den lyckades med det som organisationen inte klarat, att i en unik omfattning involvera äldre samhällsgrupperingar och olika yrkesgrupper i en bred civil olydnadskampanj. 

Tillbaka till Innehåll

Ett centralt tema är konflikter kring valet av “den rena anarkismens linje“ eller “den statskritiskt pragmatiska linjen“. Begreppet statskritisk eller pragmatisk är immanent och betecknar de som är kritiska mot staten men inte helt avfärdar möjligheten att det i vissa situationer kan vara så att staten behövs eller bör användas i arbetet för samhällsförändring. De statskritiska eller pragmatiska skiljer sig från de “rena anarkisterna“, vilket också är ett immanent begrepp, som tar avstånd från ett användande av staten i alla situationer och som menar att staten inte kan eller bör användas i samhällsförändringen. 

De rena anarkisterna kritiserar de statskritiska eller pragmatiska aktivisterna för att inte vara tillräckligt kritiska mot staten, att inte vara revolutionärer och därmed inte graswurzelrevolutionärer. Underförstått menar de att dessa aktivister inte har i organisationen att göra. De statskritiska eller pragmatiska kritiserar de rena anarkisterna för att isolera sig och motverka samarbete med andra aktivister. De menar att organisationen skall samarbeta även med de aktivister som bara har en delvis överensstämmande politisk ideologi. 

Tendensen verkar vara att de rättrogna anarkisterna är yngre, utan familj och lönearbete (studenter eller arbetslösa) och ibland mindre erfarna ickevåldsaktivister. Sedan mitten av 80-talet är det ganska klart att de “rena“ anarkisterna lyckats dominera de statskritiska och resultatinriktade aktivisterna och därmed organisationens inriktning. Det har skett genom bland annat splittring av lokalgrupper, utträde ur samarbetsorgan, medlemsavhopp och bojkotter av vissa kampanjer inom rörelsen. Jag bedömer det som en mycket liten grupp av rena anarkister som genom sin konfliktberedskap vinner stort inflytande i en annars konfliktundvikande och av anarkism inspirerad organisationskultur. 

Anarkisternas ökade inflytande i organisationen har lett till att de statskritiska pragmatisterna och alternativrörelseorienterade trängs ut ur organisationen och engagerar sig i andra sammanhang. Det innebär att samarbete försvåras genom utstötning (ej direkt uteslutning, dock utträden i protest från båda grupperna). Här kan vi se ett skäl till att organisationen minskat i antal aktiva grupper. Ändå kan man inte tala om tydliga fraktionsbildningar inom organisationen, antagligen beroende på organisationens litenhet men även dess konfliktundvikande kultur. 

När redaktionen för tidningen GWR flyttades från Hamburg till Heidelberg handlade det främst om en ideologisk konflikt mellan två redaktionsgrupper, den rättrogna anarkismen och den statskritiska “alternativ rörelseorienteringen“. Det blev en hård konflikt som riskerade att splittra organisationen. Anarkisterna vann kampen och tidningen blev ett självständigt projekt. Men samtidigt förlorade Rådet kontroll över tidningen vilket paradoxalt medförde en större frihet även för organisationen och dess medlemmar. Genom självständigheten hamnade tidningen mindre i ideologisk kamp och maktkontroll med de andra grupperna och medlemmarna. Jag uppfattar tidningens hållning idag som kritiskt distanserat till resten av organisationen. Medlemskapet i organisationen Graswurzelrevolution ifrågasätts inom redaktionen men hittills har man valt att vara kvar. 

Även bland medlemmar som ser kritiskt på anarkisternas makt i organisationen finns ett starkt stöd för anarkismens inflytande, ett motstånd mot att ge de mer erfarna mer makt eller särskild respekt, ett stöd för vissa utträden ur samarbetsorgan motiverade av organens bristande anarkism, kritik mot vissa medlemmars “för stora“ statssamarbete. Därmed ser jag det inte som att det i första hand är en specifik grupp av människor, “anarkisterna“, som driver “den rena anarkismen“, utövar maktbegränsning och driver isoleringstendensen, utan det är en interaktionskultur som är relativt oberoende av speciella personers politiska inställning. Vilka individer som driver tendensen varierar med fråga och tidsperiod. 

Kulturen har skapats av och fortsätter att reproduceras av organisationens ungdomskaraktär, reaktiva aktionsorientering, maktfria och förtrycksfria ideal, konfliktundvikande attityd, konsensusform, bundna mandat för grupprepresentanter, avsaknad av vardags- och ekonomisk politik kombinerat med ett motvilligt accepterande av lönearbete utan egna alternativ, lönearbete som till och med är finansierat av stater samt förnekandet av erfarenhetskillnader och deras betydelse eller värde. 

Dessa reproducerande element skall jag i texten framöver utveckla vidare. 

Tillbaka till Innehåll

Inom organisationen finns en strävan att komma överens och att inte fatta beslut som kör över minoriteter. Därför har man valt att arbeta med konsensus där minoriteter har möjlighet att blockera beslut, lägga veton eller i omröstningar bilda en 15 %-minoritet. Den form av konsensus som organisationen använder medför att den avgörande makten inte ligger hos dem som lägger ett veto utan hos dem som har möjlighet att definiera beslutsfrågorna. Då ett veto formellt sett alltid gör att visst beslut inte kan antas, är blockerat, är det avgörande istället hur beslutsförslaget formuleras eller problemet definieras. Det är oftast inte entydigt och därmed blir makten inte hos de som beslutar utan hos de som har makten att formulera problemet.

Beslutsformen överträds eller nonchaleras på olika sätt som medför att beslutsprocesser kompliceras för nya och manipuleras av erfarna. Beslutsformen uppfattas som komplicerad även för de med mångårig erfarenhet trots att den beskrivs klart i texten om organisationens arbetsriktlinjer. Det har bland annat med att göra att medlemmarna ju till största delen lever i och har vuxit upp i en värld där beslut tas på helt andra sätt. 

Regelmanipulationen kan ske genom att regler “glöms bort“, bryts eller tänjs ut till att gälla nya sammanhang än de antogs för. Eller genom att en del aktiva medlemmar deltar i flera olika grupper ( t ex i en lokalgrupp och i tidningsredaktionen) vilket medför att en medlem lätt kan utöka sitt inflytande över beslutsfattandet. Att regelmanipulation är möjlig beror på flera saker. Det finns en grundläggande inställning inom organisationen bland medlemmarna att “vi inte behöver speciella regler för att enas, till skillnad mot i den yttre onda världen där människor har motsatta intressen“. 

Vidare finns ett motstånd mot öppna konflikter, där man gärna undertrycker deras uppenbarelse och istället försöker mildra dem. Dock finns det idéer om speciella tredje parter som stöder personer att uttrycka avvikande åsikter för att göra meningsskiljaktigheterna klara. En medlem menar att konfliktundvikandet beror på många medlemmars kristna bakgrund där en allmän “fredlighet“ råder som ideal. Dock menar jag att det snarare beror på konsensusformen som bidrar till en kompromissorientering, att organisationen är liten och riskerar att falla sönder om större okontrollerbara konflikter uppstår, ideal om jämlikhet och icke-förtryck samt önskan om gemensamt nationellt arbete . 

Mot denna konfliktmildrande tendens går andra strömningar; t ex de anarkister som även går genom tydliga konflikter för att försvara “den rena linjens anarkism“. För de få som är beredda att driva en öppen konfliktlinje gentemot andra medlemmars uppfattningar, även inför risken att splittra organisationen, så finns det mycket maktinflytande att erhålla. Eftersom andra kommer att försöka mildra konflikten, söka kompromisser eller hindra organisationen från att splittras, kan man alltså lättare få igenom förslag om man själv är konfrontativ och inte konfliktundvikande. 

Enligt strukturen är det medlemsgrupperna och de individuella medlemmarna som har makten i organisationen. Men i verkligheten är arbetes kontinuitet och intensitet avgörande för inflytandet. Kontoret är ett exempel på detta. Genom sin unika kontinuitet och arbetsintensitet jämfört med de andra grupperna har kontoret och dess medarbetare en utpräglat starkt ställning inom organisationen. Om man vill agera taktiskt och få igenom sina beslutsförslag skall man först förankra dem bland medlemmarna i kontoret, trots att kontoret formellt sett har en svag ställning så som underordnad Rådet och Årsmötet. Kontoret har inte ens beslutsrätt i politiska frågor inom organisationen. Ändå väger deras ställningstaganden så tungt att flera kontorsanställda säger sig ofta frivilligt hålla tillbaka eller känna ångest för det stora inflytande de har på organisationens beslut. Dessutom är det så att de kontorsanställda trots Rådets försök att detaljstyra deras arbete och begränsa deras självständighet upplever sig i praktiken kunna göra det de vill inom vissa gränser. Så länge de inte gör saker som är klart oförenliga med organisationens politik kan de mot riktlinjerna ändå starta och driva egna projekt inom graswurzelrörelsen. 

Genom att det skapas en informationspool på kontoret, en information som de anställda själva väljer ur och formulerar i till exempel rundbrevet som går till alla medlemmar, har de anställda dessutom en kunskapsmakt gentemot resten av organisationen. Det försöker organisationen motverka genom införandet av lagarbete i kontoret, en lösning som fungerar illa på grund av den grundläggande tendensen till maktkontroll och oerfarenhetens hierarki över erfarenhet (se nedan). 

Tillbaka till Innehåll

Maktkontroll genom maktbegränsning är en tendens som försvagar organisationen. Kontrollen är präglad av en misstroendeattityd. Istället för att stärka basens makt begränsas de centrala organens makt eller de personer som är drivande och erfarna. Därmed gör organisationen paradoxalt nog sig själv maktlös. Det sker utan att staten behöver använda sin repression, en repression som organisationens medlemmar själva räknar som den största faran mot deras kamp. Rådet och medlemmar försöker detaljstyra kontoret och ta ifrån de anställda deras möjlighet att själva ta initiativ. Men kontoret och de anställda har genom sin kontinuitet och arbetsintensitet stora möjligheter att kringgå begränsningarna och gör det också regelbundet. Speciellt efter 1987 då organisationens grupper splittrats inom olika arbetsområden (efter att fredsrörelsen tynade) och 1993 då rådet avskaffats har kontorets rörelsefrihet i praktiken ökat. 

Stödorganisationen FöGe bildades 1980 för att förvalta ett stort arv åt Graswurzelrevolution eftersom Graswurzelrevolution inte skulle accepteras juridiskt med de gynnsamma skatteregler som gäller allmännyttiga föreningar. Relationen mellan stödorganisationen FöGe och Graswurzelrevolution är präglad av maktkamp och kontrollförsök. Graswurzelrevolution har infört speciella regler för att kunna kontrollera stödorganisationen. Graswurzelrevolution kräver att alla medlemmarna i FöGe även skall vara medlemmar i Graswurzelrevolution. Dessutom skall varje medlemsansökan till FöGe godkännas av Graswurzelrevolution. Ett sådant godkännande krävs inte för att bli medlem i Graswurzelrevolution, då räcker det med att skriva under den politiska deklarationen och betala in en medlemsavgift. Graswurzelrevolution har vidare makten att godkänna stödorganisationens budget, trots att stödorganisationen FöGe är en juridiskt sett självständig förening. Men trots alla dessa åtgärder känner sig medlemmar i Graswurzelrevolution oroliga för vad som skall hända med pengarna eftersom FöGe i en domstolstvist helt klart skulle tillerkännas rätten till pengarna på grund av sin juridiskt självständiga status. Intressant nog är det de äldre som dominerar i FöGe, alltså ett motsatt förhållande till vad som gäller i Graswurzelrevolution. Alltså kontrolleras de äldre i FöGe av de yngre i Graswurzelrevolution. 

Men konflikter kring maktkontroll kan också lösas. Ett exempel är tidningen som var underställd Graswurzelrevolution men som efter en lång konflikt kring kontroll blev en självständig grupp 1988. Lösningen har visat sig vara välgörande för tidningens arbete, kontrollkonflikter har minskat och en del förordar att även kontoret skall få en liknande status som självständigt projekt. 

Kontrollförsök och maktkamp utspelas även mellan organisationen och dess enskilda medlemmar. Intressant nog kan en ny medlem arbeta heltid inom statsbyråkratin utan att det behöver bli ett konfliktämne, däremot kan en central medlem (en som av andra förknippas som representant för organisationen även om denne inte är det rent formellt) inte offentligt föreslå politiska förändringar där staten ges en begränsad roll utan att denna “icke-anarkistiska“ medlem bortstöts eller begränsas. Detta trots att ingen ifrågasatte att den aktuelle anställde uttalade positioner som det finns medlemmar som stöder och som många aktiva inom graswurzelrörelsen själva föreslår. 

Det kan tolkas som att arbete för staten inte är lika kontroversiellt inom organisationen som politiska förslag om statligt ingripande i samhällsproblem så länge den medlem som arbetar för staten inte innehar en central befattning. Alltså handlar kritiken mer om maktkontroll än ideologi. Därmed kan man förstå varför kritiken skärps mot pro-statliga förslag om det är en person i maktposition inom organisationen som ger förslaget. 

Min slutsats är att de ideologiska kontrollförsöken av medlemmar ökar ju mer makt de kritiserade har inom organisationen. De anställda på kontoret kontrolleras hårdare än andra. Man kräver en enighet utåt som kommer ur traditionen att alla uttalanden som görs skall antas genom konsensus. En kontorsanställd kan inte skriva en insändare och ange sin position som anställd utan att insändaren har antagits av hela organisationen. En heltidsarbetande kontorsanställd förväntas arbeta extra ideellt, visa sitt engagemang, att “politiken“ är viktigare än pengarna, “vardagen“. En anställd förväntas även på sin fritid företräda de beslutade konsensuspositionerna eller den rena anarkismen i offentliga sammanhang. 

Politiska uttalanden kan alltså enbart göras privat eller med en enad organisationen bakom sig. Men även de privata uttalandena blir kritiserade om de görs av någon central medlem i ett sammanhang där man kan anta att publiken känner till att man är organisationsmedlem. Ibland har det väckts förslag att kontrollera även enskilda medlemmars uttalanden om de berättar att de är medlemmar, men det har inte varit möjligt att enas kring ett sådant förbud. 

Sammanfattningsvis kan man säga att den starka maktkontrollen och homogeniseringstendensen delvis motverkas genom att tillåta olika typer av arbetsinriktningar och gruppernas självständighet inom organisationen. Under rörelsers lågvattenperioder är det svårt för Rådet att ena grupperna kring gemensamma projekt och en mångsidighet eller splittring tillåts, vilket kanske ofrivilligt, medför större handlingsfrihet för grupperna. En medlem beskriver det som att “makt frisätts“ som ger en möjlighet till lokalt arbete. 

Tillbaka till Innehåll

Organisationens medlemmar kämpar för jämlikhet mellan alla människor, i samhället såväl som i organisationen. På det sätt som jämlikheten tolkas i organisationen blir denna symbol ett ideal som får problematiska konsekvenser. En kultur som hyllar idén om att jämlikhet redan råder i organisationen skapar en dynamik där erfarna och äldre undanträngs och unga dominerar, vilket i sin tur främjar en likriktning eller homogenisering när det gäller ideologi, identitet och livsstil. Kulturen upprätthålls av de mindre erfarna och mer erfarna äldre i ett för organisationen negativt samspel där klistret i samspelet är jämlikhetsmyten. 

Organisationen startades av människor som var i 20-års åldern och det är fortfarande den åldersgrupp som totalt dominerar antalet medlemmar. Organisationens unga grundare försökte utveckla en ny livsstil som inbegrep allt från mat, boende, sexualitet, relationer och arbete. Många bodde i kollektiv, åt minimalt med kött eller var vegetarianer, arbetade i kooperativ och levde i “fria relationer“. De tog avstånd från konsumtion, politisk karriär och politiskt lönearbete. En del tog avstånd från lönearbete överhuvudtaget medan andra accepterade det som något nödvändigt då man levde i ett förtryckande samhälle. Centralt för de flesta och organisationen är dock att lönearbete för staten, militären eller kapitalismen skall avskaffas på ett eller annat sätt i revolutionsprocessen. 

Kring ålder rör sig centrala konflikter inom organisationen som har med jämlikhet att göra. Ålder har här främst med tid inom organisationen, grad av erfarenhet med politiskt arbete samt livsstil att göra. Det är inte den fysiska åldern som är det avgörande även om det delvis finns ett samband. Ingen identifierar organisationen som åldersspecifik, men i polemiska diskussioner används beteckningar som "ungdomsorganisation", "ungdomsgetto", "fritidsförening". Det är problematiskt för organisationen eftersom man ser jämlikhet mellan alla människor som ett ideal. 

En till synes sympatisk “alla kan allt“ - attityd råder som leder till att den faktiska erfarenhetskillnaden mellan medlemmar bortträngs. Inom organisationen försöker man kombinera idealet om individers eller gruppers självständighet eller autonomi med idealet om konsensus eller kollektivets enhet och härskarfrihet. 

Delvis motsvarande dessa ideal har jag funnit “anti-ideal“; dominans, individualism, karriärism, profiterande, osolidariskhet, opålitlighet och politisk icke-korrekthet. Anti-ideal innebär här gemensamma icke önskvärda roller eller beteckningar som man försöker undvika. Det finns ett underliggande informellt konsensus som säger att man bör och kan klara av att inte vara t ex dominant eller opålitlig. Det innebär att om någon beskylls för att vara t ex profiterande så sker en utdefiniering, där den dominerande tolkningen av vad som är profiterande blir den rådande definitionen. 

Dessa anti-ideal liksom idealen blir meningsbärande i interaktionen inom organisationen och inom rörelsen på ett sätt som vi skall se senare. Sammantaget kan man ändå säga här att det produceras en "generaliserad andre", det vill säga gemensamt abstraherad roll eller “person“ symboliserande idealsamhället. Man skapar en idealperson vi kan kalla “Gräsrotsmänniskan“ och dess motsvarande antites som består av anti-idealen i någon kombination. Den som utdefinieras och förknippas med anti-idealpersonen riskerar att ses som en icke-människa. 

Då ett gemensamt avståndstagande råder mot dominans försöker både de gamla och de nya inom organisationen att agera därefter. De äldre eller de som ses som mer erfarna håller tillbaka initiativ, förslag och argument i det gemensamma arbetet. I mina observationer upptäckte jag att de nya aktiva var de drivande. Detta interaktionsmönster mellan äldre och yngre i jämlikhetens namn kan bestå under lång tid. I en lokalgrupp jag studerade genom deltagande observation skapade denna dynamik en trevande gruppatmosfär i över ett år där tystnad avlöste enstaka kommentarer. Karakteristiskt nog avbröts dessa lågenergimöten av skratt, livliga diskussioner och en avslappnad stämning när vi efteråt gemensamt gick till puben eller hade pauser. Gruppens arbete karakteriserades av oklara och informella strukturer. Trots att jag närvarade vid ett flertal möten var det svårt att förstå vad som var accepterat att säga eller göra och vad som inte var det. 

Tidigare hade denna lokalgrupp arbetat med en klar struktur och roterande förberedelse men strukturlösheten och ledarskapsvakumet uppstod i och med att flera erfarna lämnade, gruppen blev mindre och nya medlemmar kom in. Till att börja med saknades utvärderingar av möten, protokoll, någon som förberett ett möte, formella beslutsfattande, en dagordning och så vidare. Med tiden började protokoll föras och någon väljas under möten att vara ordförande. Det var “bra" eftersom “…de själva kom underfund med hur de vill ha det“ som en av de erfarna sa till mig. Men osäkerheten kvarstod i gruppen genom de erfarnas fortsatta tillbakahållna initiativ. 

Därmed blev lokalgruppens möten mer sociala träffar där man pratade om olika aktuella, inte allt för kontroversiella, frågor och sökte aktioner att samlas kring. I pauserna fanns mycket energi och glädje. Så fort mötet fortsatte var energin låg och stämningen trevande. Man kan säga att mötena reducerades till enbart identitetsbildande, en gruppgemenskap. Här används alltså inte organisationens formella form av konsensus när beslut fattas. Tystnad uppfattas som medgivande och veton läggs sällan eller aldrig. En slutsats här blir att konsensus som den tillämpas av en sådan lokalgrupp blir en “tystnadens konsensus“. 

Med tiden kan en erfaren medlems position bli allt mer omöjlig. “Om jag arbetar i en lokalgrupp idag blir jag antingen en auktoritet eller en maktperson som skall bekämpas av de yngre, det vill jag inte längre vara med om“, menade en av grundarna av organisationen. Han har idag lämnat organisationen efter kritiserade försök att driva ett samarbete med andra organisationer. 

Detta menar jag kan tolkas som att oerfarenhet ges en högre status i interaktionen. Men ingen medlem skulle antagligen beskriva det så själv. Det medför dock att det politiska arbetet har svårigheter att utvecklas, och riskerar att bli kortvarigt. Här kan vi kanske se en förklaring till att arbetet och diskussionerna verkar gå i tematiska cirkelgångar, där samma frågor dyker upp igen bland nya människor utan att organisationen kommer vidare på ett avgörande sätt. Man kan säga att gamla inovationer återuppfinns gång på gång. 

Dominansen i organisationens arbete av nya eller mindre erfarna har medfört att de “gamla“ inmutar nischer i projekt (t ex arkiv, forskning, kursutbildning, förlag, kursgårdar), gör politisk karriär genom andra organisationer, tar anställning på kontoret eller av ansvarskänsla driver en egen linje såsom representanter i andra organisationer. När detta sker försöker nya eller politiskt rättrogna att maktbegränsa de gamla genom attacker eller utdefinering. Attackerna kan vara såväl sakligt kritiska eller misstänkliggöranden av personen. Under maktbegränsningen används begrepp som kan sägas representera anti-idealen och “Gräsrotsmänniskan“. 

Ett par äldre medlemmar på mitten av 80-talet tog initiativ till ett möte öppet enbart för “långtidsaktiva“ inom organisationen och för de som lämnat den. De ville diskutera de äldres situation och vad man kunde göra men förslaget mötte så mycket kritik av de yngre som ett försök till “de grå eminensernas“ maktkupp att det inställdes. En av initiativtagarna till mötet lämnade strax efter organisationen. 

När de äldre kommer tillbaka i organisationen så sker det ofta som inkallade konsulter eller utbildare. Ur detta kan man sluta sig till att organisationen försöker förena tesen om individens autonomi med antitesen om att alla skall följa de politiska idealen genom att grunda sina ställningstaganden via kollektiva beslut. Man kan uttrycka det med följande ord: genom att vara enig kan man vara självständig och genom att vara självständig kan man vara enig. Men verkligheten talar sitt tydliga språk. Den långsiktiga trenden är entydig - medellivslängden för en aktivist är endast ett par år. De gamla i organisationen lämnar alltså i en stadig ström. 

Man försöker lösa dilemmat med ojämlik erfarenhet genom att bland annat tillämpa rotation och lagarbete. Rotationen innebär att man medvetet väljer att flytta en makt- eller kunskapsposition runt bland flera medlemmar för att fler skall skaffa sig erfarenhet och kompetens. Lagarbetet försöker man tillämpa inom samma positioner för att gemensamt aktivera sig kring ett arbete (som en eller färre än gruppens personer kunde ha klarat) kan förbättra kunskapsförmedlingen mellan deltagarna. 

Problemet är bara att både rotationen och lagarbetet, om de inte lyckas vända trenden med de mer erfarnas avhopp, riskerar att bli ytterligare ett sätt att förhindra, inte stödja, erfarenhet och kunskapsspecialisering. Genom att t ex kontoret flyttas runt till olika städer för att decentralisera och sprida kunskapen, förhindras de som efter ett par år äntligen lyckats bygga upp ett fungerande kontor att använda sin erfarenhet, eftersom nya står i tur att göra liknande erfarenheter. 

Tillbaka till Innehåll

Sammanvävt med dessa konflikter finns de som handlar om sätt att leva, i traditionell familj, kollektiv eller på andra alternativa sätt. Likaså involveras synen på konsumtion, karriär och arbete. I centrum av denna väv av konfliktmönster går åldern som en vattendelare. Inställningar till anti-karriärism, -konsumtion och -lönearbete gör “fritidsarbete“ eller arbetslösas arbete till nära nog enda möjligheten och till ett ideal. Genom att man skall arbeta utan att tjäna pengar blir man tvungen finna en försörjningsform som gör detta möjligt. Då ligger arbetslöshet, socialbidrag eller studier nära till hands. Därmed skulle man kunna förvänta sig en dominans i organisationen för de som har proportionerligt mest fritid, det vill säga studenter, akademiker, arbetslösa och unga. Det stämmer också väl med organisationens egna undersökningar. Dessa pekar även på att de allra flesta har en utbildning som ligger “väsentligen över“ medelnivån i landet. Alltså kan man anta att organisationen har en intellektuell medelklassförankring. 

Fritid har getts en ny mening i organisationen. Den betydelse jag ger "fritid" är samtidigt den immanenta betydelsen, det vill säga den betydelse som används i organisationen, men bara när man kritiserar andra i polemiska diskussioner. I vardagsspråket betecknar fritid enbart den fria tiden från arbete. Här skall jag dock tolka medlemmarnas användning av symbolen som fri tid, att inte vara bunden. Fri tid från familjen, från vardagens normalitet och rutin, från yrkeskarriär, från pengars makt och makt överhuvudtaget. Lönearbete ersätts med “arbetsfrihet“, det vill säga arbetslöshet. Underförstått ses lönearbete som löneslaveri. Ungdomen eller de nya styr de äldre eller knuffar ut dem genom att fritiden görs till en viktigare tid och även till måttstock över lönearbetet. Det politiska arbetets långvariga och rutinpräglade moment omvandlas till dramatisk gatukonfrontation, till unika upplevelser, genom organisationens, ofta de ungas, aktionsorientering. “Fritid“ är inte bara fri tid från något utan fri tid till något. Fritid kan därför även sägas symbolisera frihet, entusiasm, idealism, gemenskap, det ovanliga och spännande medan lönearbete, i synnerhet politiskt lönearbete, och politiskt långsiktigt arbete kan symbolisera personlig karriärism, rutin, vardag och makt. Fritiden, eller den fria tiden, har i motsats till i resten av samhället blivit den dominerande kategorin eller idealet över arbetet. 

Arbetssättet i organisationen är anpassat till familjelösa eller familjefria, de utan lönearbete, de fysiskt friska och starka och de med mycket tidsresurser. Man kan därför säga att fritids- eller livsstilsgemenskapen ersätter familjen i varje fall tillfälligt då de flesta lämnar organisationen efter ett par år. Lokala grupper har spruckit på grund av att deltagare börjat lönearbeta eller vägrat bo i kollektiv och dela livsstil. 

Men det är inte enbart lönearbete som man medvetet eller omedvetet motverkar utan ekonomiska alternativ överhuvudtaget. Uppbyggandet av egna alternativ till det samhälle man bekämpar är en central tanke inom teorin och idealen. Det sker också inom en rad områden som organisation, beslut, utbildning, försvar med mera. Men just det ekonomiska är ett lågprioriterat område. Tidiga försök var kortvariga projekt och sedan dess är inte kooperativ medlemmar av eller initierade av organisationen trots att självförvaltade företag eller kooperativ anges som alternativ till kapitalismen. Ett exempel är det matkooperativ som startades av en lokalgrupp i Köln, men som idag inte har något med organisationen att göra genom att helt andra människor driver det. Idag finns inte ens en diskussion om att gå med i organisationen. Medlemmar erkänner till och med öppet att “organisationen inte har något intressant att erbjuda de kooperativ som skulle vilja gå med, så varför skulle det välja det“. 

Det görs heller inga större försök att nå eller samarbeta med den arbetarklass man i teorin vill befria från kapitalismen vilket bland annat syns i undersökningar av vilka som är medlemmar. Däremot värvar man framgångsrikt personer från sin egen typiska arbetsplats, skolan eller universitetet. Dock bedrivs vanligen inte politiskt förändringsarbete i dessa existerande arbetsplatser heller. Därmed kan man sluta sig till att organisationen genom sitt avståndstagande eller nonchalerande av lönearbete och ekonomiskt politiskt arbete har byggt in en svår konflikt. En livsstil och ett ideal har utvecklats som bygger på välfärdsstatens understöd (socialbidrag, arbetslöshetsunderstöd, studielån, akademisk lön) och därmed kapitalismens profit och andras lönearbete. Alltså en slags profiterande eller parasiterande på klassamhället som man gör sig beroende av. Samma klassamhälle som man vill avskaffa. Konflikten försöker man lösa genom att använda understödet eller profiten (läs “fritiden“ eller “friheten“) till att göra motstånd mot staten, militären och kapitalismen. Men i och med att man genom sin fritidskultur motverkar arbetares eller tjänstemäns deltagande i detta motståndsarbete blir organisationens kamp mot staten, militären eller kapitalismen självvalt “de utanförståendes motstånd“. 

Om ovanstående resonemang är riktigt, och vi förutsätter att organisationens medlemmar är medvetna om denna fritidskaraktär vilket mycket tyder på, så medför det att utanförskap har gjorts till den revolutionära eller samhällsförändrande rollen. Att stå utanför måste här förstås som “att stå eller gå framför utan att vara en del av“, att vara ett avantgard. Det är nödvändigt för att rollen skall kunna uppfattas som revolutionär. Därför blir denna fritids- och utanförskapsroll inte enbart profiterande på det förtryckande samhället utan även i sig själv elitistisk, ett nytt uttryck för hierarki eller härskande. 

Denna elitism motsägs dock av att organisationen tar avstånd från våld mot människor som är opponenter, vilket skall förstås bland annat som ett ställningstagande för att andra också har en del i sanningen och det demokratiska samtalet. Anti-elitismen förstärks även av organisationens vanligen stora öppenhet och offentlighet när de gör aktioner. Dessutom förordar man alltså konsensusbeslut bland självständiga grupper som en samhällsmodell. Dock tillämpar man denna konsensusform enbart bland de egna i organisationen. Utanförskapet förstärks å andra sidan genom organisationens isolering från eller utträden ur samarbetsorganisationer, samt dess homogeniseringstendens som vi skall se nedan. 

Genom att nonchalera den ekonomiska sidan av sin egen vision blir de ekonomiska villkoren ofta viktigare för organisationens ageranden, beslut och kultur än de politiska visionerna om jämlikhet, direkt demokrati och icke-förtryck. Det vill säga, det ekonomiska oberoendet de vinner av en kultur byggd på fritid blir samtidigt en ekonomisk begränsning för organisationen. Intresset för ekonomiska eller vardagliga förändringsfrågor verkar vara speciellt låg hos de aktivistorienterade studenterna. De unga medlemmarna för hela tiden över fokus på de “Stora Frågorna“ och aktivismen. Vardagspolitik ses som “små frågor“ som inte är tillräckligt spektakulära. Min bedömning är att de främst söker efter unika upplevelser. Spänning, konfrontation, illegalitet, dramatik, erfarenheter görs till det centrala. Därmed trängs vardagsfrågor undan. De politiska problem som i större grad berör de äldre aktivisterna, de med fasta arbeten, stabilt boende och familj prioriteras bort. 

En organisation formad som “fritidsmotståndsgrupp“ är anpassad enbart till arbetslösa och studenter. Det verkar råda ett ointresse av eller dolt motstånd mot att anpassa organisationen till de speciella behov som familjer, äldre, handikappade eller andra har. Man behandlar frånvaron eller den låga aktiviteten hos dessa grupper som en fråga om bristande vilja hos dem att delta eller en avsaknad av riktig anarkistisk ideologi. De äldre förespråkar en anpassning till deras behov genom införande av stödstrukturer. Men hittills är det ett undantag om t ex barnpassning organiseras i samband med möten. Därmed kan inte heller “medellivslängden“ för en organisationsmedlem bli speciellt lång. 

Ett annat område där man kan märka kampen mellan unga och äldre samt kampen mellan renlärighet och pragmatism är i frågan om pengar, speciellt när det handlar om lönearbete. Pengar verkar vara svårt för organisationen att hantera samtidigt med kravet på ideologisk renhet. Man är egentligen motståndare till lönearbete men använder sig av det. Man är egentligen motståndare till staten men tar emot statsbidrag. Detta gör att lönearbete och statsbidrag är ett ständigt konfliktområde som under olika perioder ger olika förlorare. Det kan handla om äldre som får lämna organisationen, för att de inte kan försörja sig inom organisationen, eller om renläriga som får kompromissa inför de ekonomiska problem som ligger i att försörja sig själva utan statsbidrag i en organisation som inte har någon egen ekonomisk verksamhet förutom försäljning av informationsmaterial. 

Sammanfattningsvis kan man säga att det politiska motståndsarbetet inte görs utifrån arbetssituationen eller arbetsrollen. Delvis utförs motståndsarbetet av de aktiva såsom politiska eller moraliska samhällsvarelser, utifrån medborgarrollen. Men min poäng här är att de försöker att ställa sig utanför samhället och medborgarskapet, genom att skapa en egen fri värld, fri från samhällets strukturer, institutioner och kultur. Det är denna symbol, den Fria världen eller Fria tiden, som organiserar motståndet. 

Tillbaka till Innehåll

Organisationen tar ställning för kvinnornas befrielse från patriarkatet eller mansväldet. Men man är sedan starten kraftigt dominerad av män, då endast omkring 25 % är kvinnor och ännu färre deltar i nationella beslutsmöten. Att antimilitarism, speciellt kampen mot värnplikt, varit den centrala kampfrågan kan kanske förklaras av att det var män i värnpliktsålder som startade organisationen och att därför framförallt män intresserat sig. Samtidigt kan det vara omvänt så att män genom sin traditionellt överordnade maktposition i samhället även i denna radikaldemokratiska organisation har kunnat ta rätten att definiera problemen för organisationens kamp. 

För att förstå interaktionen kring könsroller eller könsfrågor måste man förstå att männen stöder idén eller idealet om kvinnobefrielse. Enligt en del kvinnliga medlemmar tar kvinnor hellre upp privata- eller relationsproblem i organisationen, en typ av problem som hela tiden lågprioriteras i förhållande till politiska aktioner. Män tar upp antimilitarism och politik. 

Men samtidigt är det så att organisationen ser det privata som något politiskt. Man kan till och med säga att organisationen kolonialiserar det privata. Det sker genom en omfattande strukturering av den privata sfären utifrån Gräsrotsmänniskans ideal. Exempel på det är politiseringen av privat konsumtion, boende och matvanor. Andra exempel är när sexualitet görs offentlig och politisk genom många medlemmars ställningstaganden för fria relationer, den androgyna människan som ideal eller genom förslag om schemalagd tid för gruppsex under nationella beslutsmöten på 70-talet. Även fantasier, känslor och tankar görs politiska genom möten om och analys av onani fantasier hos medlemmarna under 80-talet . 

Kolonialisationen sker genom att det privata livet, även medvetandet, offentliggörs och struktureras eller ges roller som är politiskt korrekta. Frågan är om något inom organisationen kan betraktas som privat i betydelsen inte kollektivets angelägenhet utan enbart personens? 

Genom de etablerade ställningstagandena och arbetet för kvinnobefrielse och antimilitarism uppstår en intressant interaktion. De kvinnor som betonar kampen för kvinnobefrielse framför antimilitarism har svårt att hävda sig. De blir alibin inom organisationen, får ej aktivt stöd för sina frågor även om de formellt antas genom uttalanden eller beslut och utvecklar nischer i egna projekt och visar ointresse för organisationens gemensamma beslut och verksamhet (en del antar principiell separatism som arbetsform mellan könen) eller lämnar organisationen. 

Här kan vi alltså se en viss likhet med hur de “äldre“ i organisationen möter sin situation. 

Däremot de kvinnor som intresserar sig främst för antimilitarismen (och kanske just kvinnors situation i de sammanhangen) får starkt stöd av männen och kan därmed dominera inom organisationen. Det gör de i kraft av att de kombinerar flera fördelaktiga roller eller ideal som ingår i Gräsrotsmänniskan. De är kvinnor, feminister och antimilitarister. På samma sätt uppnår de antimilitaristiska män som definierar sig som feminister eller pro-feminister en dominans. De för kampen mot mäns förtryck av kvinnor vidare genom att omvärdera sin roll som män och driva på i den feministiska diskussionen inom organisationen. 

Men samarbetet mellan män och kvinnor inom det feministiska arbetet är svårt inom organisationen. Det har vid flera tillfällen visat sig att organisationen bara klarar av samtal och uttalanden, inte samarbete eller gemensamma aktioner. Svårigheten att omsätta feministisk politik i aktioner kanske delvis har att göra med att männen är en del av den patriarkala kulturen även om de inte vill vara det. Men en mer avgörande sak verkar vara aktionsorienteringen. Nationella beslut om att göra antisexism till ett aktionstema i organisationen har bara fått formellt stöd utan att speciellt mycket har hänt. Aktionsorienteringen i organisationen har lett till att männen inte stött det antisexistiska arbetet i praktiken eftersom feministiska män och kvinnor haft svårt att samarbeta i frågan och därmed det hela blivit ett omöjligt projekt. 

Om det är aktionsorienteringen som gjort det svårt för män att stödja samarbete, så är det nog så att just sammanvävningen av privat och politiskt gjort det svårt för kvinnor att stödja samarbete. När männen berättat om onanifantasier som uttrycker sexism och våld har reaktionerna blivit starka och kvinnorna har sagt sig ha svårt att se männen som allierade i kampen mot sexism. På detta sätt har en radikal feministisk politik inom organisationen omvandlats till formellt stöd, gemensamma uttalanden, separatistiskt arbete samt starka konflikter med avhopp och manlig dominans. 

Det sätt man praktiserar den feministiska tesen “det privata är politiskt“ kan leda till de dominerandes kontroll av minoriteters liv och fritid på många olika områden. Antagligen ser vi här en stor del av förklaringen till att de äldre med familj och yrke undanträngs. När de yngre driver att en grupp skall arbeta mer intensivt och bo i en gemensam lägenhet kan det i värsta fall, vilket har skett, leda till att gruppen splittras och de äldre ses som “reformister“ till skillnad mot de yngre “revolutionärerna“. Men även när det inte leder till splittring så medför denna “privata revolutionskultur“ att äldre undanträngs och får svårare att erhålla den förståelse och det stöd som de behöver för att kunna engagera sig i en ungdomsdominerad förening. 

Denna privata revolutionskultur leder även lätt till organisationens totala inflytande över sina medlemmars identitetsbildning. Genom denna sammanblandning av privat och politiskt öppnas fältet öppet för en homogenisering. 

Tillbaka till Innehåll

Tidigare har jag hänvisat till förekomsten av en övergripande s k “Gräsrotsmänniska“, eller idealmänniska inom organisationen. Sammanfogningen av privat och politiskt i den omfattning som sker gör att man kan visa på förekomsten av en detaljerad “Gräsrotsmänniska“. Vi kan anta att denna roll eller bild av en människa är så starkt symboliserande eller handlingsorienterande att den utgör en grundläggande strukurering för de interagerande i organisationen. 

En roll är nämligen strukturerande. Genom personens handlingslinje (roll) och situationsdefinition skapas förväntningar, handlingar och roller som andra måste möta och hantera. Genom rollövertagande eller nödvändigheten att ge mening åt den andres agerande skapar interaktionen en ram, världsbild eller ett mönster som anger möjligheterna för den som interagerar. Detta mönster blir “möjlighetsstrukturer“ för andras val av roller och tolkningar i interaktionen. Men i samspelets process fungerar inte dessa strukturer enbart strukturerande för andra utan utövar även en strukturering på personen själv genom själva användandet. Vi ser ju oss själva genom att göra oss till objekt, se oss med den andres ögon. 

Då denna “Gräsrotsmänniska“ är ett resultat av min analys, inte en medveten signifikant andre som de interagerande skulle identifiera så innebär det, om min analys är riktig, att denna strukturering utövas omedvetet eller informellt. Stöd för mitt resonemang har jag funnit i en konflikt jag intensivt observerade mellan medlemmarna och en anställd kvinna på kontoret. Under den första tiden av min studie hade jag svårt att förstå eller förklara den förföljelse och de attacker hon blev utsatt för under konfliktprocessens gång. Senare såg jag att hon genom sitt agerande hade lyckats (eller misslyckats) med att kombinera en rad ofördelaktiga eller anti-ideal roller. 

Hon var kvinna (i detta sammanhang något ofördelaktigt). Hon var öppet ointresserad av antimilitarism (betonade istället feminism och solidaritet). Hon var ej medlem från början och sa att hon “aldrig skulle ha blivit medlem om det inte var för att hon blev anställd“. Hon krävde löneförhöjning (visade alltså inte bara att hon främst var intresserad av anställningen, inte organisationen, utan att pengar dessutom var viktigt). Hon ville arbeta med egna politiska projekt såsom anställd och inte enbart utföra servicearbete åt medlemmarna. Hon ifrågasatte dessutom stora delar av kontorets arbetsrutiner. Hon underkände organisationens betydelse offentligt och kallade den en “överorganiserad dvärg“. Hon var inte pacifist och det var oklart om hon var anarkist. 

Däremot bodde hon i kollektiv, hade ett förflutet inom kvinno- och solidaritetsrörelsen och såg sig själv som politiskt radikal. Konflikten visade sig inte heller vara personlig med någon inblandad. Dock var dessa mer fördelaktiga roller sammantaget mindre avgörande. 

Genom kombinationen av dessa olika lågt sedda roller eller beteenden kom hon att utsättas för en vad jag vill kalla “häxprocess“. En häxprocess bör förstås som en process som består av utpekandet av en syndare/kättare (till den etablerade tron), genomförandet av ett omöjligt test samt en rituell avrättning. 

Det "test" den anställda “häxan“ utsattes för var att hon tillfrågades om hon ville arbeta kvar. Då hon sa att hon hade en rad krav för att vilja arbeta kvar och att hon under tiden sökte andra arbeten tolkades det som att hon frivilligt sagt upp sig. I och med det mötet ansågs hon ha sagt upp sig själv trots att hon senare bestred detta. Då organisationen inte har något formellt anställningskontrakt är definitionen och villkoren upp till organisationens egen tolkning. Det vill säga att "testet" var ett omöjligt test precis på det sätt som häxor testades under medeltiden. 

Definitionen av hennes anställningsstatus är avgörande då ett beslut med konsensus där en minoritet har spärrmöjlighet avgörs av frågeställningen. Alternativ ett lyder (om hon sagt upp sig): skall hon återanställas?, alternativa två (om hon inte sagt upp sig): skall hon avskedas? Då det är lättare att mobilisera en minoritet som kan blockera ett beslut än en kvalificerad majoritet som kan anta ett förslag är förslagsdefinitionen avgörande. Är frågeställningen enligt alternativ ett så räcker det med att 15 % av de röstberättigade är mot en återanställning för att hon inte skall kunna återanställas. Är frågeställningen enligt alternativ två räcker det med att 15 % röstar mot förslaget för att göra det omöjligt att avskeda henne. 

Häxprocessens “avrättning“ bestod i att hon diskvalificerades som Gräsrotsmänniska. Yttranden fälldes i stil med: “Vad hon än säger så litar jag inte på henne“ eller “Hon vill enbart tjäna pengar på oss“. Andra menade att om man bara har den “riktiga inställningen“ eller idealismen så känner man också glädje i arbetet, och att hennes inställning inte var den rätta eftersom hon inte kände glädje inför rutinarbete eller servicearbete. I denna halvårs diskussionsprocess fick hon, enligt henne själv, inget personligt eller känslomässigt stöd alls (som människa) av medlemmarna. Däremot fanns det enstaka som stödde henne i olika konkreta eller principiella frågor. Hon blev alltså personligen diskvalificerad och utfryst. 

Allt detta berodde inte på att hennes krav eller argument var orimliga. Parallellt med den personliga diskvalificeringen fick hon i ett informellt samtal, som jag observerade, med en f d anställd veta att om hon bara hade drivit hennes krav bit för bit utan att öppet ta upp de principiella frågorna hade hon inte haft några problem alls att få igenom dem. Alla kraven var ju sådana som andra anställda tidigare hade fått igenom. Alltså var en öppen utmaning av organisationen genomförd av en person som inte överensstämmer med Gräsrotsmänniskan dömt att möta ett fördömande och en förföljelse. 

Men ändå var det så att hon anställdes, fick igenom sina lönekrav, politiska arbetsprojekt och en del rutinändringar. Hur kan det komma sig att denna massiva förföljelse och häxprocess inte fungerade? Brutalt uttryckt, varför lyckades inte “avrättningen“ i sitt syfte att få bort henne eller hennes makt? 

Svaret på det menar jag ligger i det faktum att hennes anställning medförde en regelbunden bidragsinkomst från en internationellt statligt finansierad fond. Organisationen hade sedan tidigare anställningar gjort sig beroende av detta arrangemang som dessutom inte tålde att offentliggöras eftersom det enligt medlemmarna själva kunde vara olagligt. Den upplevda risken för avslöjande skapade ett “smygande“ beteende bland organisationens medlemmar. Som exempel kan nämnas att man därför valde att inte ha något anställningskontrakt som “kunde användas som bevis“. Viktiga handlingar gömdes på “säkra“ ställen. Jag fick lova att inte avslöja hur arrangemanget såg ut. 

Senare valde jag att testa organisationens ekonomiska beroende genom att driva ett förslag. Jag föreslog att den skattevägran från kontoret som startats under kriget i Persiska viken skulle fullföljas trots hot om kronofogdens indrivning. Då fick jag veta att de inte ville fullfölja denna skattevägran även om de ansåg den var politiskt riktig eftersom de var oroliga för att en husundersökning skulle avslöja de ekonomiska oegentligheterna. Enligt min bedömning var arrangemanget troligen inte olagligt men även om det var det så är det intressanta hur tolkningen av det ekonomiska arrangemanget gjorde att man valde att begränsa sin politiska handlingsfrihet. Därmed kompromissade de med både stater och en “häxa“, gripna av makten i sin egen tolkning av verkligheten. 

Att deras “smygande“ inte var nödvändigt är det mycket som tyder på. Högst sannolikt var att i varje fall säkerhetspolisen redan kände till det. Man pratade öppet om saken i telefon och skrev om det i medlemstidningen och i andra brev. Vidare kände alla aktiva medlemmar till det, naturligtvis även de som lämnat organisationen och ingen garanti finns för att inte några medlemmar för denna information vidare. Det ekonomiska arrangemanget gav ett bidrag man alltså var beroende av och agerade för att skydda trots den starka kritiken från många medlemmar mot ett sådant beroende av stater. En uttryckte det med orden att man riskerade att hamna i “djävulsköket“ genom detta beroende. Men ändå var man inte totalt beroende av bidraget eftersom man byggt upp en egen fond som skulle användas i nödfall för att bland annat just undvika statligt beroende. 

Därmed ser vi här att organisationen var bunden av ett ekonomiskt beroende samt ett hemlighetsmakeri som gjorde dem känsliga för illojala medlemmars avslöjanden eller påtryckningar. Paradoxalt gavs den anställda kvinnan på det sättet en stor makt, rollen som potentiell förrädare. Illojal hade hon ju redan definierats som. Trots att bundenheten inte var total valde man att anpassa sig till “häxans kätteri“. 

Förklaringen till detta motvilliga men dock frivilliga val kan man spåra i beslutsprocessen. Beslut om henne togs nationellt vid tre olika tillfällen. Första gången var man eniga om att söka en annan person, andra gången fanns två olika minoriteter som spärrade möjligheten att ta något beslut alls. Då infördes en s k förhandlingsgrupp som bestod av “realister“ som stödde hennes anställning. Denna förhandlingsgrupp förhandlade inte, utan tvättade uttryckligen formuleringen av förslaget på ett sådant sätt att det passade in i organisationens ideal och ideologi, så att det kunde bli konsensusmöjligt. Dessutom poängterades för de röstande att ett veto från någon grupp skulle innebära ekonomisk kris för organisationen. Förslaget skickades ut och alla fick rösta utan att veta vad de andra röstade. Trots det kom veton eller nej-röster från ett par grupper medan andra uttryckligen sa att de inte orkade med denna oändliga beslutsprocess och därför gav efter. De kvarstående nej-röstande grupperna övertalades sedan att ändra sina beslut eller “ta ansvar för den ekonomiska situation de skapar“. Därmed lyckades man till sist nå ett beslut med en minoritet som var för liten för att formellt kunna blockera beslutet. I denna beslutsprocess kunde jag spåra flera fall av överträdelser av organisationens formella demokrati som inte kritiserades eller blev åtgärdade. Dels användes en utmattningsmetod, dels en unik variant av sluten omröstning, dels övertalning med hot och grupptryck och dels regelmanipulation eller regelbrott. 

Dock ledde denna erfarenhet till en intensiv arbetsprocess i sökandet efter alternativa finansieringsmöjligheter av organisationens verksamhet. Därmed stärktes alltså ett av de arbetsprojekt som tidigare hade haft svårt att finna tillräckligt intresse bland medlemmarna. Det innebär att en konflikt som dramatiskt visar på en svaghet i organisationens förmåga att leva upp till sina visioner kan vara det som gör att ett konstruktivt arbete för att hantera problemet uppstår. Konflikter och konflikthantering har jag tidigare under kapitlet om organisationsteori hävdat är centrala för organisationer. Här kan vi se att även konfliktprocesser som enligt flertalet medlemmars uppfattning visar på organisationens oförmåga att leva upp till sina visioner, kan vara avgörande för att organisationen skall kunna skapa en lösning som är acceptabel för de egna medlemmarna. 

Ur exemplet på häxprocess kan man dra flera avgörande slutsatser. Det verkar som att man behöver vara en del av gemenskapen innan man kan kritisera eller ställa krav på något grundläggande sätt. Men om man är ideologiskt avvikande kommer risken att vara stor att den dominerande uppfattningen pressar en till kompromisser via en rad odemokratiska metoder. Och även med en uppfattning som en stor minoritet ansluter sig till eller rent av en majoritet, kan pressen att orientera sig efter ekonomiska villkor eller den uppfattning besluts- eller förslagsorganisatörerna har, vara stor, ibland till och med så stor att den stora minoriteten ger efter. En avgörande makt verkar således ligga hos de som har makten att definiera problem, formulera förslag och organisera beslutsprocesserna. 

Dessutom verkar det som att informella förföljelsekampanjer eller attacker inte är det avgörande för demokratin i en organisation, för det verkar istället den formella strukturen och de ekonomiska villkoren vara. Det innebär i så fall att Freeman (1979) kraftigt har överskattat det informellas makt i en organisation som har en formell struktur att tillgå. I varje fall verkar inte informella processer klara av att utesluta någon som är med, kanske däremot att hindra personen att komma in i gemenskapen och bli inflytelserik. Den anställde i detta fall hindrades eller “oskadliggjordes“ genom att hon förbjöds representera organisationen utåt. 

Ytterligare ett stöd för mitt resonemang, om att det just är kombinationen av flera anti-ideal eller ofördelaktiga roller som främjar en häxprocess, kan jag finna i ett annat fall. Det handlade då om en stark attack mot en anställds bristande anarkistiska förslag. Då fick den utdefinierade anställde mycket personligt stöd, även om kritiken var både saklig och personlig. Men hon var en antimilitarist och hade via ett par års medlemskap visat att hon var en Gräsrotsmänniska. Dock minskade denna kvinnas aktivitet inom organisationen efter denna konflikt och hon valde att börja arbete i andra organisationer men fortsätta vara medlem. 

Tillbaka till Innehåll

Det skapas och omskapas roller inom interaktionen i organisationen. En del kan fungera kompletterande eller samverkande. Andra är i konflikt med varandra. Ingen person i organisationen antar endast en roll utan använder flera, ibland till och med i samma situation. 

De formella rollerna är få: Medlem, Gruppmedlem, Anställd, Representant, Sekreterare, Redaktionsmedlem, Kassör, Revisor, Mötesunderlättare (ungefär ordförande) och Ickevåldstränare (kursledare). Inom konsensus strukturen finns fler roller som ickevåldstränarna lär ut och som ibland används men som aldrig användes i de möten jag observerade. De är bland annat Tidsunderlättare, Stämningsunderlättare och Sexismobservatör. 

De informella roller som framkommit i resonemanget är desto fler. Den övergripande informella rollen är Den utanförstående avantgardisten - Gräsrotsmänniskan. De övriga informella rollerna kan grupperas efter rollområden eller aktionslinjens riktning. Rollerna harmonierar inte som helhet, utan befinner sig i mönster av konflikter med varandra. De som markerats med tecknet * har medlemmar själva vid olika tillfällen identifierat såsom roller eller vad de kallat “strömningar“ eller “tendenser“ inom organisationen eller rörelsen. Jag har då översatt deras resonemang till rollbeskrivningar: 

Samhälle eller ideologi 

Häxan 

Den rättrogne (renlärige, anarkisten)* 

Pragmatikern (Effektivisten, reformisten, Statskritikern)* 

Revolutionären (Anarkisten)* 

Teoretikern* 

Aktivisten (Ickevålds aktivisten)* 

Ideologiska intresseområden 

Antimilitaristen* 

Solidaritetsaktivisten* 

Feministen* 

Miljöaktivisten* 

Antifascisten* 

Anarkisten* 

Arbete, fritid, familj eller livsstil 

Fritidsaktivisten* 

Den arbetsfrie (Idealisten, ideellt arbetande, oavlönat arbetande)* 

Löneslaven (lönearbetare för stat eller kapital) 

Den kollektivt boende* 

Vegetarianen* 

Den sexuellt frigjorde (med fria relationer, offentliga fantasier med mera)* 

Ickevålds livsstilaren * 

Äventyraren (Scouten. Söker upplevelser i motståndet eller engagemanget)* 

Familjemedlemmen (Som lever i kärnfamilj)* 

Kooperatör* 

Organisationen 

Administratören* 

Den erfarne (gamla i organisationen)* 

Den nye/unga (i organisationen)* 

Den dominante* 

Regelmanipulatören 

Beslutsorganisatören 

Karriäristen (“Politikmakare“)* 

Isolationisten (från andra grupper) 

Samarbetsorganisatören (med andra grupper) 

Avhopparen* 

Könet 

Den kvinnliga separatisten* 

Det feministiska alibit* 

Den feministiska mannen* 

Inom arbete, fritid och livsstil befinner sig Löneslaven och Familjemedlemmen i konflikt med i det närmaste alla de andra. Det är det område där de övriga rollerna bäst harmonierar med varandra. Vilket kan tolkas som det område där mest tryck att omtolka eller överta roller utövas. Eller annorlunda uttryckt, det område där den starkaste informella strukturen råder. Därmed borde det vara mycket svårt att vara lönearbetande eller familjemedlem (allra helst både och) inom organisationen. Det stämmer också väl med den tendens som av flera medlemmar ses som det allvarligaste problemet för organisationen; de äldre etablerade aktivisternas avhopp i samband med att de börjar lönearbeta eller skaffa familj. 

Inom alla andra områden, samhälle eller ideologi, ideologiska intresseområden, organisationen och könet råder stora skillnader vilket kan antas bäddar för starka informella konflikter kring tolkningsrätt, definitionsmakt och struktureringsmonopol. Det borde bland annat leda till svårigheter att utveckla en gemensam syn eller koordinering inom dessa områden. Det visar sig också stämma helt med flera medlemmars kritik av organisationen samt mina egna undersöknings resultat. 

Karriäristen bedömer jag som den roll som befinner sig i starkast konflikt med den formellt jämlika och maktfördelade organisationsstrukturen eller principförklaringen. Det har jag kunnat finna ett viss stöd för i min forskning. 

Den övergripande informella rollen Den utanförstående avantgardisten - Gräsrotsmänniskan, som vi även kallat den abstraherade Generelle andre, befinner sig i konflikt med centrala delar av organisationen, det vill säga med sig själv såsom den materialiseras i den formella strukturen. Gräsrotsmänniskan befinner sig i konflikt med: 

- den uttalade viljan att samarbeta med andra organisationer eller att förändra samhället ihop med andra (konsensus med andra organisationer). 

- den i principförklaringen uttalade jämlika behandlingen av alla människor (konsensus inom organisationen) 

Gräsrotsmänniskan befinner sig även i konflikt med stora delar av rollbesättningen i den informella världen inom organisationen. Med bland annat: Häxan, Pragmatikern och Regelmanipulatören. 

Tillbaka till Innehåll

Organisationen har hela tiden från 1972 haft ambitionen att vara radikaldemokratisk. Men den formella strukturen har stått under debatt och förändrats. Som intensivast var organisationsdebatterna 1974 då kontoret skapades (handlade om; lönearbete eller ideellt arbete?), i slutet av 70-talet under tillväxten av aktiva från miljörörelsen (handlade om; bildandet av federationen Graswurzelrevolution eller inte, formellt eller informellt medlemskap, principförklaring eller inte?), i mitten av 80-talet efter fredsrörelsens nedgång (handlade om; hur aktivera fler medlemmar?) och i mitten av 90-talet då trenden inte hade vänts utan allt färre blev aktiva (handlade om; hur omorganisera?). 

Antalet grupper i organisationen har varierat från 4 till ett tjugotal medan antalet individuella medlemmar har varit relativt konstant kring 100 stycken. Medlemsgrupperna har varit kring 15 % av de grupper som uttalat identifierar sig med graswurzelrörelsen, förutom 1978 då organisationen organiserade större delen av rörelsens grupper. Kontor, arbetsgrupper, medlemstidning, tidskrift och kontorsanställda har hela tiden funnits kvar även om de formellt får lösare band med organisationen under 90-talet. Intresserade och aktiva har alltid varit välkomna och har deltagit under möten även då bara medlemmar fått besluta. Alla organisationens organ har stått öppna för deltagande från intresserade och har gjort arbete åt intresserade icke-medlemmar. 

Besluten har hela tiden tagits med en konsenusform där en minoritet på 15 % i omröstningar kan blockera beslut samt grupper lägga veto. Representanterna har alltid haft bundna, imperativa, mandat och har alltså inte fungerat som en styrelse. 

Enligt mina efterforskningar har organisationsformen förändrats i ett antal steg som jag delat upp på följande sätt: 

Organisationsstrukturens förändring: 
 

1. Nätverk av autonoma grupper. Representantråd för intresserade. (1972-1976) 

 
2. Nätverk av autonoma grupper och aktivister. Riksmöten för intresserade. Kontorsledande representantråd för intresserade. (1976-1980) 

 
3. Federation av medlemsorganisation och gruppnätverk. Representantråd kvartalsvis för medlemsgrupper. Riksmöte för medlemmar. Kontorsledande representantråd för invalda. (Parallell stödorganisation bildas). (1980-1993) 

 
4. Medlemsorganisation. Riksmöten varje halvår för medlemmar. Brevbeslut mellan riksmöten. (Parallell stödorganisation lever kvar). (1993-) 

 

Slutsatsen blir att man aldrig har lyckats bli en direkt demokratisk organisation för sin egen bas, graswurzelrörelsen, så som ambitionen har varit. Denna bas har hela tiden nästan uteslutande samarbetat informellt då de flesta grupper stått utanför organisationen och det inte funnits någon annan förenande organisation som lyckats organisera grupperna. Efter 13 år har man i varje fall för tillfället givit upp försöket att formalisera detta samarbete i basen. Dock har man lyckats bevara en direkt demokratisk organisationsform som tillämpat konsensusbeslut bland sina egna aktiva under mer än tjugo år. 

Organisationen har etablerat en definition av sin situation utifrån ideologiska grunddokument och interaktionen mellan de aktiva, en interaktion präglad av konflikthantering. Definitionen kännetecknas av att organisationen har lyckats nå ett kvalitativt mer demokratiskt arbetssätt än andra organisationer i samhället. Det är genom dessa metoder för organisering, motstånd och livsstil som man skall revolutionera samhället underifrån. Det medför att organisationen är speciellt känslig för egna aktivas kritik av dess demokratiformer. Varje konflikt görs till ett existensiellt hot. För att upprätthålla sin revolutionära mening måste organisationen hantera (helst utveckla) varje demokratiskt problem, alternativt dölja eller manipulera problemet utan att helt kränka organisationens formellt demokratiska struktur. Därmed öppnas dörren till en “undre värld“ av starka informella strukturer. 

Organisationen är en social rörelseorganisation i den betydelsen att den inte går att analysera som självständig. Det märks inte minst genom organisationens reaktiva, kortvariga och aktionsorienterade “surfing“ på närstående rörelsers hög- eller lågvattenperioder. Dock har man under 80-talet isolerats i förhållande till andra organisationer på grund av interna demokratisvårigheter och utvecklandet av ideologisk renlärighet. Det har i sin tur lett till att olika grupper lämnat organisationen och som nu verkar allt mer självständigt i rörelserna. 

Organisationen har under 70-talet varit politiskt nydanande genom aktionsmetoder, utbildningssätt och organisationsform men med tiden allt mer blockerats av homogeniseringstendenser och eliters makt- och ideologikontroll. Dessa gror i sin tur ur en myt om existerande jämlikhet och tillämpandet av en konservativ beslutsform som även manipuleras i försöken att nå konsensus. 

I resultatdelen har vi kunnat se att Meluccis (1989) perspektiv på sociala rörelser så som "konstruerade ur förhandling", där samtidigt solidaritet, konflikt, konsensus, överträdelse och anpassning sker, är ett högst rimligt perspektiv. Likaså ser vi att den studerade rörelseorganisationen går att karakterisera som en identitetsrörelse på det sätt Thörn (1991) anger. Dock verkar Thörns tes om "politisk minmalism" hos de moderna sociala rörelserna vara felaktigt. Graswurzelrevolution tillämpar snarare en slags "politisk maximalism". Thörn hävdar vidare att en "gemensam erfarenhetsbas" är nödvändig för en social rörelse. Dock verkar den gemensamma erfarenhetsbasen inom Graswurzelrevolution vara skapad genom en officiellt oönskad homogeniseringsprocess, vilken växt sig så stark att den numera mest verkar strypa verksamheten. 

"Konsensusmobilisering", Klandermans och Tarrow (1988), har visat sig vara centralt för Graswurzelrevolution, i varje fall inom organisationen och i dess relation till närstående rörelser. Dock verkar det inte vara ett relevant begrepp för att beskriva en rörelseorganisations verksamhet i förhållande till den politiska kulturen i det land den verkar, så som författarna hävdar. Snarare verkar det väsentligt för Graswurzelrevolution att skapa "motsägelser" till den rådande politiska kulturen i Tyskland. 

Någon byråkratisering har inte skett under de tjugo år som organisationen verkat. Organisationen har kontinuerligt fungerat liknande en "kollektiv organisation" i den betydelse som Rotschild-Whitt (1979) anger. Den avancerade form av konsensus som tränarkollektivet inom organisationen utvecklade på 70-talet, har tappats bort. Därmed dras organisationen med den typ av problem som kollektiva organisationer har och som Rotschild-Whitt anger. 

Graswurzelrevolution kan sägas tillämpa Herbst (1976) icke-hierarkiska modell: "each man - most tasks", via sina principer om rotation, arbetslag och sitt motstånd mot karriärism, erfarenhet och proffessionalism. Men till skillnad mot vad Herbst hävdar, är detta en grund till den demokratiska kollapsen inom organisationen, absolut inte en garanti för demokratin. 

Till skillnad mot vad Freeman (1970) och Fergusson (1984) hävdar så räcker inte den formella demokratiska strukturen och principerna för att skapa en demokratisk organisation. Den informella odemokratiska strukturen kan vara dominerande i alla fall. Likaså verkar inte den informella strukturen vara upprätthålld enbart av vänskapseliter, utan av ett samspel mellan organisationens "insiders" och "outsiders", där den informella strukturen verkar hålla samman interaktionen på ett relativt självständigt sätt. Man skulle kunna säga att en "informell kultur" skapats. I Graswurzelrevolution förekommer ett samspel mellan de mer erfarna och de nya medlemmarna, trots att de erfarna kan sägas vara "insiders" och uppenbarligen är de som stöts ut ur organisationen som allt mer präglas av en fritidskultur. 

Vad jag förstår kan symbolisk interaktionism dra viss nytta av mina resultat. När det handlar om struktur och process i en organisation skulle jag vilja beskriva mitt resultat på följande sätt. Strukturer kan betraktas som relativt stabila interaktioner. Strukturens formella form kan bara ge oss ögonblicksbilder av en ständig process som involverar en omfattande interaktion kring gemensamma konflikter i organisationen och dess omgivning. Den formella strukturen har som vi tidigare konstaterat utvecklats genom en social förhandlingsprocess. När strukturer formaliseras representerar de latenta konflikter eller annorlunda uttryckt en form av konflikthantering. Den formella strukturen befinner sig i ett dialektiskt förhållande till de manifesta konflikterna i den ständigt pågående interaktionen. De manifesta konflikterna kan vara latenta konflikter som brutit ut igen, eventuellt i en ny form, eller nya konflikter. Konflikterna kan hanteras tillfälligt demokratiskt genom att formaliseras, socialt förhandlas fram till en beslutad och gemensamt upprätthålld struktur. De kan även hanteras av eliter genom att få vara informellt strukturerade och upprätthålls då av vänskapsgrupper. Men hur man än gör etableras och omskapas strukturer av olika slag under interaktionens gång. Den studerade direktdemokratiska organisationen har haft en ambition att hantera sina konflikter och organisera sitt samarbete radikaldemokratiskt. Den har lyckats upprätthålla en formellt demokratisk struktur av olika slag på det nationella planet. Men denna struktur har hela tiden motverkats av det starkt informellas inslag samt ekonomiskt beroende. På grupplanet har hela tiden strukturlösheten regerat vilket haft förödande effekter för organisationens demokrati. Till det har kommit att en interaktionskultur präglad av starkt konfliktfyllda informella roller och bildandet av en abstrakt organisationsmänniska, en generell andre, “Gräsrotsmänniskan“. Gräsrotsmänniskan har använts som en gemensam och detaljerad idealroll. Interaktionsprocessen har orienterats utifrån de tolkningar och definitioner som denna Idealmänniska har representerat. Möjligen har valet av konsensusbeslut kombinerat med strukturlöshet spelat stor roll till att homgeniseringen blivit stark. Konkret har utvecklandet av en fritidsorientering, “häxprocesser“, utanförstående avantgardism och detaljerad strukturering av det privata trängt undan flertalet av dem som inte passat in i bilden av Gräsrotsmänniskan. 

Ständiga rollöverskridanden, brytningar med förväntade roller, sker i interaktionen. Men de verkar ha bäst förutsättningar att lyckas om de använder organisationens ekonomiska beroende av staten. Men även andra rollöverskridanden sker. Vanligast är när vissa anställda gör den renläriga anarkismen till ett statskritiskt agerande och driver saker i samarbetsorganisationer även då de inte har organisationens godkännande bakom sig. I längden leder dock försöken till avhopp eller maktbegränsningar från organisationen. 

Därmed har kvinnor, äldre, de som betraktas som mer erfarna, de som lever i traditionell familj, och yrkesarbetande med flera, trängts ut ur organisationen. Kvar har blivit manliga 20-åriga studenter eller arbetslösa. Identitets och livsstils skapandet blir allt mer centralt medan resurserna man skapar försvinner ut ur organisationen. 

Denna homogenisering har skett helt informellt eftersom inga formella uteslutningar har inträffat och i och med att organisationens uttalade målsättning är att involvera alla typer av människor i den demokratiska revolutionära kampen. 

Proffessionalitet och lönearbete har fått symbolisera ett misslyckande, ett erkännande av den stat och det kapital man bekämpar, vilket hämmat ekonomisk verksamhet och paradoxalt lett till ett beroende av staten och kapitalet. 

Organisationen fungerar som ett demokratiskt och politiskt experimentfält och läroprocess. Men genom sina problem med att hantera demokratin inom organisationen verkar den desillusionerande på flertalet medlemmar som lämnar organisationen och ibland börjar arbeta i mer traditionellt demokratiska organisationer. 

Min huvudsakliga slutsats är att en radikaldemokratisk organisation misslyckas i sin ambition att tillämpa en kvalitativt hög demokrati om de informella strukturerna tillåts dominera de formella. Speciellt om organisationen har en total ideologi som relativt enhetligt och informellt strukturerar de aktivas sociala, politiska såväl som privata liv. Med andra ord skulle man kunna säga att "det politiskt korrekta" är en radikal organisations värsta fiende. 

Tillbaka till Innehåll

Organisationens eget arkivmaterial: 

Info (1972-1980) samt Rundbrief (1980-1996), Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen, Graswurzelwerkstatt; Informationstidning för intresserade av FöGA (främst till medlemmar), utges av Graswurzelwerkstatt, numera i Köln (tidigare Kassel och Göttingen). Mötesprotokoll från beslutsmöten har jag hämtat främst från Info och Rundbrief. Uttalanden, övriga protokoll, artiklar, seminariematerial med mera från kontoret Graswurzelwerkstatt i Köln, Tyskland. Abrahamsson, Bengt (1975); Organisationsteori, om byråkrati, administration och självstyre. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm.

American Peace Test - Nonviolence Trainer´s Manual (1987); Handbok skriven av kollektivt författarskap, utgiven av American Peace Test, Las Vegas, USA. 

Antimilitaristic Camp Skyros (1988); Handbok skriven av kollektivt författarskap , utgiven av Eko och Isavron, Athen, Grekland. 

Antimilitaristisches Camp zur Vorbereitung von Aktionen Zivilen Ungehorsams im Hunsrück 24/8 - 6/9 1986 (1986), Handbok skriven av ett kollektivt författarskap, utgiven av FöGA - Friedenscamp, Hundheim, Tyskland. 

Berger, Michael A. och Zald, Mayer N. (1978); Social Movements in Organizations: Coup d´Etat, Insurgency, and Mass Movements, University of Chicago, AJS Volume 83, Number 4, page 823-861. 

Clark, Howard (1984); Preparing for Non-Violent Direct Action, utgivet av Peace News och CND, England. 

Coover, Virginia mfl (1981); A Resource Manual for a Living Revolution, av Virginia Coover, Charles Esser, Ellen Deacon och Christopher Moore, publicerad av New Society Publishers, Philadelphia, USA. 

Desai, Narayan (1985); Handbook for Satyagrahis, Gandhi Peace Foundation, New Delhi, Indien. 

Donaldson, Lex (1985); In Defense of Organization Theory, a Reply to the Critics. Cambridge University Press. 

Ferguson, Kathy E. (1984); The Feminist Case Against Bureaucracy, Temple University Press, Philadelphia, USA. 

Florennade (1989); Handbook - 13:th International Nonviolent March for Demilitarisation, Handbok utgiven av ett författarkollektiv vid fredslägret Florennade, i Rosee, Belgien. 

Furtner, Horst och Gugel, Günther (1983), Gewaltfreie Aktion, Materialien 7, Verein für Friedenspädagogik, Tübingen, Tyskland. 

Freeman, Jo (1970); The Tyranny of Structurelessness, Dark Star Press and Rebel Press (tryckt 1984), London. I tysk översättning publicerad 1974 med titeln; Die Tyrannei in Unstrukturierten Gruppen, Schwartzen Protokollen Nr 8, Tyskland. Publicerad i svensk översättning av Stellan Vinthagen i Plogbillen/Hopp & Motstånd, 1992, nr 10, Göteborg. Observera att texten flera gånger är utgiven under pseudonymen "Joreen". 

"Geronimo"; (Bok skriven under pseudonym) Feuer und Flamme, (1990); Edition ID-Archiv im IISG/Amsterdam. 

Giddens, Anthony (1989); Sociology , Polity Press. 

Gugel, Günther och Furtner, Horst (1983), Gewaltfreie Aktion, materialien 7, Verein für Friedenspädagogik, Tübingen, Tyskland. 

Graswurzelrevolution (1972-1996); Tidskriften inom graswurzelrörelsen, (Utgiven under årens lopp från Göttingen, Hamburg, Heidelberg, Oldenburg), Kirchstrasse 14, 294 62 Wustrow, Tyskland. 

Gräsrotshandboken (1974); Handbok skriven av kollektivt författarskap, utgiven av Pax Forlag A/S i Oslo, utgiven av på svenska 1978 av Askild & Kärnekull. 

Herbst, Ph.G (1976); Alternatives to Hierarchies, Martinus Nijhoff Social Sciences Division, Leiden, Holland. 

Herngren, Per (1990); Handbok i civil olydnad, Bonniers. 

Herngren, Per och Vinthagen, Stellan (1992): Handbok Avrustningslägret i Linköping. Omega och Avrustningslägret, Tidskriften Omega nr 2, Omega, Göteborg. 

Held, David och Pollitt, Christopher (1986); New Forms of Democracy, Sage Publications, London, England. 

Ikkevoldsaksjon (1972); En nordisk handbok i organisering og träning av flera författare, utan namn på redaktören, utgiven av v/VCO, AMK och FMK, via Pax Forlag i Oslo. 

International day of nuclear disarmament (1983); Handbok skriven av kollektivt författarskap, utgiven av Livermore ActionGroup, Berkeley, USA. 

"Joreen" (1970), se Freeman (1970). 

Klandermans, Bert och Tarrow, Sidney (1988); Mobilization into Social Movements; Synthesizing European and American Approches, ur boken International Social Movement Reserach, Vol. 1, JAI Press Inc. 

Konsens (1990); Handbok skriven av kollektivt författarskap, utgiven av Werkstatt für Gewaltfreie Aktion-Baden, Druckwerkstatt im Grün, Freiburg, Tyskland. 

Lernen von veränderung (1988); Seminarieprotokoll med teoribihang, kopia föreligger författaren, skriven i Frille, Tyskland. 

McCarthy, John D och Zald, Mayer N (1980); Social Movment Industries; Competition and Cooperation Among Movement Organizations, Research in Social Movements, Vol. 3, sid 1-20, JAI Press Inc. 

Melucci, Alberto (1989); Nomads of the Present, Hutchinson Radius, London, England. 

Methodensammlung (1980). Samling på utbildningsmoment och metoder som gjorts av organisationens träningskollektiv, utgivet av ett kollektivt författarskap. Utgivningsort okänd. Utgivare Graswurzelrevolution/FöGA, Tyskland. 

Moyer, Bill (1990): Movement Action Plan (MAP) Strategic Theories for Evaluating, Planning, and Conducting Social Movements, juli 1990 i The Practical Strategist, Social Movement Empowerment Project, San Francisco, USA 

Perrow, Charles (1979); Complex Organizations, A Critical Essay, first edition,. Scott, Foresman and Company, USA. 

Perrow, Charles (1986); Complex Organizations - A Critical Essay, third edition, , Newbery Award Records Inc., New York, USA. 

Peterson, Abby (1989); A Methodological Approach for the Analysis of the Formation of Collective Action, sociologiska institutionen i Göteborg. 

Peterson, Abby (1992); A Partial Map of the Democracy/Bureaucracy Relationship in the Academic Debate, sociologiska institutionen i Göteborg. 

Rotschild-Whitt, Joyce (1979); The Collectivist Organization: An Alternative to Rational-Bureaucratic Models, American Sociological Review, Vol. 44 (August): 509-527, USA. 

Saathof, Günter (1980); Graswurzelrevolution; Praxis, Theorie und Organisation des gewaltfreien Anarchismus in der Bundesrepublik 1972-1980, 306 sidor, Marburg, Tyskland. 

Saathof, Günter (1982); Training für gewaltfreie Aktionen und für gewaltfreien Handeln - Aufbearbeitung bisheriger Praxiserfahrungen und Konzepte, Utgivningsförlag okänt, Marburg, Tyskland. (Kopia finns hos författaren) 

Sharp, Gene (1973); The Politics of Nonviolent Action, Part 1, 2 and 3, Porter Sargent Pub., Boston, USA. 

Sheeran, Michael. J (1983): Beyond Majority Rule. Philadelphia Yearly Meeting of the Religious Society of Friends, Pennsylvania, USA. 

Stryjan, Yohanan (1987); Impossible Organizations, On Self-Management and Organizational Reproduction. Department of Sociology Uppsala universitet. 

Thörn, Håkan; (1991); Rörelser i det senmoderna, sociologiska institutionen i Göteborg, (artikel som finns tillgänglig hos författaren). 

Vinthagen, Stellan (1994); Demokratiska organisationsformer, Omega, Göteborg. 

Vinthagen, Stellan (1996); En direktdemokratisk organisations historia - En undersökningsrapport utifrån en studie av tyska Graswurzelrörelsen och dess organisation Graswurzelrevolution - Föderation Gewaltfreier Aktionsgruppen (FöGA). Göteborgs universitet, Sociologiska instituionen. Ej ännu publicerad. 

Walker, Charles (1963); Handbuch für Planung und Durchfürung von direkten, gewaltlosen Aktionen, VK-Geschäftsstelle, Offenbach, Tyskland. 

Womens Encampment for a Future of Peace and Justice (1983); Handbok skriven av kollektivt författarskap, utgiven av Romulus, New York, USA.
 
 

Tillbaka till Innehåll