Om Plogbillsrörelsen

Visionen att smida om "svärd till plogbillar" är hämtad från Gamla Testamentet. Plogbillsrörelsen är dock inte en kristen eller religiös rörelse. Den rymmer människor med olika livsåskådningar och trosuppfattningar. Det är många kristna som är med och ett samarbete med kyrkorna förekommer. Men många i Plogbillsrörelsen är ateister, agnostiker eller av annan trosuppfattning. Det som förenar är bl a målet att avskaffa krig och att konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion. Vissa har sett den bibliska profetian som ursprunget till aktionen. Andra som kommit från ett sekulariserat perspektiv har sett aktionen som ett humanistiskt ställningstagande för ickevåld och varje människas oändliga värde eller andra moraliska eller politiska övertygelser.

Vid en plogbillsaktion påbörjar och förverkligar vanliga människor med enkla medel omsmidningen i liten skala. Plogbillsaktioner är alltså konkreta avrustningar av vapen, men också symboliska uppmaningar till andra att fortsätta omsmidningen. Aktivisterna stannar alltid kvar på aktionsplatsen och ingen hotas eller skadas. Sedan 1980 har i december 1996 över 140 personer deltagit i närmare sextio aktioner i USA, Australien, Tyskland, Sverige, England och Holland. I Sverige har sex stycken plogbillsaktioner genomförts.

I England frikändes i juli 1996 plogbillsgruppen Seeds of Hope. Gruppen bestod av fyra kvinnor som avrustat ett Hawk-plan som var beställt av den Indonesiska diktaturregimen. Svenskan Lotta Kronlid var en av de fyra. Detta var den första plogbillsaktionen som förklarats laglig av en domstol.

Plogbillsrörelsen har sitt ursprung i fredsrörelsen i USA. Människor som arbetat länge med fredsarbete fann under Vietnamkriget att deras arbete var otillräckligt och behövde intensifieras. Under slutet av 70-talet blev kärnvapenhotet alltmer påtagligt och de traditionella protesterna var inte tillräckliga. Människor började göra civil olydnad för att visa på det orimliga i krigets vansinne. Catholic Workers och andra kollektiv såsom Jonah House i Baltimore blev rörelsens bas. Där lever människor i gemenskap och kombinerar ett socialt arbete bland de utslagna i storstäderna med ickevåldsmotstånd mot USA:s krigsmakt.

1980 gjordes den första plogbillsaktionen. "Plowshares Eight", som gruppen kom att kallas, gick in på en kärnvapenfabrik i Pennsylvania där kärnvapenstridsspetsarna Mark 12A tillverkades. I ett förkroppsligande av de bibliska profetiorna i Jesaja (2:4) och Mika (4:3) om att "smida svärd till plogbillar", hamrade de på två av stridsspetsarna. De anhölls, åtalades och dömdes i en juryrättegång till fängelsestraff varierande från 1 1/2; till 10 år. Efter en rad överklaganden som pågick i 10 år sänktes straffet till den tid de redan avtjänat - från några dagar till 23 1/2; månad.

Människor som varit med vid plogbillsaktioner har genomgått en omfattande förberedelseprocess som innehåller ickevåldsträning, uppbyggande av gemenskap, samtal om demokrati, etik, ickevåld, våld etc. Konsekvenserna av aktionen tas i beaktande och stöd byggs upp för att övervinna olika svårigheter. Grupper förbereder sig med stor noggrannhet för att aktionen inte ska leda till att människor hotas eller skadas, vare sig vakter, poliser, arbetare eller aktivister. Förberedelserna är inte bara nödvändiga för att klara av att hantera psykisk press och rädslor - de är ofta en inspirerande och lärorik process som innebär att vi i någon mening når en inre avrustning.

Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.

Plogbillsaktivisters bakgrund varierar brett. Föräldrar, mor- och farföräldrar, fd advokater, lärare, konstnärer, musiker, poeter, artister, präster, nunnor, målare, snickare, författare, vårdanställda, lastbilschaufförer, studenter m fl har alla deltagit i plogbillsaktioner.

Alla utom två plogbillsgrupper har åtalats för sina aktioner. Av dessa har alla utom en blivit dömda. Den enda aktionen som frikänts är, som tidigare nämnts, Seeds of Hope i England. I rättegångar har de flesta plogbillsaktivister valt att representera sig själva och haft en advokat endast som rådgivare. På olika sätt har de försökt visa att deras aktioner varit moraliskt och juridiskt riktiga (enligt lagen om nöd) och att deras syfte var att skydda livet, inte att begå brott. Så gott som alla domare i USA har förbjudit denna typ av försvar, medan det i Europa är en annan situation. Några domare i USA har utfärdat förbud mot att i rättegången överhuvudtaget prata om motiv till aktionen.

De plogbillsaktivister som dömts har fått straff varierande från böter och villkorlig dom upp till arton års fängelse. Det genomsnittliga straffet ligger på mellan ett och två år.

Art Laffin från the Dorothy Day Catholic Worker House i Washington, DC skriver

In my view, the basic hope of the plowshares actions is to communicate from the moment of entry into a plant or base -- and throughout the court and prison witness-- an underlying faith that the power of nonviolent love can overcome the forces of violence; a reverence for the sacredness of all life and creation; a plea for justice for the victims of poverty and the arms race; an acceptance of personal responsibility for the dismantling and the physical conversion of the weapons; and a spiritual conversion of the heart to the way of justice and reconciliation. Thus, plowshares participants believe that the physical dismantling of the weapon and the personal disarmament of the heart is a reciprocal process. As Phil Berrigan states: "We try to disarm ourselves by disarming the weapons."

De som gör plogbillsaktioner är vanliga människor som i all sin svaghet och otillräcklighet försöker svara för ett budskap om ickevåld. Aktionerna ska inte glamoriseras, ej heller bagatelliseras. Människor har tagit stora risker, upplevt ensamhet och förtryck i fängelset och har fått hantera personliga problem och konflikter med familjen. Att bygga upp och vidmakthålla en vängrupp (plogbillsgrupp) kräver stor beslutsamhet och är långt ifrån fritt från problem.

Dessa aktioner är dock, trots deras begränsning och ofullkomlighet, en kraftfull påminnelse om att vi kan leva i en värld utan krig och vapen om människor är beredda att påbörja en avrustningens process. Denna process inkluderar att vi lär oss ickevåldsliga metoder för konflikthantering och att vi bokstavligen smider om vår tids svärd till plogbillar. Även om plogbillsaktioner vanligen betraktas som kriminella av stater, bör de betraktas som tecken på hopp i en tid av våld som saknar historisk motsvarighet. Plogbillsaktioner påminner mycket om varandra men varje aktion är ändå en unik läroprocess och ett experiment med sanningen.