Jag var en av de tre kvinnorna den blåsiga stjärnströdda natten i Warton. Vår aktion följde tre års intensiv och fantasifull kampanj för att förhindra Hawk-affären- och för vår del ett knappt års förberedelser för att direkt, öppet och ickevåldsligt avrusta Hawkplanen. Jag vill dela med mig något av hur det har varit och är att vara en kvinnoplogbills-grupp, den först av förhoppningsvis många andra.

I England är fredsrörelsen i mycket en kvinnorörelse, med stolta traditioner från kvinnofredslägret vid den amerikanska militärbasen vid Greenham Common. Ickevåldskampen för fred och mot kärnvapen bands samman med aktiv kvinnofrigörelse och Greenham Common har haft en enorm påverkan både på fredsrörelsen och kvinnorörelsen.

Plogbillsrörelsen har sina rötter i radikal kristen aktivism i USA och kom till Europa huvudsakligen genom män som varit där och inspirerats av det direkta “smidandet av vapen till plogbillar“ och av hur rörelsen radikaliserat fredsarbetet.

I England har kvinnofredsrörelsen och plogbills-rörelsen existerat ganska oberoende av varandra, som två kusiner som inte känner varandra ordent-ligt och sällan umgås. Kanske har vår aktion förändrat detta. Vi är kvinnor både ur plogbillsrörelsen och från Greenham Common, och från helt andra håll, och vi har samlats runt projektet att avrusta Hawkplanen.

För några av oss var det en slump att det blev en kvinnogrupp och kunde kanske lika gärna ha varit en blandat grupp. Några av oss kom ur plogbillsrörelsen och var trötta på att oftast arbeta med en majoritet män. En kvinnoplogbillsgrupp kunde bli ett utrymme för kvinnor att ta mera synliga, framträdande uppgifter, sådana som män traditionellt ofta innehar, tex mediaarbete och andra utåtriktade roller, och så själva handlandet förstås! (Aktivisterna i de båda tidigare plogbillsaktionerna i England har alla varit män.) Om vi bara är kvinnor i gruppen kan varken män ta för sig av dessa roller först, eller kvinnor lämna över dem till män “som ju verkar klara dem bäst“.

Några av oss ville också förändra synsättet att en plogbillsaktion enbart består av själva hamrandet på vapnen. För att en aktion ska kunna genomföras behövs en mängd arbete som vanligen klumpas samman under rubriken stödarbete. Förhoppningsvis skulle kvinnor ha lättare att bekräfta oumbärlig-heten av denna marktjänst. Kanske skulle vi också genom att organisera oss som kvinnor kunna skapa en motståndskultur som välkomnar kvinnor. Och kanske, kanske skulle det vara lättare att tillsammans med andra kvinnor stå upp emot den krigsmaskin som är det mest organiserade exemplet på manligt våld, dominans och aggression.

Vi är den mest varierade grupp jag kan tänka mig, långt ifrån bilden av kvinnor som en homogen massa med samma erfarenheter, behov, åsikter och drömmar. Vi delar erfarenheten att leva som kvinnor i en kvinnoförtryckande värld, men är också olika och har en mångfald viljor, visioner, liv och prioriteter. Rikt och komplicerat. Vår vandring genom förberedelserna för aktionen, genom natten i Warton, genom fängelse och stödarbete har varit tätt besatt av konflikter. Vi har diskuterat, kompromis-sat, gjort utrymme för alla olikheter och lagt ner mycket energi på att genom våra meningsskiljaktigheter hålla fast vid närheten till varandra och vid vår avsikt att tillsammans avrusta Hawkplanen. Att arbeta tillsammans innebär att lösa konflikter, att jämka olika intressen, lyssna och lära, växa.

För mig har vår kvinnoplogbillsgrupp inneburit att jag nu arbetar med direkt avrustning av vapen i en stor, brokig, engagerad grupp kvinnor. Det är lycka efter att i flera år ha längtat efter kvinnliga kollegor i en rörelse som trots stora och årliga ansträngningar att förändra saken är dominerad av män, och där de flesta kvinnor gör ett kort besök för att snart gå vidare till andra rörelser.

Vi är nu alla fyra här i Risley-fängelset tillammans med ca 150 andra kvinnor. Ibland känns vi som en stor skock samman-fösta kvinnor, ibland är vi en stark gemenskap. De flesta vi möter förstår utan långa förklaringar varför vi avrustade Hawkplanet. Det väntade på att flygas till Indonesien för att delta i indonesiska bombningar av östtimoresiska byar, bomba kvinnor, män, barn, och vi förhindrade detta- en självklart viktig handling.

Här i fängelset har jag läst Amnesty Internatonals rapport “Women in Indonesia and East Timor standing against repression“. På framsidan är ett fotografi av strejkande kvinnor med banderoller i Java, Indonesien, 1993. De jublar. Denna bild på ett häfte fyllt av redogörelser för våld, tortyr, mord, våldtäckter och godtyckliga fängslanden av kvinnor, och av deras envisa, ickevåldsliga mostånd mot förtrycket lämnar mig inte. Vi lever i samma värld, är kvinnor på samma jordklot. Så länge de lever under förtryck är inte heller vi fria.

Om vi i västvärlden- den västvärld som beväpnar de östtimoresiska och indonesiska kvinnornas plågoandar- skulle som de, jublande och ihärdigt göra motstånd, stoppa flödet av vapen från våra länder till den Indonesiska militären, då skulle deras arbete för fred, rättvisa och frihet vara lättare och mycket mera fruktbärande.