Jag skall i det följande begränsa mig till civil olydnad i parlamentariska samhällen. Väl medveten om att vissa menar att civil olydnad per definition inte kan förekomma i parlamentariska samhällen (”civiliserade samhällen”) väljer jag i detta sammanhang att använda den i Sverige dominerande terminologi som definierar civil olydnad som aktioner som åtminstone upp-fyller följande tre krav: 1) Brott mot lag eller norm, 2) ickevåld och 3) öppenhet. Det är också vanligt att man också ställer krav på ”allvarlig övertygelse”, ”moral” och/eller ”osjälviskhet”. I den svenska debatten är det få som hävdar att civil olydnad inte kan användas som beteckning på aktioner.

Utomparlamentariska aktioner

I en debatt om öppenhet i civila olydnadsaktioner är det viktigt att sätta in aktionsformen i ett större perspektiv. Aktionerna som vi kallar civil olydnad är en undergrupp av utomparlamentariska aktioner. Dessa utomparlamentariska aktioner ingår i en stor familj av verksamheter som syftar till att påverka beslut, lagar och aktiviteter som deltagarna i aktionerna av någon anledning ogillar, eller att genomföra en verksamhet som statens och/eller näringslivets formella organ inte vill ska genomföras. Det finns också exempel på civil olydnad av parlamentariker inom parlamentariska system, men dessa utgör en mycket liten del av det totala antalet aktioner. Även i dessa fall är det aktioner som är utomparlamentariska i betydelsen att de inte följer parlamentarismens formella vägar att påverka beslut. Den stora majoriteten av dessa utomparlamentariska aktioner är öppna i betydelsen att deltagarna inte aktivt försöker dölja sin identitet som deltagare. I ett fåtal aktioner används mask eller annan utrustning för att dölja ansiktet. I många aktioner är deltagarna anonyma genom att inte aktivt berätta vilka man är som individer utan uppträder som grupp.

Olika grader av öppenhet

Det är också viktigt att vara medveten om att öppenheten är relativ. När, hur och på vilket sätt deltagarna är öppna varierar inom ett vitt spektra. Att inbjuda och aktivt verka för att polisen är med på alla planeringsmöten till att i efterhand "erkänna" vilken grupp som ligger bakom aktionen är exempel på olika grader av öppenhet. Jag skall i det följande ge några exempel på olika grader av öppenhet för att illustrera denna skala. När Fellesaksjonen mot giftlager på DOVREFJELL i Norge gick i spetsen för att hindra byggandet av ett avfallslager för giftigt industriavfall på Dovre för några år sedan gick man ut i god tid innan beslutet om var lagret skulle placeras slutligen var fattat och planerade för storskaliga aktioner OM bygget kom i gång. Man samlade namn på folk som var villiga att deltaga i civil olydnad och publicerade planerna i media. Debatten visade att stora delar av folket var emot avfallslagret och många var villiga att använda civil olydnad om så krävdes. Planerna lades på hyllan. Här var den stora öppenheten en mycket viktig faktor för att stoppa byggandet. I kampen mot E6-utbyggnaden i Bohuslän kom begreppet trädkramare till Sverige. Här var det centrala att visa starkt lokalt motstånd och att hålla ut i lång tid för att få upp debatten på den nationella agendan. De direkta aktionerna kom i gång först sedan bygget var påbörjat. Öppenheten var låg under planeringsstadiet och aktionsdeltagarna försökte ofta "lura" polisen. Överraskningsmomentet utnyttjades för att förhala byggprocessen. Att klättra upp i träden och hålla sig kvar där så länge som möjligt blev den mest uppmärksammade aktionsformen. Många fick ta sig genom polisspärrar i mörker för att komma upp i träden. När man väl satt i träden var det ingen som försökte dölja sin identitet eller sin aktion. Även följande rättegångar i Stenungsunds Tingsrätt präglades av stor öppenhet. Alla erkände de faktiska omständigheterna, dock varierade inställningarna till om de gjort något brottsligt. Under denna kamp förekom också många andra aktionsformer så som borttagning av mätpinnar och fastkjedjande vid anläggningsmaskiner. Alla dessa planlades i hemlighet, men nästan alla stannade kvar på "brottsplatsen" och erkände sina handlingar när polisen kom. Vid en större aktion lämnades flera hundra mätpinnar till polisen med erkännande vad man gjort och vilka man var. Under den pågående kampen mot gaskraftverk i Norge fästes en 80 kvadratmeter stor banderoll på Regeringsbygget på 10-årsdagen för Gro Harlem Bruntlands FN-rapport om världens miljö. En sådan aktion är i praktiken omöjlig att genomföra om inte det hela planeras i stor hemlighet. Regeringen och polisen vill inte ha den typen av ”hyllningar” och skulle enkelt kunde hindra dom fyra fjällklättrarna att ta sig upp på bygget. När banderollen väl hängde på plats var aktionsdeltagarna noga med att berätta för polisen vilka dom var och varför dom hade hängt upp banderollen. Ett stort antal aktioner är av sådan art att förberedelserna måste vara hemliga, men där öppenheten efteråt är lika viktig som hemlighållandet dessförinnan. När befolkningen vid Myvattenveit i Island 1971 kände sig hotade av planerna på att bygga ut Laxa (en stor älv) planerades och genomfördes en sprängning av den första lilla dammen i den stora utbyggnaden. Hela befolkningen utom länsman deltog, prästen var med som fotograf. Bildbevis och skriftlig erkännade lämnades till länsman efteråt och senare vann de striden i Högsta Domstolen. I kampen mot Dennispaketet har vi på senare tid sett sabotageaktioner som genomförs i en form av semiöppenhet där individernas identitet hemlighålls men aktionsgruppens representanter träder fram i media för att debattera och förklara. Öppenheten är relativt stor på grupp-nivå, men mycket begränsad på individnivå. Liknande aktioner förekommer mot Öresundsbron, dock ofta med ännu mindre öppenhet också på gruppnivå. När ALF-inspirerade (Animal Liberation Front) anhängare i Sverige går ut på gatorna bär ofta deltagarna mask för att hindra identifikation. Ännu större hemlighållande förekommer när köttbilar brinner och hamburgerbarer vandaliseras. Kommunikationen med omvärlden begränsas till slogans på byggnader och några gånger till semi-anonyma meddelanden till media och företag. Anti-rasister och radikala porr-motståndare har genomfört ett stort antal aktioner de senare decenierna och har oftast försökt att undvika att bli tagna av polisen. Själva aktionen (t.ex. jaga rasister eller bränna porr-blaskor) blir enda kommunikationsmedlet med omvärlden. Vissa av dessa aktioner har varit lyckade i meningen att rasister har motats bort från fester för invandrare eller att porr-filmer faktiskt har förstörts.

Begreppet civil olydnad

För klarhetens skull vore det en fördel om man använde begreppet ”civil olydnad” på aktioner som har öppenhet om aktivisternas verksamhet och indentitet senast under aktionens genomförande. Även om gränsen i vissa fall kan vara suddig tror jag alla vinner på att försöka sätta en sådan gräns. Andra former av utomparlamentariska direkta aktioner kan självklart fungera och kommer att även dom ha framgångar. En poäng är dock att dessa aktioner innebär vissa faror för urspårning som måste tas med i analysen och utvärderingen. Fördelarna vid öppenhet tycks oftast väga tyngre än vad man kan vinna på att hemlighålla aktiviteterna. Att undantagen bekräftar denna regel skall inte användas som argument emot öppenhet.

Förklaringar till hemlighållandet

Ett av argumenten mot öppenhet är att man vill undvika att bli tagen för att kunna fortsätta att göra aktioner. Detta argument innebär att man förväntar sig fängelsestraff. I Sverige är fängelsestraff ovanligt och då det förekommer får politiska aktivister mycket sällan mera än några veckor innanför murarna. Ett annat argument är att rättegångar och straff inte hjälper ”saken”. Många tycker det är meningslöst att använda tid och resurser på att argumentera för sin sak med poliser, nämndemän, media och domare. Den övervägande delen av dessa aktionsdeltagare tror att aktionen skall uppnå reella mål, faktiskt genomföra ändringar, i motsats till att vara ett medel för att påverka beslutsfattare eller väcka en opinion. Det är lättare att genomföra vissa aktioner om planerna hemlighålls. Som några av exemplen visar kan polis enkelt avvärja vissa aktioner om dom är informerade på förhand. Jag tror också att hemlighållandet för många har ett värde i sig. Det är spännande att mötas på hemlig ort, tala i koder på telefon, planera för aktioner som få andra känner till; kort sagt ha något gemensamt i den lilla gruppen som andra är ovetande om. Man skapar en känsla av betydelse som annars lätt kan saknas när motståndet är stort och framgångarna är få. Hemlighållandet gör at man undviker den kreativa konfrontationen med andras åsikter. I den lilla gruppen kan självgodheten frodas och man blir lätt viktigare i sina egna ögon än vad man i realiteten är. Det finns inget korrektur som hjälper en att utvecklas. På detta vis gör hemlighållandet livet som aktivist lättare än den offentliga tillvaron. Inte ens nära vänner och släktingar är tillgängliga för de nödvändiga diskutionerna om hur kampen går och utvecklas. Motföreställningarna uteblir och livet fortsätter i en sluten tillvaro där man blir oemotsagd även när man uppenbart tar fel. Den relevanta kritiken existerar inte och medias vulgära påhopp kan man ta lätt på. Min sista punkt är inget argument men väl en punkt som bör räknas in i listan av skäl till hemlighållande: En del aktionsdeltagare vill inte riskera att bli dragna in rättsapparaten. Det kan vara personliga orsaker som att man är eftersökt för andra brott, att man uppehåller sig illegalt i landet eller att man är för feg.

Argument för öppenhet

Aktioner som genomförs i stor grad av öppenhet har helt klart lättare för att bli positivt mottagna av allmänheten. Om syftet är att kommunicera med omvärlden är det uppenbart att verbal kommunikation i tillägg till själva aktionen hjälper till. Om aktionen får ett ansikte som med öppna ögon förklarar varför aktionen genomförs har budskapet lättare att nå fram. Vill aktionisterna genom aktionen föra en dialog med makthavare, allmänhet och media är det alltid enklare om kommunikationen förs direkt mellan personer och inte genom anonyma röster till nyhetsbyråer, pressmeddelanden eller ”slogans” på väggar. Öppenhetens kanske viktigaste funktion är som en form av ”självcensur”. Aktivisterna går inte längre i sina aktionsformer än vad de kan stå för. I den eviga debatten om hur mycket våld man kan/får utöva emot levande och döda saker sätter varje normalt funtad människa en gräns där man kan ”stå för sina aktioner”. Vid hemlighållande kan denna gräns lätt flyttas till ”fel sida om strecket”. Ett sådan skräckexempel är Ulrike Meinhofs och Andreas Baders aktiviteter i Tyskland på sjuttiotalet. Från öppna, radikala aktioner mot den tyska kapitalismens avigsidor valde de att gå under jorden och arbeta i hemlighet. Då ändrades aktionerna till att omfatta bränder av varuhus, kidnapping, väpnade rån och mord. Även om många fortfarande kan förstå varför detta genomfördes, tror jag man får leta länge efter någon som menar att det tyska samhället blev bättre genom dessa aktioner. Tvärt om kan man fortfarande se efterdyningarna av samhällets motreaktioner i form av t.ex. ”berufsverbot” och lagar som förbjuder demonstranter att hjälpa skadade kamrater. Som vissa, av de ovan nämnda exemplen visar, kan det i några fall räcka med att lova att göra aktioner för att motparten skall skrinlägga planerna. Då fungerar öppenheten förebyggande och intressekonflikten kan undvika direkta konfrontation.

Lyckas eller misslyckas

Att mäta i vilken grad en aktion lyckas är en komplicerad sak. Här är inte plats att gå genom hur detta kan göras, men jag vill komma med några generella synpunkter på hur öppenhet påverkar resultatet. Det är uppenbart så att historien visar exempel på lyckade aktioner med alla grader av öppenhet. Den 7 maj 1997 har Norrbottenskuriren som huvuduppslag på sidan ett: ”Veganerna vann; Päls Bruno lämnar Luleå”. Detta är resultatet av flera års sabotering av ”Päls Brunos” affär. Anonyma människor har försökt skrämma kunder från att handla pälsvaror i affären. Deras aktioner har varit hemliga på så sätt att ingen person eller organisation har stått fram och tagit ansvaret för målade ”slogans” på väggar och fönster eller alla liter blod som har hällts på affärens trappa. Affärsinnehavaren ger sig och lämnar staden. Han uttrycker helt klart att veganernas aktioner är orsaken. Genom sin stora öppenhet på förhand vann motstånderna av avfallslager på Dovre i Norge. Den massiva mobiliseringen mot planerna visade på ett långt större motstånd än vad regeringen hade föreställt sig. Här var öppenheten från långt innan några aktioner skulle påbörjas den viktiga faktor som gav motståndarsidan (staten) en möjlighet att ändra sig innan konflikten blev låst och prestigen tog över. Öppenheten skapar alltid större förståelse hos allmänhet och media. Motsatsen ger snabbt utrymme för tolkningar, missförstånd, vridningar och medvetna felaktigheter i hur budskapet skall uppfattas. Den process som följer efter en aktions genomförande är ofta viktig för om aktionens skall lyckas eller ej. Debatten blir mycket ensidig om aktionsgruppens argument först skall silas genom olika media innan de når vanligt folk. Även hemliga rörelser har sina öppna grenar för att kunna deltaga i den debatt som är helt nödvändig för att uppnå resultat. Sinn Fein och Herri Batasuna är helt nödvändiga för att respektive IRA och ETA skall nå framgångar. Utan dessa öppna grenar blir aktionerna stående i ett vacum som gör att de lätt kan isoleras av makthavarna och andra som har intresse av att tysta deras verksamhet. För radikala Veganer är den öppna delen av djurbeskyddsrörelsen viktiga som språkrör för den sak de kämpar för. Även om de inte stöder deras aktioner framför den öppna delen de argument som förklarar varför aktionerna genomförs. Utan människor som står fram och presenterar argumenten kommer rörelsen att ha mycket svårt för att nå annat än begränsade framgångar.

Tvång eller övertygelse?

En viktig princip i den Gandhistiska ickevålds traditionen är att målet hela tiden skall vara att få motståndarsidan att inse att dom har fel. Att dialog, argument och förnuft skall fälla avgörandet. Gandhi använde radikala aktioner för att ”öppna ögonen” på motståndaren och för att visa hur mycket aktionsdeltagarna är villiga att ”offra” för den sak de kämpar för. I en sådan strategi är öppenhet inte bara en bra arbetsmetod, utan en förutsättning för att lyckas! Ingen låter sig övertygas av en anonym motpart. I andra politiska traditioner är målet ofta att tvinga motståndaren till att ge sig. Genom att sätta press på t.ex arbetsgivare har fackföreningsrörelsen tvingat fram bättre villkor för sina medlemmar. I rörelsens barndom var sabotage-aktioner inte alls ovanliga och genomfördes i det dolda. Här är det lättare att se varför några väljer att hemlighålla deltagarnas identitet. Inte så att öppenhet gör dessa aktioner svåra, snarare tvärt om, men det går att förklara varför tvångsaktioner kan kombineras med hemlighållande. Deltagarna får mindre sympati om de tvingar motståndaren än om de övertygar om att deras sak är rättvis. Genom att studera de många husockupationer som har genomförts runt om i Europa de senaste decenierna är det uppenbart så att ju mera konstruktiva ockupanterna har varit ju lättare har de haft för att få behålla husen. Kan man visa på vilket värde ett hus har och själva påbörja nödvändiga renoveringar är det lättare att få förståelse för ockupationen. När ockupanterna står fram som levande individer och med öppet ansikte förklarar varför aktionen genomförs har man en viss chans att bevara byggnaden. Om maskerade ockupanter försöker tvinga till sig huset genom att med makt hindra en rivning kan man i bästa fall hindra rivningen några dagar eller veckor. Jag är övertygad om att stor öppenhet även här är en mera framgångsrik metod, men vet också att även hemliga aktioner har lyckats.

Slutsats

Det finns inget klart facit-svar på frågorna om öppenhet. Denna debatt måste vi som arbetar med civil olydnad hela tiden hålla levande och tvinga oss själva och andra att varje gång ställa frågorna: Vilka delar av våra aktioner skall/bör hållas hemliga? Är det något som enbart kan genomföras i det dolda? Vill vi tvinga eller övertyga motparten? Väger argumenten för hemlighållande tyngre än argumenten för öppenhet? Sådana pro-et-contra listor borde ingår i varje aktionsplanering.

Om Öppenhet vid Civil Olydnad